När livet hinner ikapp

Jag får ofta frågan: ”Men hur hinner du med allting? Du har heltidsjobb, extrajobb som gyminstruktör, du är trebarnsmamma. När hinner du skriva??” Och vanligtvis brukar jag svara att det mest handlar om disciplin, fokus och fasta rutiner. I mitt fall brukar de fasta rutinerna vara att jag viker varje torsdagskväll till skrivande, då jag sitter fokuserat och skriver under 7-8 timmar.

Men den här veckan hann livet ikapp mig. Det började med att min 5-åring bröt armen i måndags, och att jag då fick spendera ett dygn på sjukhuset. Intrigen i mina böcker var nog det sista jag tänkte på under de timmarna, och det enda jag brydde mig om var att min lilla grabb skulle må så bra som möjligt.

Den här veckan började min man också att jobba igen, efter att ha varit pappaledig det senaste halvåret. Och i och med det har också vår ettåriga dotter skolats in på dagis. Inskolningen har gått jättebra, hon tycks trivas med livet och har anpassat sig till den nya situationen. Men hennes mamma har inte lyckats anpassa sig fullt lika bra… Jag har ännu inte riktigt vant mig vid att vara den som lämnar på dagis och skola, för jag har haft ett halvår då min man har skött allt det där. Och rutinerna med frukost, ta på kläder och borsta tänder på barnen, samtidigt som jag själv ska göra mig i ordning har liksom inte riktigt infunnit sig än. Med resultatet att jag ofta kommer försent till jobbet, med andan i halsen där det tar en halvtimma innan jag varvat ner och skakat av mig stresshormonerna.

Så när torsdagen kom – min heliga skrivarkväll – såg jag fram emot att få sitta med mitt manus, njuta av ensamheten och tystnaden och det fantastiska sällskap som en dator kan utgöra. Men jag var alldeles för uppjagad efter att ha tampats med en trotsig 5-åring (som går på som en ångvält trots gipsad arm) och en trött och grinig lillsnutta som bara ville vara hos mamma efter en lång dag på dagis. Och inspirationen vägrade dyka upp. Jag satt där med min laptop, på en uteservering där jag njöt en ceasarsallad. Såg på människor som gick förbi, läste en bit av manuset som för att hitta tillbaka till flowet igen. Utan att lyckas. När jag suttit där i en timma och inte en enda bokstav tillkommit, stängde jag ner och valde att åka hem.

Så, som svar på eventuella frågor om mitt skrivande: Ibland lyckas det inte.

Det som däremot är desto roligare är att Naken Sanning finns i butikerna på tisdag! Och förlaget jobbar nu för högtryck på att marknadsföra min bok och jag har precis fått veta att ett gäng recensions-ex har gått ut till olika medier, och jag håller tummarna för att det dyker upp recensioner eller artiklar inom kort. Och beställningar på både Naken Sanning och Dold Agenda haglar in till mig och det värmer mitt författarhjärta.

Idag har jag och mannen haft lyxen att få tillbringa några timmar ensamma på stan, samtidigt som barnen var hos några vänner som passade dem. Och det var fantastiskt skönt att bara få möjlighet att prata och vara, utan att bli avbrutna. Missuppfatta mig inte, jag älskar mina barn, men ibland behöver man fylla på. Det upplever jag att jag har gjort idag, så jag hoppas och tror att det kommer att rassla till ordentligt när jag sätter mig och skriver nästa gång!

 

Posted in Uncategorized.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *