Mentalt självmord?

Har ni någon gång hört talas om Myers Briggs? Det är en välkänd personlighetsindikator som utifrån vissa fakta delar in människor i 16 olika personlighetstyper. Enligt den här metoden är jag en ESFJ-människa, vilket kort står för att jag är en extrovert känslomänniska som tycker om att planera och ha ordning och struktur omkring mig. Mitt mest dominanta behov är att vara omtyckt av andra.

Jag säger inte att detta är en absolut sanning, men i mitt fall stämmer beskrivningen klockrent in på mig. Och så har jag börjat fundera lite kring min personlighet och att jag är författare. Och ibland undrar jag om jag är riktigt klok i huvudet som gett mig in på något så självutlämnande som författarskap.

För som författare blir du ett med dina alster. Om en bok inte älskas är det författaren som indirekt kritiseras. Det är skillnad om Samsung ger ut en mobil som möter ogillande, det är och förblir en produkt. En bok är inte bara en produkt, utan en bit av en författarens själ. Och då är det svårt som författare att värja sig och gå utanför sig själv och kallt betrakta sina böcker som produkter som står för sig själva.

Nu har mina böcker – tack och lov – inte varit utsatt för massiv kritik, utan det verkar snarare som att människor som läser dem faktiskt älskar dem. Men tvivlet på mig själv, på min förmåga, på om mina böcker ska räcka hela vägen, finns där dagligen. Och då mitt mest dominerande behov är att vara omtyckt av andra så är jag medveten om att jag går balansgång på slak lina för förr eller senare kommer dagen då jag inser att jag inte älskas av alla.

Jag frågade ett gäng andra författare om de kände igen sig i min beskrivning där man kastas mellan ytterligheter; ena dagen överlycklig när man får beröm, andra dagen tvivlande på sin egen förmåga. Om böckerna är tillräckligt bra. Och intressant nog svarade alla i stort sett unisont, att den där rädslan och tvivlet alltid finns inom dem också. Kanske är det så för alla konstnärer, men det gjorde mig i alla fall lite tryggare i att jag är långt ifrån ensam med mina känslor och tankar.

Så jag väljer att inte grubbla så mycket över framtiden eller om jag räcker till, utan lyssnar på de människor som är i min närhet. De som skriver till mig att de läser mina böcker, som säger att de älskar böckerna, att de rycks in i berättelserna med en gång och undrar om jag har skrivit länge. Den här veckan har jag fått flera sådana meddelanden och dessutom fått en förfrågan om jag kan tänka mig att agera som mentor åt en person med författardrömmar. Jag tar det självklart som en komplimang och tackar för förtroendet, även om jag samtidigt kan känna: Frågar du mig? Jag är ju bara lilla jag.

Om jag skulle tänka taktiskt, vad som bäst skulle passa min personlighet så borde jag hålla mig så långt borta från något som helst författande, och jobba med sådant där människors åsikter aldrig riskerar att såra mig. Men jag älskar författandet för mycket för att avstå, så jag får väl vara beredd på att jag under tidens gång delvis utsätter mig själv för mentalt självmord. Men då får det vara så, för att sluta skriva, det kan jag inte.

Posted in Uncategorized.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *