Författar-vakuum

Att vara författare betyder mycket disciplin och är likställt vilket annat jobb som helst. Trots att skrivandet är min stora passion, så säger det ibland stopp och motivationen kilar ut genom tårna. Så har det varit den här helgen.

Grått väder och snöblask som ramlar ner från himlen, himlen och marken flyter ihop som en enda grå sörja. En 6-åring som gör sitt bästa för att göra sina föräldrar galna, som beter sig som en mini-tonåring där han slänger i dörrar, svär åt oss, vägrar äta upp maten, vägrar göra något över huvudtaget, trotsar öppet för att testa vårt tålamod. Dessutom en 1-åring som är sjuk och bara vill sitta i mammas knä. Min helg i ett nötskal.

Min tredje bok – den avslutande delen på min trilogi – är just nu under lupp hos redaktören. Så länge jag inte har fått tillbaka några kommentarer på manuset kan jag inte redigera. Istället jobbar jag vidare med min fjärde bok. Där är jag precis vid en milstolpe, en sådan som kräver mycket tankeverksamhet och energi för att det ska bli bra. Och just nu tar det stopp. Hjärnan vill inte. Bara tanken på att skriva det här avslutande stycket tar emot och jag vet att jag har en puckel som jag måste ta mig över.

Så trots att jag borde ha ägnat helgen åt att skriva vidare så har jag inte skrivit en bokstav. Istället har det blivit OS-tittande, facebook-surfande och tagit hand om lillsnuttan. Lagat lite mat, ätit kolhydrater (som jag aldrig brukar äta annars) och suttit långa stunder och bara tittat ut genom fönstret och betraktat snöflingorna som har singlat ner från himlen. Otroligt inte-produktivt. Så icke-jag att jag undrar vad som har hänt.

Kanske befinner jag mig i det där vakuumet som uppstår ibland. Laddar inför den intensiva vår jag har framför mig, redigeringen och sättningen av boken och allt som ska fixas för att jag ska kunna ha boken i handen i juni. Kanske är det kroppen som säger ifrån; att jag måste unna mig själv att ta det lugnt, att världen inte går under även om jag äter kolhydrater och att manuset till min fjärde bok ligger där och väntar tills jag känner mig redo. Men ändå. Jag hoppas att den här limbo-känslan försvinner snart. För jag gillar den inte.

Posted in Uncategorized.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *