Jag har begått mord – på Jante

Jag blir ofta påmind om att vi svenskar har ett särskilt märkligt förhållande till den där konstiga, outvecklande och förminskande Jante. Det märks på jobbet, på facebook, bland vänner och nätverk. Egentligen överallt i vardagen. Och det tycks vara så att författare har utvecklat en särskilt stor Jante-mentalitet. Jag kan för mitt liv inte förstå varför. 

Jag är författare. Jag har gett ut två böcker, den tredje släpps alldeles strax och min fjärde är färdigskriven och klar för redigering. Jag älskar att skriva, jag älskar när läsare hör av sig till mig och öser beröm över böckerna. Jag älskar mina böcker. För att de är mina alster, mina bebisar. På dem har jag spenderat enorma mängder tid, energi och tankeverksamhet. De har vuxit fram ur min fantasi, ur min hjärna, nedskrivet med mina fingrar. Ibland i vånda, det har funnits stunder då jag tvivlat på om de någonsin skulle bli färdiga, när idétorkan varit total. Men böckerna blev klara och just av den anledningen måste jag älska dem.

Det tog mig fem år att skriva min första bok. Jag hade ingen kontakt med något förlag, ingen aning om ifall jag skulle vara bland de lyckligt lottade som fick min bok utgiven. Men jag trotsade Jante från början, vägrade att bli någon ”lagom svensk”. Istället tänkte jag: Jag SKA bli författare. Det var aldrig en fråga om ”om”, utan ”när”. Den inställningen hjälpte mig hela vägen och fick mig att hålla fast vid min dröm. Och mycket riktigt, jag blev författare.

När mina böcker blev ett faktum, när de fanns ute i handeln, då kom nästa fas i författandet; att signera. Jag upptäckte snart att jag älskar signeringar. Det är en otrolig möjlighet att få prata om böckerna, där kan jag fånga läsare som aldrig skulle ha läst mina böcker annars och där får jag en fantastisk möjlighet att sälja mina böcker. Men det är på ett villkor: Att jag ger blanka fasen i Jante. Jag måste tro stenhårt på mina böcker, jag måste tro att alla jag pratar med kommer att älska just min bok. Och jag måste få dem jag pratar med att tro det, så att de köper böckerna. Om inte jag tror på mina egna alster, vem sjutton ska då göra det?

När jag var på bokmässan förra året pratade jag med en författarkollega som precis gett ut en debutroman. Det första kollegan sade till mig, efter att vi presenterat oss för varandra var: ”Fast jag tror ju inte att min bok kommer att sälja särskilt bra.” Jag kom helt av mig, visste inte vad jag skulle säga. Jag ville mest ruska om, få personen att inse att det fanns alla möjligheter i världen att boken skulle sälja. Våga tro!

Jag fick nyligen en fråga från en kvinna som själv skriver och som har som dröm att bli författare. Hon ville veta hur jag fick skrivardisciplin och hur jag lade upp mitt skrivande. Men så kom också frågan: ”När du skrev din första bok, kände du aldrig ’Vem är jag?’ ” Helt ärligt, nej, det gjorde jag inte. Jag har begått ett mord i mitt liv, och det är på Jante. Jag ströp hen långsamt med ett skärp, tills ögonen poppade ut och det bara var en blöt fläck kvar på golvet. Och jag har aldrig haft dåligt samvete för det. Den dag jag slutar tro på mina böcker, eller på min förmåga, då kan jag lika gärna ge upp skrivandet helt. Att vara författare är underbart, men det är motigt ibland också. Det är en tuff bransch med stenhård konkurrens. Varför då göra det ännu tuffare och motarbeta mig själv bara för att nån Fjante-Jante står i vägen? Nej, det är dags för oss svenskar att göra upp med det där monstret en gång för alla. Jag har ett skärp ledigt. Det är bara att låna 🙂

Posted in Uncategorized.

One Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *