My Way

Jag avskyr kontroll. Inte att ha kontroll själv, men när andra försöker kontrollera mig.  Då kryper det i hela kroppen och går det riktigt långt lägger jag benen på ryggen och flyr. Kanske beror det på min uppväxt i den religiösa sekten, där jag var kontrollerad både av en församling och en fanatiska pappa, som styrde varje steg jag tog.

Jag klarar därför inte av arbetsplatser där chefen står med ett hököga över mig för att ha koll på vad jag gör. Jag fixar inte relationer där jag upplever att jag blir styrd. Och på sista tiden har det blivit alltmer viktigt att följa min magkänsla. Känns det rätt i magen är det också rätt är min nya devis.

Under min strängt hållna religiösa uppväxt blev jag en mästare på att stänga magkänslan, att anpassa mig till regler och lagar. Till folks tyckanden, till andra människors åsikter. Jag har dessutom en personlighet som värnar om att så många som möjligt ska tycka om mig. Länge trodde jag att det innebar att jag aldrig skulle kunna uttrycka en egen åsikt om den inte stämde överens med andras. Så jag tog hänsyn, anpassade mig. Ville passa in, vara omtyckt och inte göra ”fel”. Tills det stod mig upp i halsen.

Och så fattade jag då det livsomvälvande beslutet att lämna sekten.  Sakta men säkert började jag också uttrycka mina egna åsikter, började lyssna på magen igen.  Till min förvåning upptäckte jag att jag för det mesta vann folks respekt när jag faktiskt stod för något och inte bara följde strömmen. Självklart har det också varit sådana som inte kan tåla att man sticker ut och går sin egen väg.  Men lustigt nog har deras åsikter inte spelat så stor roll.

Numera är det superviktigt att jag gör det jag känner att jag ska göra.  De senaste dagarna har jag fått kommentarer om att de är så imponerande av att jag lever min dröm och att jag verkar ha ett så häftigt liv. Mitt liv är inte alltid häftigt, jag lovar. Jag har nyligen gått igenom tuffa grejer privat och det är inte enkelt.  Men jag följer magen. Den har guidat mig förr och fortsätter att göra det.

Det är en av anledningarna till att jag valde att boka en resa till Turkiet alldeles ensam. För att jag behöver det. För att min mage säger åt mig att göra det. Oavsett vad folk tycker om det. Och det gäller andra områden i mitt liv också. Jag går min egen väg. Det uppskattas inte alltid av omgivningen, det ställer ibland till problem.  Men det är beslut jag står för till 100 %.

Man lever en gång. Varför ska jag leva det livet utifrån hur andra vill att jag ska leva?

Den dag jag begravs vill jag att man ska spela en låt: Frank Sinatras ”My Way”. För det är så jag kommer att leva mitt liv.  På mitt sätt.

 

Posted in Uncategorized.

2 Comments

  1. Känner igen mig i så mycket du skriver… Har precis själv tagit steget och sagt upp mig utan att egentligen ha koll på framtiden och precis som du får jag många kommentarer om hur modig jag är. Själv känner jag ofta det precis tvärtom, det är feghet att inte ”vågat ta plats” som har drivit mig till denna punkt.
    Men så oändligt skönt att ta steget… Kul att höra om andras erfarenheter, kämpa på och lycka till.

    //Maths

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *