Svärtan från det förflutna

Som de flesta av er redan känner till så växte jag upp i en religiös sekt. För det mesta tänker jag inte så mycket på det, det var så många år sedan och jag har lämnat det bakom mig, Men den senaste tiden har jag på olika sätt blivit påmind.

Det började med att flera andra författare tog kontakt med mig och frågade vilken sekt det var jag varit med i. När jag avslöjade det visade det sig att de hade samma bakgrund som mig själv. Bara genom den gemensamma utgångspunkten fanns det plötsligt hur mycket som helst att ventilera. Nyligen lärde jag känna en annan person och över ett glas vin fick jag veta att även denne var uppvuxen på exakt samma sätt som jag. Världen som öppnades då var enorm och vi pratade i timmar. 

Jag är för det mesta en väldigt glad och positiv person, jag älskar människor, tycker om att lära känna folk och få veta mer om dem. Men ibland trycker det svarta på från det förflutna. Häromdagen påminde hjärnan mig om något som jag mer eller mindre hade förträngt. Men det var som att mitt undermedvetna ville presentera en nyckel för mig. En som jag letat länge efter.

Jag har under lång tid brottats med känslan av att inte vara värd att älskas. Att jag inte är bra nog, att jag inte duger. Jag har förstått att det har funnits faktorer från min uppväxt som har bidragit till den här känslan. Men nyckeln som presenterades för mig gjorde allt glasklart.

När jag var sjutton hade jag träffat mannen som jag var övertygad om skulle bli min man. Han var min stora kärlek och han tillhörde också sekten. Inom rörelsen var det förbjudet att ha sex innan man gifte sig och när vi slutligen trillade dit trots alla försök att inte göra det ramlade både han och jag ner i en avgrund av självförebråelser och skam. Det jag förträngt från detta var att han plötsligt inte gick att få tag på efteråt. När jag slutligen några veckor senare lyckades, då befann han sig på sjukhus. Hade försökt ta sitt liv.Och han skyllde allt på mig. Det var mitt fel och jag hade förstört hans liv. Han ville aldrig se mig igen. Jag blev fullständigt förkrossad. I ett nafs hade känslan av att inte vara värd att bli älskad fötts. Och den har suttit som en tagg under hela mitt vuxna liv.

Jag märker att när jag skriver plockar jag mycket från mitt eget förflutna men också från känslor som jag själv upplever. Jag har fått höra många gånger att jag lyckas förmedla känslor på ett sätt som verkligen griper tag och folk undrar hur jag bär mig åt för att få fram det så att det känns så äkta att det kryper in under skinnet. Det är nog så att jag har en hel del lagrat.

I min kommande  roman Valet brottas huvudpersonen med liknande känslor. Att inte vara värd att älskas, att vara en bluff, att känna skam och skuld. Precis som mina tidigare romaner har den bitvis varit smärtsam att skriva, men också fantastiskt rolig. Säga vad man vill om min uppväxt och det jag varit med om, men det gör att jag idag kan skapa något bra, jag kan få fram storys som berör och det är min riktigt stora drivkraft för att skriva.

Jag antar att allt det man är med om helt enkelt kan summeras med ett ord: Livet.

Posted in Uncategorized.

7 Comments

  1. Hej! Jag har inte bakgrund i någon sekt men kan känna igen det du beskriver om att ibland rivs gammalt upp. Jag har en helt annan bakgrund. Jag har nämligen rätt nyligen (30 år gammal) fått diagnosen ADHD och helt plötsligt föll alla pusselbitar på plats som jag inte fått ihop under alla år. Man har nånstans förstått att det är nått som inte stämmer men inte fått svaret förrän nu. Jag har alltid älskat att skriva och har använt mina känslor väldigt mycket i skrivandet. För är det nånstans det är bra att ha starka känslor så är det när man ska sätta sig in i hur andra människor tänker och känner. Det som till vardags kan vara riktigt jobbigt. Men just att komma i kontakt med någon annan som har samma diagnos så har man så mycket gemensamt. Det jobbiga i ens liv har på något sätt ändå gett en styrka också!
    Jag har faktiskt inte läst dina böcker men de låter intressanta så nån dag när jag har tid (pluggar nu) ska jag läsa…

  2. Tack för du delar med dig! Det här får mig att tänka på diamanter….
    Kol som pressas hårt nog och länge nog förvandlas till diamanter.
    Samma ser jag oss människor. Genom existensen pressas vi likt kolet av sorg o smärta och som med tiden förvandlas till mognad och visdom.
    På så vis var smärtan aldrig förgäves för den blev till nåt vackert i slutänden…

  3. Alla är värda att älskas, även fast det inte alltid känns så. Ibland funderar jag på varför vi lever här på jorden. Jobba, äta, sova…det rullar på. Men det bästa som finns är i alla fall att vi hinner skriva lite mellan varven!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *