Du är en liten och skraj människa

Du kallar dig ledare. Du vill att folk ska se upp till dig, du vill ha respekt. För det tycker du att du förtjänar, med din fina titel och allt. Allt är frid och fröjd så länge ingen ifrågasätter. Så länge ingen ställer dig mot väggen.

Men så kommer jag. Jag som vill ha svar på frågor, eftersom jag anser att jag har rätt att få vissa svar. Som tycker att vi åtminstone bör kunna ha en öppen dialog. Så jag ställer mina frågor. Jag är obekväm. Ställer på, trycker på de där jobbiga punkterna som du inte gillar. Jag ser dig i ögonen hela tiden. Du svarar luddigt på mina frågor. Slingrar dig. Jag fortsätter att pressa på. Jag betraktar dig som en ledare, en som bör kunna ge mig raka svar. Nej, jag blir inte rädd av din attityd, trots att du höjer rösten. Trots att ditt ansikte antar en alltmer röd ton. Varför ska jag bli det? Du är ledaren, obekväma samtal måste man kunna ha som en sådan.

Så jag backar inte. Jag vrider på reglaget ytterligare. Begär svar. Svar som du uppenbarligen inte har eller inte vill säga. För plötsligt brister det för dig. Du reser dig häftigt upp, slår ut med armen och kommer nära mig. Du skriker åt mig. Ber mig dra åt helvete. Säger att du aldrig vill se mig igen. ”Det är JAG som bestämmer här”, skriker du åt mig. Du kommer närmare, motar ut mig. Ditt ansikte farlig nära mitt. Högröd i ansiktet. Om och om igen ber du mig dra åt helvete. Och om och om igen upprepar du att du är den som bestämmer.

Jag skriker också. För nu är jag förbannad. Tror först att du skämtar. Nog måste en som kallar sig ledare kunna ta när det blir lite obekvämt och ändå behålla lugnet. Men nej. Du vill aldrig se mig igen. Någonsin. ”Sätt aldrig din fot här igen”, säger du mellan sammanpressade tänder. Du låter mig inte komma till tals något mer. Jag väntar på smockan som hänger i luften. Helt säker på att du klipper till mig i vilket ögonblick som helst. Men istället skriker du ett sista ”Dra. Åt. Helvete” innan du demonstrativt vänder dig om och vägrar prata med mig mer.

Jag är så arg att jag kokar. Maktmissbruk. Ja, jag har varit med om det förut, och jag känner igen det. Alltför väl. Men vet du, tack vare mina tidigare upplevelser har min hud blivit pansartjock. Skinnet på näsan är som läder. Man sätter sig inte på mig. Ingen gör det, för sådan skit har jag fått nog av. Jag är som en fjäder. Du kan kanske trycka ner mig för stunden, det kan se ut som att jag är nedtryckt i botten, att jag kommer att stanna där. Men ser du, jag sprätter upp med full styrka och då blir det en sådan rekyl-effekt att jag snarare upplevs som större och starkare än tidigare.

Du är ingen ledare. Du är en jäkligt osäker liten skit, som inte klarar av att bli emotsagd eller ifrågasatt. Du är en fjant. Och det är skrattretande att du betraktar mig som ett hot. Ja, vi är definitivt färdiga med varandra. Inte för att du skrämmer mig. Utan för att du inte är värd att lägga mer energi på.

Jag har en känsla av att det är jag som går stärkt ur detta, medan din osäkerhet läcker igenom överallt. Ja, du har en del att lära om du vill att folk ska betrakta dig som ledare…

 

 

 

 

Posted in Uncategorized.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *