Vilodag

Idag är min första vilodag sedan jag började. Med vilodag menas att jag bara kör min morgonpromenad, men inte någon övrig träning. Så jag var ute och gick den obligatoriska timmen klockan halv sex i morse – smög ut innan barnen hade vaknat – men när jag kom hem slogs jag av insikten att jag inte skulle röra på mig något nämnvärt under resten av dagen. Konstig känsla, måste jag säga. Både skönt – för mina muskler skriker verkligen efter vila nu – men också lite tomt. Känns ju helt overkligt att ha en hel dag fri liksom!

Men vilan är minst lika viktig som träningen. Om inte musklerna får återhämtning ibland kommer de att brytas ner och då blir det inga bra resultat i alla fall. Och jag märker att min kropp verkligen behövde den här dagen nu. Igår var jag helt slut. Tänkte att jag bara Vyer som detta ger ro till själenskulle vila en liten stund efter att ha lagat mat till barnen, men somnade och sov mer eller mindre konstant i 12 timmar! (Vaknade bara någon gång för att natta barnen, sedan gick jag och lade mig igen.) Jag tar det som ett tecken på att kroppen har fått slita rätt bra den senaste veckan.

Och faktiskt så märker jag att något långsamt börjar  hända med min hunger också. Jag är hungrig! Bara en  sån sak! Och när klockan börjar närma sig kl 12.00 och  jag har kört fasta fram till dess, då vill min mage faktiskt  ha mat. Det för mig är en seger, som hela första veckan har fått tvinga i mig maten. Kanske finns det hopp även för mig.

Varannan vecka har jag mina tre barn hos mig, och nu har det blivit en sådan barnvecka. Det blir intressant att se om det blir svårare att hålla sitt tränings- och kostschema när de är hemma. Jag tror inte att det kommer vara någon större skillnad, men möjligtvis kommer jag att vara tröttare den här veckan. Tre barn tar ju trots allt ut sin rätt, och att då lägga på tung träning och ett ganska begränsat kaloriintag på det kan ju medföra att stubinen blir kortare än vanligt. Och för de som eventuellt börjar undra hur jag löser mina morgonpromenader när jag har barnen så smyger jag ut innan de har vaknat. Skulle de mot förmodan vakna så finns äldsta grabben, snart 12 år, hemma och kan i så fall ta hand om dem en liten stund framför teven innan jag kommer hem igen. Gymmet kommer jag att besöka på mina luncher, och på lördagar kommer jag att ta med barnen till barnpassningen på gymmet. Så det ska lösa sig.

Min tatuering som påminner mig om att allt är möjligt

För så är livet för en ensamstående mamma. Man kan  inte klona sig. Men jag vägrar att låta det faktum att jag  är ensam trebarnsmamma begränsa mig. Det finns  lösningar på allt och jag lever efter mottot att allt är  möjligt, det är till och med tatuerat på ryggen på mig som  en stjärna som bryter sig upp ur krackelerad öken.

 

Posted in Okategoriserade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *