Med hjärnan som fiende

Jag studsade upp ur sängen i morse klockan halv sex och avverkade samma vanliga morgonrunda på kortare tid än normalt, vilket betyder att jag gick snabbare än vanligt. Har kört ett styrketräningspass på lunchen där jag höjde vikter på 7 av 9 övningar och orkade stå längre i plankan.

Anteckningar från träningen idag

Anteckningar från träningen idag

Och jag kommer dessutom i ett par byxor som tidigare inte har gått att knäppa.

Jag borde må toppen. Och det gör jag. Så länge jag inte blandar in hjärnan, för då blir det bekymmer. Min hjärna är ibland min största tillgång men ibland också min värsta fiende.

Vad händer när jag lyfter tyngre än någonsin på gymmet och höjer på nästan varenda övning? Jublar jag? Dunkar mig själv på axeln och säger: ”Fasen vad bra jobbat, Elisabeth!”? Nej. Istället blir jag arg på mig själv för att jag inte fixar att höja på ALLA övningar. Blir halvt galen när jag efter höjningen inte orkar göra fem repetitioner som tanken är, utan jag ”bara” klarar fyra.

Byxorna jag numera kommer i utan problem

Byxorna jag numera kommer i utan problem

Och som om det inte vore nog, så tycker hjärnan att  mina resultat inte är bra nog. Går och muttrar för mig  själv för att jag inte har fått några magrutor än. Jag  menar, nu är det ju för sjutton VECKA 3, nu borde jag ju  se ut som en fitnessbrud!

Och jag blir så misspepp så att jag tycker att jag lika  gärna kan ge upp det här.

Ja jag vet. Jag borde köra hjärnan på någon slags  avgiftningskur. Lämna den hemma ett tag och låta den  ligga där hemma och muttra där ingen hör den. Men det här är mitt stora bekymmer och har varit så sedan urminnes tider (eller åtminstone 35 år tillbaka i tiden, dvs hela mitt liv.) Perfektionist som jag är. Antingen ska det vara perfekt direkt eller så kan det kvitta. Räknade med att jag skulle kunna spela som en konsertviolinist på min första fiollektion, tyckte att mitt första bokmanus inte behövde någon som helst korrigering … Ja. Ni hör själva. Orimligt och jag i ett nötskal. Jag lever visserligen efter mottot ”Allt är möjligt”, och det står jag fast vid. Men jag kanske borde modifiera mottot till: ”Allt är möjligt … om du ger dig den på att det ska funka.”

Så trots superresultat är den här donnan inte riktigt nöjd ändå. Ska gå och begrava min hjärna någonstans. Mutter. Mutter…

Posted in Okategoriserade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *