Breakdown – breaktrough

Äntligen tillbaka - starkare än någonsin

Äntligen tillbaka – starkare än någonsin

Löpning - underbart!

Löpning – underbart!

I förra veckan kollapsade jag. Kroppen sade ifrån. ”Nej! Nu räcker det! Jag är ingen robot som du kan pressa hur mycket som helst!”

Trots detta försökte jag pressa kroppen lite till,  drog till gymmet och ville omsätta besvikelsen och gråten på insidan till adrenalin som pumpade i musklerna. Jag lyckades köra några övningar tills jag kom till benböj. Lade på 150 kg på stången som jag brukar och skulle precis börja köra. Men då sade kroppen stopp på riktigt. ”Om du lyfter den där stången kommer benen att vika sig och du kommer ligga under en stång som väger 150 kg. Det vill du inte.”

Så jag lydde. Gick in i omklädningsrummet och där kom tårarna. Trötta, ledsna, överväldigade tårar. Och de fortsatte att rinna när jag tog mig hem och när jag väl var hemma kaskadgrät jag i två timmar tills det kändes som att hjärtat skulle gå i bitar.

Egentligen var det inte träningen som kroppen fick nog av. Det var allt sammantaget: tokmycket på jobbet, releasefester av min nya bok, massor med måsten, ta hand om 3 barn varannan vecka och på det en diet och 13 träningspass i veckan. Dessutom en ångest över att jag inte nått de mål jag satt upp för min träning och viktnedgång. Jag hade stått på en platå viktmässigt i en månad.

Under tre dagar orkade jag ingenting. Inga promenader, ingen löpträning, ingen styrketräning. Orkade inte bry mig om vad jag åt. Stängde av känslomässigt. Bara existerade. Ironiskt nog gick jag ner 2 kg under loppet av några dagar. Som om kroppen lagrat en sån stor hög med stress som i sin tur påverkat vikten.  Och när jag väl äntligen tillät mig att bara bara och vila, då först kunde kroppen släppa ifrån.

Efter tre dagar utan någon som helst träning kunde jag sedan ta mig ut och springa. Det blev bara 6 km men känslan av att vara igång igen var underbar.

Igår kunde jag köra första styrketräningen på nästan en vecka och det gick så otroligt bra! Jag var stark, motiverad och sjukt taggad igen. Det kändes verkligen som ett genombrott!

Idag drar jag till Turkiet. Några hundra meter ifrån hotellet ligger ett gym, som jag planerar att besöka ett antal gånger den här veckan. Sedan ska jag springa längs strandpromenaden. Men jag ska också vila. Sola. Skriva. Ta det lugnt.  Och inse att jag inte är en supermänniska. Jag är bara jag. Och jag måste låta min kropp få lite vila ibland också.

En nyttig och dyrköpt lärdom…

Posted in Träning & hälsa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *