En gång otrogen alltid otrogen?

Just nu finns det en mycket utlämnande artikel om mig i Aftonbladet. Som berättar om mitt mörka förflutna, där jag sårade människor i min närhet pga idiotiska val. Pga otrohet.

I många år skapade jag mitt eget helvete och mitt eget fängelse, fyllt av ständig ångest, ständig paranoia för att mina hemligheter skulle upptäckas. Mina upplevelser ledde fram till att jag skrev boken Valet, det var mitt sätt att någonstans försöka sätta ord på det som hände på insidan.

Pga mitt dubbelliv kraschade två äktenskap. Det är min största sorg, en livssorg som jag ständigt kommer bära med mig. För jag är ingen hemsk person. Jag är en sjysst, snäll och älskvärd människa. Men däremot har jag gjort riktigt korkade val, som tyvärr har fått stora konsekvenser i mitt liv.

Jag har fått mycket reaktioner på den här artikeln. De som hör av sig till mig skickar ”klapp-på-axeln-meddelanden” där de tycker att jag är strong som går ut och berättar. Många har varit med om liknande saker själv.

Otrohet är så vanligt. Men kanske inte lika vanligt att man erkänner. Särskilt inte i en av Sveriges största tidningar. Och jag erkänner att jag hade väldig ångest när jag visste att den här artikeln kommit ut. Särskilt när jag insåg att den var en plus-artikel, vilket innebär att man bara kan läsa hela artikeln om man betalar för plus-bilagan. Betalar man inte kan man bara läsa en del och då kan man också få en väldigt skev bild.

I artikeln berättar jag att jag har hatat mig själv i så många år, att jag varit livrädd för relationer. Att jag inte vågat tro att kärleken var något för mig eftersom jag var så rädd att såra den jag älskar.

Men så bestämde jag mig en dag för ungefär ett drygt år sedan, då den mest fantastiska mannen på jorden dök upp. Att jag ville satsa på kärleken igen. Att jag måste våga. Att jag måste vända blad och förlåta mig själv, att tro att även jag har rätt till en ny chans.

Jag har haft mitt fängelse. Jag har tagit mitt straff. Sonat mitt brott. Jag jobbar med att förlåta mig själv och blickar idag istället framåt. Vågar tro på kärleken.

Livet som research

Häromdagen höll jag en föreläsning och fick då frågan vad som inspirerar mig. Jag svarade: ”Livet.” Mt-Fuji_04

Många känner till min bakgrund. Uppvuxen i en religiös sekt, styrd av en järnhård far som misshandlade sin familj både verbalt och fysiskt. Vid 18 års ålder hade jag fått nog och lämnade skiten bakom mig. Men tvingades också lämna alla vänner och min familj vände mig ryggen. Idag föreläser jag om just det. Hur man kan vända något destruktivt till något bra. Hur man kan hitta ork och mod att gå mot strömmen. Att det går. Att allt är möjligt. Min andra bok, Naken Sanning, handlar om det.

Mina första tre böcker – maktmissbrukstrilogin som den brukar kallas – handlar om maktmissbruk. I alla dess former. Samhället idag fullkomligt kryllar av det. Är det inte förtryck av kvinnan så är det våldtäkter, hallickar, psykopatiska chefer, misshandel och allt möjligt. När jag skrev Naken Sanning blandade jag också in en psykopatisk chef i handlingen. En som jag hämtat helt från verkligheten, som jag studerat på nära håll på en av mina arbetsplatser jag haft.

När jag skrev Valet är även den hämtad från verkligheten. Som belyser konsekvenser av ens handlande. Otrohet, skuld, skam och förtvivlan. Men som också visar att du har ett val. Det har man alltid.

Just nu verkar många av mina vänner utsättas för stora prövningar. En har precis förlorat sin son pga att grabben tog en överdos, en annan går igenom en slitsam och tärande vårdnadstvist där pappan gör allt för att hon ska gå under mentalt. En manlig vän till mig har just blivit oskyldigt anklagad för misshandel och kvinnan har kidnappat deras gemensamma barn och stuckit med alla pengar. Han har ingen aning om vart grabben är och driver nu en tuff kamp för att bevisa sin oskuld och få träffa sin son igen.

Livet. Ibland alldeles underbart. Ibland mycket prövande.

I mitt fall blir skrivandet terapi.  Det är där jag får ur mig alla känslor som ligger och pyr. Det är där jag kan uttrycka det som finns på i sidan i form av frustration, sorg och rädsla.  Det som berör. När jag kan uttrycka det på ett sätt som berör andra, när mina texter och böcker kryper in under skinnet på läsaren. Då har jag lyckats.

Under tiden fortsätter jag att inspireras av livet. Oavsett vart det tar mig.

Vad är sexism?

2015-12-21 13.06.18De senaste veckorna har mängder med rapporter både i vanliga och sociala medier handlat om övergrepp, om hur kvinnor blir offer för dessa. Många helt vanliga kvinnor har rapporterat att de blivit utsatta för trakasserier och inte känner sig trygga.

Ja. Sexism finns definitivt i samhället. Det jag däremot funderat på mer och mer är vad sexism egentligen står för.

Jag skulle kunna berätta otaliga historier om hur jag har blivit avklädd med blicken när jag går på stan, när jag tränar, när jag är i simhallen eller på krogen. Jag har blivit tafsad på, någon har ”råkat” röra mig när de gått förbi. Någon har ställt sig lite för nära på tunnelbanan eller i väntan på tåget. Killar har kommit fram och börjat prata med mig och blivit förbannade när jag har ignorerat dem. Jag har haft chefer som lagt armen om mig, som klämt mig på rumpan. Jag har haft lärare som snuddat vid mina bröst. Dessa erfarenheter är inte alls unika just för mig, utan det finns mängder av människor som upplever detta dagligen.

Men jag har också blivit kallad hora av en man som stod mig väldigt nära, bara för att han blev förbannad för att vi inte hade samma åsikter om en sak. I samband med att jag skulle ge ut min senaste bok, fick jag plötsligt en bild på en erigerad penis i min inkorg, från en man som inte ens försökte vara anonym. Som att jag skulle tycka att hans manslem var något helt naturligt att få ett kort på, trots att vi aldrig träffats. Jag har tvingats blocka ett antal män som inte kan hantera att jag är en offentlig person, att de foton jag lägger ut på mig själv inte betyder att jag är intresserade av dem. Jag har haft män efter mig som jag aldrig träffat, som påstår att de umgås med mig, som taggar mig i sina inlägg och det har varit ett helvete att bli av med dem. Någon var jag tvungen att blocka omkring 10 gånger (han skapade hela tiden nya facebook-konton) innan han slutligen fattade att jag inte ville ha med honom att göra. Jag har fått höra från män att jag är en ”milf” (Mother I Like to Fuck) och det sägs som komplimanger. Jag förväntas bli glad över en sån kommentar, det visar att jag är åtråvärd och att folk ”vill ha” mig.

Men. Sexism är inte bara något som drabbar kvinnor av män. Vi kvinnor kan vara lika sexistiska, där vi suktar över män i vältränade bara överkroppar, där vi kommer med lite förringande kommentarer om män, som kan handla om allt från att de inte är så bra på att ta hand om barn till att de bara tänker med en viss kroppsdel. Vi kvinnor kan vara hemska mot varandra, vi kan snacka skit om andra kvinnor som vi tycker tar för mycket plats, som sticker ut, som inte är som alla andra. Jag har fått höra att jag är en dålig mamma för att jag bryr mig om hur jag ser ut, för att jag lägger mycket tid på träning. Det har antytts att jag är en människa som egentligen bara är ute efter en sak. Att ligga. Alltså är jag en hora.

Det finns härskartekniker som både män och kvinnor använder. Män kan ta till saker som ”Lilla Gumman” eller klappa en lite ”gulligt” på rumpan. Kvinnor utövar andra slags härskartekniker, där de antingen ignorerar en, eller beter sig som att de vet bäst och där de kan ta över och mer eller mindre bestämma vad en annan kvinna ska göra. Om man då inte lyder detta, då tasslas det bakom ens rygg. Vi kvinnor är världsbäst på skitsnack.

Sexism är en slags härskarteknik. Det har sällan med sex att göra, utan om makt. Kanske tillsammans med dåligt självförtroende, avundsjuka, maktlöshet eller vad sjutton det nu kan vara för anledning. Båda könen använder det, bara med lite olika strategi.

Till alla mäns försvar vill jag ändå säga att det finns otroligt många som inte har intresse av att utöva denna typ av makt. Män(niskor) som visar respekt, som ber om ursäkt när de gör fel, som försvarar, som finns där, som bryr sig. Som aldrig skulle drömma om att kliva över gränsen, som behandlar mig som en jämlike. Och det finns fantastiska kvinnor som gläds med sina medsystrar när det går bra, som stöttar i motgång, som tycker om en trots olikheter. Till alla er vill jag bara säga <3

 

När någon hatar dig

Det finns en kvinna som har avskytt mig de senaste tio åren. Tyvärr finns hon av olika anledningar i min närhet och trots att jag försöker undvika henne så mycket som möjligt så korsas våra liv ändå ibland.

Detta är en person som återkommande har kommit med fula påhopp,  baktalar mig inför andra, antyder att jag har missbruksproblem, att jag inte är kapabel att ta hand om mina barn. Hon tycker att jag är en hemsk människa, hon har hotat med att berätta för folk ”vem jag är egentligen”. Jag väljer att inte ens besvara hennes meddelanden längre.

Att hon inte lyckas provocera mig gör henne ännu mer vansinnig. Vad jag än gör så tycker hon att jag gör fel. Åker jag på en utlandsresa ensam gör jag fel som inte tar med barnen, låter jag sonen åka buss från sin träning för att livet inte går ihop sig annars, då är jag en hemsk mamma som inte curlar min 12-åriga grabb.

Det senaste är att hon nu har ringt till Tv4 och bråkar med dem om att de ska plocka bort inlägget om mig från Malou efter tio. Hon tycks tro att hon kan bestämma vad Tv4 väljer att ha på sin hemsida. Jag bara skakar på huvudet åt dumheterna. Jag har just suttit i tv-soffan och berättat om mitt förflutna, om saker jag absolut inte är stolt över. Så trots att jag väljer att berätta ”vem jag verkligen är” så reagerar hon så här.

Förr i tiden hade en sådan här situation fått mig att må superdåligt. Jag har en personlighet som vill vara omtyckt. Men jag har insett att det finns vissa personer som aldrig kommer att tycka om mig och jag kommer inte heller att tycka om dem. Då får det vara så. Jag fascineras bara av att det finns människor som ägnar ÅR åt att hata en människa så intensivt. Hur orkar hon lägga energi på det? Hur orkar hon hålla på och älta? Hur kan man vara en människa som låter hat växa sig så starkt att man aldrig är redo att stryka ett streck över det?

Livet. Det finns gott om jobbiga människor och situationer. Jag väljer att fokusera på det som är bra. ❤2015-10-07 21.45.38

Delmätning men inte slutmätning

4 månader efter start

4 månader efter start

Vecka 1

Vecka 1

Så var vi framme. I februari när jag började den här träningsresan trodde jag att jag skulle vara framme vid mitt mål nu. Men jag har insett att förändringar tar tid och av någon anledning tar det extra lång tid för mig.

Jag har precis träffat min PT igen. Gjort en ny mätning. Tappat ytterligare ett kilo och 1 % i fettprocent. Totalt tappat 6 kg och 12 % i fett. Helt ok men långt ifrån färdig.

Från början var det tänkt att hela träningsprogrammet skulle vara färdigt nu. Men min PT vill inte släppa mig förrän jag är där jag vill vara. Så resan fortsätter.

Fram tills nu har jag tränat hela kroppen varje gång jag har styrketränat. För att få igång kroppen,  förbränning och allt runt omkring. Nu ska jag istället köra 3-split. Det innebär att jag tränar vissa muskelgrupper per gång istället och lägger detta på ett rullande schema. Så armar/axlar ena gången, mage/ben nästa och rygg/baksida tredje gången.

Detta innebär att jag nu ska pressa varje muskelgrupp mer. Slita hårdare och verkligen ta ut musklerna. Ännu mer än vad jag gjort hittills. Och på det fortsätter jag min warrior – diet fast lägger nu till rejält mycket protein också. Här ska byggas, brännas fett och omforma kroppen ännu mer.  I höst ska jag träffa PT:n igen, och så ska han fortsätta att mäta mig. Tills jag kommer ner dit jag vill vara. Då behöver jag lära mig hur man stannar kvar där.

I morse kom jag i ett par byxor,  storlek 36. Sådana framsteg glädjer mig. Den här resan är långt ifrån slut. Jag börjar hitta verktyg som jag kan använda, jag börjar veta hur jag ska göra för att pressa kroppen. Och jag har fattat vilket extremt arbete det ligger bakom. All respekt till dem som har fitness – kroppar!

Nu ska jag fortsätta nöta på gymmet. Testa den här 3-split varianten och se vad den ger. Om mindre än 2 veckor åker jag till Brasilien och därefter direkt till Turkiet. Blir utomlands en månad. Förhoppningsvis hittar jag gym där borta så att jag kan fortsätta köra på. Så får vi se när jag kommit i den form jag vill ha. Då ska jag skicka ett kort till min PT och tacka för hjälpen ??

Om min kropp var ett barn skulle jag kunna anmälas för misshandel

Varför skäller jag på min kropp när jag borde älska den?

Varför skäller jag på min kropp när jag borde älska den?

Så länge jag kan minnas har jag varit extremt hård mot mig själv. Kraven jag ställer på mig själv skulle jag inte ens kräva av min fiende. Under veckan som gick blev jag intervjuad för två tidningar – varav den ena var för självaste Expressen – och jag har kommit till vissa insikter under de här intervjuerna.

Jag har sedan barnsben fått för mig att jag inte duger. Det kan bero på att jag växte upp i ett strängt religiöst hem, där jag fick lära mig att jag var en syndare och att det fanns en Gud som bedömde och dömde en.

Jag tillåter mig inte att göra fel. Och när det väl händer – för det gör det – då gör jag så mycket fel att det räcker för en hel livstid. Och jag dömer mig själv så hårt, så hårt. Andra kan förlåta mig för mina misstag och dumma beslut jag har fattat genom åren, men jag vare sig förlåter eller glömmer vad jag gjort.

Och det slog mig också i veckan som gick, att jag resonerar precis likadant gentemot min kropp. Jag hittar alltid fel. Har gjort så länge jag kan minnas. För stor, för otränad, för stor rumpa, för konstiga proportioner, för tråkig … Listan kan göras typ hur lång som helst.

Jag hade ett samtal med en PT som också jobbar som mental coach och han gav mig en rejäl tankeställare. Han sade åt mig att jag skulle föreställa att huvudet och kroppen var skilda åt. Att hjärnan och huvudet pratade med kroppen. Så frågade han mig vad huvudet sade till kroppen.

Det var inga snälla saker…

Så fortsatte han att säga att om man matar kroppen med tillräckligt mycket negativ energi så kommer kroppen tillslut att sätta sig på tvären. Om jag hela tiden talar negativt till min kropp – ”du duger inte”, ”du måste bli mer vältränad”, ”du måste gå ner i vikt” o.s.v. då kommer kroppen tillslut svara med: ”Jag duger ju inte i alla fall så varför ska jag göra vad du, Herr Hjärna, säger åt mig?”

Om jag skulle applicera de negativa tankar jag kan tänka om mig själv, och översätta det till att jag skulle säga det till något av mina barn, då skulle SOC behöva komma och ta mina barn ifrån mig för då skulle jag inte betraktas som en bra mamma. Jag skulle ALDRIG säga så elaka saker till någon, och definitivt inte till mina barn, som jag säger till mig själv varje dag.

Snacka om eye-opener…

Jag insåg att jag måste bli lite snällare mot mig själv. Så nu har jag påbörjat en ny övning. Varje dag ställer jag mig framför spegeln och talar om för min kropp hur mycket jag uppskattar den och hur stolt jag är över att ha kommit dit jag är. Och min kropp svarar genom att gå ner i vikt och ler mot mig.

Tappat ytterligare 3 % i fettprocent

Tappat 11 % i fettprocent hittills

Tappat 11 % i fettprocent hittills

Idag var det dags för den andra delmätningen hos min PT i  Stockholm. Och sakta men säkert går det stadigt nedåt.

Den här gången hade jag tappat ytterligare 3 % i fettprocent. Totalt 11 % borta hittills.

Jag märker det själv också. Kläder sitter lösare, jag måste nu använda skärp på nästan alla byxor, till och med mina träningsbyxor börjar nu sitta löst.

Under en vecka har jag nu kört warrior -dieten,  vilket innebär att man fastar på dagen och äter en gång på kvällen.  Jag mår bra, tycker jag har bra med energi,  orkar träna och vara igång utan problem. När kvällen väl kommer smakar maten super.  Nu ska jag köra denna diet fram till midsommar och så ska vi se hur min kropp svarar.

Min PT tycker precis som jag att det är konstigt att jag inte rasar mer i vikt än vad jag gör. Det har ju varit mitt problem så länge jag kan minnas, att trots mycket träning verkar min kropp inte riktigt vilja samarbeta när det gäller att gå ner i vikt. Men om nu inte min kropp är alldeles konstig ska jag gå ner minst 1 kg i veckan på den här warrior – dieten. Vi får se om han har rätt.

Men jag puttrar på i min takt. Det får ta den tid det tar, jag vet mitt mål och vart jag vill vara när jag har nått mitt mål. Det kanske tar ett år att komma dit, ja då får det väl göra det. Oavsett så har jag hittat något jag älskar och passionerat brinner för. En ny livsstil helt enkelt.

Jag ser magrutor!!

På gymmet utan AC där rinner man bort men jobbar också hårdare

På gymmet utan AC där rinner man bort men jobbar också hårdare

Trött men nöjd efter träningspass

Trött men nöjd efter träningspass

Den här veckan är jag i Turkiet och det första jag gjorde när jag bokade resan var att hitta ett gym i närheten av hotellet.  Det har jag flitigt besökt de här dagarna. Det är ingen AC men i övrigt ett helt utrustat gym med både maskiner och fria vikter. Att träna tung styrketräning i ett icke luftkonditionerat gym är otroligt jobbigt. Kroppen får jobba på ett sätt som jag aldrig har varit med om, svetten rinner och jag behöver längre återhämtningspauser mellan varje set. Just på grund av värmen hade jag bara sport-bh och en träningskjol på mig när jag tränade. Och när jag gjorde mina övningar råkade jag titta mig i spegeln och höll på att tappa hakan när jag såg MAGRUTOR. På mig! Än så länge syns de bara när de är under tung belastning och jag måste spänna magen totalt. Men att över huvud taget se dem på min egen mage är helt magiskt! (Haha, ursäkta ordvitsen ?) Mina dagar här nere ser ut som följer: Jag börjar med en två timmar lång powerwalk längs stranden, sedan går jag upp till hotellet, byter om, drar till gymmet, tränar en timma styrketräning, går hem igen, byter om en gång till. Går ner till stranden,  tar det lugnt ett tag (ja jag kan faktiskt ta det lugnt ?) Sedan hem, ibland kör jag ett träningspass till eller en pw beroende på humör och motivation. Ibland simmar jag en halvtimme i poolen. Den stora förändringen från tidigare är att jag nu – på min PT:s inrådan – kör något som kallas warrior – dieten. Den går ut på att du fastar under dagen då du bara dricker kalorifria drycker och mycket vatten, sedan äter du ett stort mål mat på kvällen. Det fina är att jag kan äta precis vad som helst och behöver inte tänka, antalet kalorier jag får i mig överstiger ändå inte mitt dagsbehov. Så i stort sett innebär det att jag kan äta pizza och ändå gå ner i vikt. Ja nu finns det säkert många som reagerar på detta och tycker det är förfärligt. Men min PT äter själv enligt denna diet och det finns mängder med forskning bakom. Det som händer när du kör denna diet är att du ökar förbränningen i kroppen, du sätter igång ett gäng reaktioner i kroppen som främjar muskelbyggande och viktnedgång. Jag tycker äntligen att jag har hittat hem. Jag har svårt att följa massa regler om hur jag får äta och inte. Att fasta under dagen har jag absolut inget problem med,  är inte ens hungrig. När kvällen kommer är det ganska skönt att veta att jag kan äta precis vad jag vill och ändå nå mina mål. (För er som vill veta mer om warrior – dieten kan googla på det så får ni massa info, där har jag själv läst på innan jag började med detta.) Och jag ser resultat. Min kropp börjar bli mer tonad redan och vikten är nedåt igen. Mår hur bra som helst.

Breakdown – breaktrough

Äntligen tillbaka - starkare än någonsin

Äntligen tillbaka – starkare än någonsin

Löpning - underbart!

Löpning – underbart!

I förra veckan kollapsade jag. Kroppen sade ifrån. ”Nej! Nu räcker det! Jag är ingen robot som du kan pressa hur mycket som helst!”

Trots detta försökte jag pressa kroppen lite till,  drog till gymmet och ville omsätta besvikelsen och gråten på insidan till adrenalin som pumpade i musklerna. Jag lyckades köra några övningar tills jag kom till benböj. Lade på 150 kg på stången som jag brukar och skulle precis börja köra. Men då sade kroppen stopp på riktigt. ”Om du lyfter den där stången kommer benen att vika sig och du kommer ligga under en stång som väger 150 kg. Det vill du inte.”

Så jag lydde. Gick in i omklädningsrummet och där kom tårarna. Trötta, ledsna, överväldigade tårar. Och de fortsatte att rinna när jag tog mig hem och när jag väl var hemma kaskadgrät jag i två timmar tills det kändes som att hjärtat skulle gå i bitar.

Egentligen var det inte träningen som kroppen fick nog av. Det var allt sammantaget: tokmycket på jobbet, releasefester av min nya bok, massor med måsten, ta hand om 3 barn varannan vecka och på det en diet och 13 träningspass i veckan. Dessutom en ångest över att jag inte nått de mål jag satt upp för min träning och viktnedgång. Jag hade stått på en platå viktmässigt i en månad.

Under tre dagar orkade jag ingenting. Inga promenader, ingen löpträning, ingen styrketräning. Orkade inte bry mig om vad jag åt. Stängde av känslomässigt. Bara existerade. Ironiskt nog gick jag ner 2 kg under loppet av några dagar. Som om kroppen lagrat en sån stor hög med stress som i sin tur påverkat vikten.  Och när jag väl äntligen tillät mig att bara bara och vila, då först kunde kroppen släppa ifrån.

Efter tre dagar utan någon som helst träning kunde jag sedan ta mig ut och springa. Det blev bara 6 km men känslan av att vara igång igen var underbar.

Igår kunde jag köra första styrketräningen på nästan en vecka och det gick så otroligt bra! Jag var stark, motiverad och sjukt taggad igen. Det kändes verkligen som ett genombrott!

Idag drar jag till Turkiet. Några hundra meter ifrån hotellet ligger ett gym, som jag planerar att besöka ett antal gånger den här veckan. Sedan ska jag springa längs strandpromenaden. Men jag ska också vila. Sola. Skriva. Ta det lugnt.  Och inse att jag inte är en supermänniska. Jag är bara jag. Och jag måste låta min kropp få lite vila ibland också.

En nyttig och dyrköpt lärdom…