Mixade känslor

Drygt tre veckor har jag hållit på. Stigit upp i ottan, powerwalkat, gått till gymmet på luncher, efter jobbet, före jobbet. Blivit starkare, tappat både vikt och centimetrar. Jag ser och märker resultat. Blir först aspeppad, men sedan dalar det.

Magen börjar långsamt formas till det bättre

Magen börjar långsamt formas till det bättre

Inser att det här inte är en quick fix, det här är hårt nötande under lång tid. Även när det här programmet är över och jag kanske har kommit en bra bit på väg så är det här något jag behöver hålla i. En ny livsstil, åtminstone om jag ska hålla formen jag får nu.

Det är klart att det är häftigt om jag kan komma i – och hålla – mitt livs form efter fyllda 35. Inga mer graviditeter eller annat kan sätta käppar i hjulet för mig.

Men så kommer tankarna. De där som ifrågasätter. Ja, jättehäftigt att ha den form jag alltid drömt om.  Men sen då? Vad ska jag göra med formen? Bli beundrad? Är osäker på om det är vad jag vill. Om folk ska beundra mig ser jag hellre att de älskar mina böcker eller något jag åstadkommer.

En klok person sade till mig att jag behöver hitta något som får mig att hålla igång motivationen under lång tid. Och precis så är det. Bara på det här programmet är det mååånga veckor kvar och sedan ska jag hålla i det. Helst under många år.

Träningkläder är det jag lever i numera

Träningkläder är det jag lever i numera

Jag måste hitta det som håller mig igång. Som gör att jag tycker att det är en självklarhet att gå ut och gå astidigt på morgonen. Morgon, efter morgon, efter morgon… än så länge finns motivationen. Än så länge är det fåfängan som håller igång mig. Resultatfokus och målmedvetenhet. Men jag vet att det kommer dagar när det mesta känns löjligt meningslöst och när sängens värme lockar mer. Det är då jag måste ha en strategi.

Än så länge känns det i alla fall fortfarande roligt. Körde styrketräning idag och besegrade äntligen bänkpressen! Höjning 🙂 Kondition i morgon.

Fast kroppen säger ifrån.  Valkar i händerna som gör ont när jag lyfter, blåsa under foten som smärtar när jag powerwalkar, höfterna som protesterar pga all konditionsträning. Förhoppningsvis en övergångsperiod. Men jag inser att det krävs mycket jobb för att få en fit kropp.

Nu är det fredagskväll.

Fruktsallad med kesella kan smaka himmelskt

Fruktsallad med kesella kan smaka himmelskt

Lite fruktsallad med kesella får bli min belöning för den här veckan.  Måste hitta glädjeämnen i vardagen 🙂

Tunga lärdomar

I lördags var jag kvittrande glad, livet lekte och jag njöt av varje sekund. Fick kommentarer som ”Världsklass” och ”Fantastiskt bra jobbat” av min PT och flög på moln. Hade världens bästa 35-årsfest med god mat och vin, följt av utgång på nattklubb och dans inpå småtimmarna.

35-årsfest med intag av alkohol

35-årsfest med intag av alkohol

Så kom bakslaget. Skulle träna styrketräning i söndags.  Gick in med hull och hår och insåg ganska snabbt att  min kropp fortfarande höll på att bearbeta alkoholen i  kroppen. Jag drack inga mängder, men det räckte för att  passet skulle kännas extremt segt och jag orkade inte  alls prestera som jag brukade. Okej, första lärdomen är  att min kropps prestationer påverkas mer än jag tror av  alkohol. Kommer nog att begränsa vin-intaget till  verkligt speciella tillfällen, för jag vill inte tappa mina  resultat. Så himla viktigt är inte vinet.

Så körde jag konditionsträning igår, det fungerade ganska bra och det kändes som att jag var på banan igen.

I morse behövde jag komprimera min träning eftersom jag skulle iväg på kundmöte idag och därför inte skulle hinna träna vare sig på lunchen eller på kvällen. Körde därför min powerwalk, direkt följt av ett tungt styrketräningspass.

55 kg vikter + 20 kg stång för marklyft

55 kg vikter + 20 kg stång för marklyft

På fastande mage, eftersom mitt fönster inte är öppet än. Drack lite aminopulver, dvs protein med extremt lågt kaloriintag, som jag kan dricka utan att det räknas som att min ätfönster öppnas.

Men shit vad tungt det var idag. Kroppen klarade inte av att jobba så hårt som den brukade, det var på flera övningar som jag helt enkelt tog slut. Musklerna strejkade och det ville sig inte.

Först blev jag förbannad och undrade vad sjutton det handlade om. Sedan började jag analysera det hela och kom fram till att det kanske inte var så konstigt. Detta var mitt fjärde pass på lika många dagar, ingen vilodag har varit emellan. Att kombinera tuff powerwalk med ännu tuffare styrketräning utan någon energi i kroppen är kanske inte heller optimalt. Kanske är det inte jag som presterar dåligt, utan kroppen som säger att nu får det räcka.

Vacker morgon på promenaden

Vacker morgon på promenaden

Så i morgon blir det vilodag. Tror att jag behöver det. Och så måste jag jobba med min hjärna, som just nu klankar ner på mig för att jag inte klarade av träningen som jag brukar. Over and out…

Resultatdags… Vågar jag?

Jag ber om ursäkt för ordvitsen, men det ligger mycket allvar i det också. I hela mitt liv har vågen varit min fiende. En som kunde förstöra en hel dag om den visade fel siffror, en som har stått still trots att det inte fanns något jag önskat högre än att den skulle visa resultat.

Den mest ångestladdade pryl jag äger

Den mest ångestladdade pryl jag äger

En jag under stora delar av mitt liv varit beroende av, hyst en hatkärlek till. Det var den som fick mig in i ätstörningar när jag var yngre, det  är den som länge har avgjort om jag ska tycka om mig själv eller inte. Det senaste året har jag inte vägt mig, har inte ens haft en våg. Har helt enkelt inte orkat med hur den påverkar mig.

Men nu är det dags för rapportering till min PT. Och då vill han ha vikt och centimetrar. Så jag fick snällt gå och köpa en våg, som jag har undvikit att titta på när den har stått och hånlett mot mig från badrumsgolvet. Men så var det alltså dags att lyfta fram den idag och ta mod till mig. Den ger mig fortfarande ångest men jag tog tjuren vid hornen.

Mina damer och herrar. Vi har ett resultat…

I kilo har jag tappat 1,5 kg på dessa dryga 2 veckor som jag har hållit på. Helt okej, då går det åt rätt håll och det känns som en bra takt. Skönt, då kan jag åtminstone idag betrakta vågen som en vän.

Men börjar man sedan gå över kroppen med ett måttband, det är då det verkligen börjar hända saker! Jag har tappat på alla ställen på kroppen förutom armarna, och jag misstänker att anledningen till att jag inte tappar på armarna är att det är muskler därunder istället.

Totalt har jag tappat 38 cm på hela kroppen!! På mindre än 3 veckor!! Över 10 cm i midjan,  8 cm över axlarna, 5 cm över rumpan o.s.v

Vecka 3

Vecka 3

-10,5 cm i midjan

-10,5 cm i midjan

Det funkar verkligen. Här står man och ser sig i spegeln och tycker inte att man ser ett skit, tycker inte att jag ser några muskler och blir frustrerad. Men uppenbarligen händer det saker. Tack och lov för måttband! 🙂

Jag har också börjat längta efter att gå till gymmet nu. Lustigt nog är det styrketräningspassen jag längtar mest efter.

Så här är min väska packad varje dag till jobbet Träningskläder, proteinfylld mat, proteinpulver

Så här är min väska packad varje dag till jobbet
Träningskläder, proteinfylld mat, proteinpulver

Där lägger jag nu på högre vikter nästan vid varje  träningspass, nästan på alla övningar. Det är  bänkpressen som jag fortfarande har problem med, jag  börjar misstänka att jag kanske inte föddes med några  bröstmuskler 😉 för där är det tungt hela tiden och där  upplever jag inte att jag blir starkare. Men alltid ska man  väl ha någon muskelgrupp som sätter sig på tvären.

Nackdelen med styrketräningen är att jag får valkar.

Valkar på rätt ställe

Valkar på rätt ställe

Inte  sådana som sätter sig runt midjan, utan de som hamnar i  handflatorna. Måste nog skaffa handskar, annars ser jag ut som en skogsarbetare snart.

Nu väntar ett konditionspass och ikväll mitt 35-årsparty när jag ska få dricka vin igen. Jippie! Och efter det här resultatet känns det som att jag faktiskt kan få fira lite.

Det här med rutiner

I vanliga fall går mina dagar ganska mycket på rutin. Upp i ottan, ut på promenad, till jobbet, träna på lunchen eller efter jobbet, äta första måltiden kl 12, andra vid 15 och sista måltiden vid 19. Det funkar och jag tänker inte så mycket.

Men så skulle jag jobba hemifrån idag. Det blev ingen morgonpromenad, tänkte ta den senare på eftermiddagen istället. Fick i mig en hyfsad frukost vid 12 bestående av proteinsmoothie och ägg.

Proteinshake av hallon, proteinpulver, banan och yoghurt

Proteinshake av hallon, proteinpulver, banan och yoghurt

Sedan jobbade jag massor, glömde bort att äta mellanmål, kom på det precis innan jag drog till gymmet sen eftermiddag.  Slängde i mig en proteindrink och en proteinbar. Körde en timmes rask promenad plus min ordinarie konditionsträning direkt efter varandra.  Det ihop med att knappt ha ätit något var ingen bra kombo. Blev alldeles darrig, proteinbaren växte i munnen och den smakade bara illa. Längtade efter riktig mat!

Svettigt konditionspass idag

Svettigt konditionspass idag

Nu har jag fått i mig sushi, en måltid som jag ska äta med viss måtta eftersom den innehåller lite för mycket kolhydrater och lite för lite protein.  Men nåja, känner mig mindre darrig i alla fall.

Nu ska jag unna mig ett biobesök. Ska erkänna att det var frestande att köpa popcorn eller godis till biljetten, men valde en kalorifri dryck bara. Känner mig lite ståndaktig 🙂

I morgon blir det hårt styrketräningspass igen. Och faktiskt ser jag fram emot det.

Med hjärnan som fiende

Jag studsade upp ur sängen i morse klockan halv sex och avverkade samma vanliga morgonrunda på kortare tid än normalt, vilket betyder att jag gick snabbare än vanligt. Har kört ett styrketräningspass på lunchen där jag höjde vikter på 7 av 9 övningar och orkade stå längre i plankan.

Anteckningar från träningen idag

Anteckningar från träningen idag

Och jag kommer dessutom i ett par byxor som tidigare inte har gått att knäppa.

Jag borde må toppen. Och det gör jag. Så länge jag inte blandar in hjärnan, för då blir det bekymmer. Min hjärna är ibland min största tillgång men ibland också min värsta fiende.

Vad händer när jag lyfter tyngre än någonsin på gymmet och höjer på nästan varenda övning? Jublar jag? Dunkar mig själv på axeln och säger: ”Fasen vad bra jobbat, Elisabeth!”? Nej. Istället blir jag arg på mig själv för att jag inte fixar att höja på ALLA övningar. Blir halvt galen när jag efter höjningen inte orkar göra fem repetitioner som tanken är, utan jag ”bara” klarar fyra.

Byxorna jag numera kommer i utan problem

Byxorna jag numera kommer i utan problem

Och som om det inte vore nog, så tycker hjärnan att  mina resultat inte är bra nog. Går och muttrar för mig  själv för att jag inte har fått några magrutor än. Jag  menar, nu är det ju för sjutton VECKA 3, nu borde jag ju  se ut som en fitnessbrud!

Och jag blir så misspepp så att jag tycker att jag lika  gärna kan ge upp det här.

Ja jag vet. Jag borde köra hjärnan på någon slags  avgiftningskur. Lämna den hemma ett tag och låta den  ligga där hemma och muttra där ingen hör den. Men det här är mitt stora bekymmer och har varit så sedan urminnes tider (eller åtminstone 35 år tillbaka i tiden, dvs hela mitt liv.) Perfektionist som jag är. Antingen ska det vara perfekt direkt eller så kan det kvitta. Räknade med att jag skulle kunna spela som en konsertviolinist på min första fiollektion, tyckte att mitt första bokmanus inte behövde någon som helst korrigering … Ja. Ni hör själva. Orimligt och jag i ett nötskal. Jag lever visserligen efter mottot ”Allt är möjligt”, och det står jag fast vid. Men jag kanske borde modifiera mottot till: ”Allt är möjligt … om du ger dig den på att det ska funka.”

Så trots superresultat är den här donnan inte riktigt nöjd ändå. Ska gå och begrava min hjärna någonstans. Mutter. Mutter…

– 10 cm runt midjan på två veckor!! What?!

Jag mätte mig i morse. Olika ställen på kroppen, armar, lår, midjan bland annat. Jag var tvungen att gnugga mig i ögonen. -10 cm i midjan. Nä, det kunde ju inte stämma. Fortsatte med låren. -5 cm. What??

Just idag är det  här min mest älskade pryl :)

Just idag är det här min mest älskade pryl 🙂

Mätte igen. Kontrollerade mot de siffror som min PT mätte in mig på vid vår första träff. Jo, shit pommes frites, det stämmer! Fortfarande är jag ytterst skeptisk och undrar om det är fel på mitt måttband. Kanske är centimeterna inte samma på alla måttband? För det kan väl inte stämma att jag fått sådana makalösa resultat på två veckor?

Om det här stämmer så är det den bästa metod jag någonsin har testat. Och den bästa Alla Hjärtans Dag presenten jag kunde ge till mig själv.

Jag har varit och styrketränat idag igen, träffade på en bekant som inte har sett mig på ett tag och hon kommenterade att det syntes att jag har tappat centimetrar. Shit, det kanske verkligen är sant?

Tränade ett tufft pass idag igen, höll på att nästan sträcka mig när jag gjorde mina benböj och hann hejda mig precis innan det blev en sträckning av alltihop. Benen är extremt slitna sedan i  torsdags och jag vågade inte smacka på mer vikt nu, utan körde på samma vikt som sist. Bänkpressen klarade jag inte riktigt idag, det var för tungt. Och jag svor för mig själv.  Nederlag! Gah! Noterar nu all min träning i den här träningsdagboken.

Träningsdagbok

Träningsdagbok

Där kan jag skriva ner hur många kilo jag kör, antal reps, vilken motivation jag har just idag och notera saker som exempelvis hur tungt passet kändes den aktuella dagen. Den kommer bli min lilla bibel som jag släpar med mig till gymmet. Ska bli roligt att se hur jag kommer utvecklas, framför allt hur mycket jag kommer att ha ökat vikterna till sommaren när det här träningsschemat är över.

Jag har nu beställt lite hjälpmedel från Fitnessguru som min PT har rekommenderat.

Proteinpulver samt fettförbrännare

Proteinpulver samt fettförbrännare 

Proteinpulver som blandas med vatten  och som smakar fräscht äpple, ungefär som äppledricka, och några tabletter som  ska öka på fettförbränningen ytterligare.  Jag har varit  lite skeptisk till sådana  tabletter tidigare, men jag ska  åtminstone testa och se om det händer något. Just nu litar jag ganska blint på min PT och om resultaten ovan stämmer så tycks han ju veta vad man ska göra…

Fick förresten veta av min kära PT igår att över 7000 personer sökte till det här programmet! Wow, att då vara en av 100 uttagna känns ju helt grymt! Det här är en chans som jag absolut inte vill sumpa, vare sig för min eller hans skull. Känns skönt att ha någon som tror på en.

Nu är jag alldeles spak i musklerna och det ska bli riktigt skönt med en vilodag i morgon. Tror att kroppen behöver det.

Och så ska jag passa på att njuta av mina smått otroliga resultat och helt enkelt bestämma mig för att de stämmer. <3

Vecka 2

Vecka 2

Sliten

Jag börjar inse att detta kommer att bli en ganska tuff resa. Jag är inne på min andra vecka och den där adrenalinsprutande energin jag kände precis i starten börjar nu mattas av lite. Det är något tuffare att ta sig ut på mornarna och det tar emot lite mer att gå till gymmet. Kanske är det för att musklerna ständigt skriker också…

Lika dimmig och suddig som den här bilden kände jag mig på gymmet

Jag har köpt en tidning som handlar om hur man bygger  muskler och hur man ska träna för att uppnå maximalt  resultat, och där stod det bland annat att man ska maxa  vikten man tränar med så mycket att du behöver vila i  minst en minut efter varje set för att över huvud taget  orka. Tänkte att jag skulle testa det igår… Så jag ökade  vikterna på alla övningar och gick in med en järnvilja, att  det här skulle jag fasen fixa. Och jag fixade det, med nöd  och näppe. Men var så slut efter varje set att jag  verkligen var tvungen att vila länge innan jag orkade  köra på igen. Tidigare när jag har sett biffiga killar på  gymmet så har jag mest tyckt att de har struttat runt och  spanat på brudar, men jag tar tillbaka det nu… Jag inser att de har vilat och att den vilan är något de definitivt har gjort sig förtjänta av.

Herregud vad jag slet igår! Armarna var som gelé och benen som överkokt spagetti. Och det är nu jag fattar hur långt ifrån styrketräning jag tidigare har varit, när jag har tyckt att jag tränade. Det jag har gjort förr kan knappt räknas som uppvärmning ens.

Idag värker det överallt.

Trött och sliten

Trött och sliten

Min morgonpromenad i morse var skön och frisk, men jag känner av i mina muskler. Idag väntar konditionsträning och min kropp och hjärna börjar försöka truga mig: ”Inte ska du väl köra ett pass idag igen…?”  JO, det ska jag. Och i morgon blir det tufft styrketräningspass igen. (Musklerna jublar verkligen 😉 )

Men jag försöker se det lite som med mina böcker. När man anser att man har skrivit klart en bok, det är egentligen då det riktiga jobbet börjar. Det är då man går in i redigeringsfasen, man lägger till, drar bort, ändrar, justerar. I början är det en ofärdig produkt, som sedan blir bättre och bättre tills man slutligen kommer till punkten när man säger: ”NU är det bra.” Så min kropp befinner sig i redigeringsfasen just nu 🙂 Och den kan vara ganska smärtsam och kräver mycket jobb. Men förhoppningsvis kommer jag märka att det blir bättre och bättre.

Något har definitivt hänt med min förbränning också, för jag är nu hungrig på morgonen (hände aldrig förut). Så nu är det en aning jobbigare att vänta på att mitt ”ätfönster” ska öppnas klockan tolv. Tack och lov så kan jag dricka vatten och kalorifria drycker och mitt nya elexir kallas Celsius.

Livselexir just nu

Livselexir just nu

Jag får i mig vitaminer, får någon slags mättnadskänsla i magen och lite koffein som gör mig pigg. Och så mängder med vatten och te. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men jag längtar faktiskt efter mina måltider. Intressant hur man kan uppleva olika saker på så kort tid.

Vilodag

Idag är min första vilodag sedan jag började. Med vilodag menas att jag bara kör min morgonpromenad, men inte någon övrig träning. Så jag var ute och gick den obligatoriska timmen klockan halv sex i morse – smög ut innan barnen hade vaknat – men när jag kom hem slogs jag av insikten att jag inte skulle röra på mig något nämnvärt under resten av dagen. Konstig känsla, måste jag säga. Både skönt – för mina muskler skriker verkligen efter vila nu – men också lite tomt. Känns ju helt overkligt att ha en hel dag fri liksom!

Men vilan är minst lika viktig som träningen. Om inte musklerna får återhämtning ibland kommer de att brytas ner och då blir det inga bra resultat i alla fall. Och jag märker att min kropp verkligen behövde den här dagen nu. Igår var jag helt slut. Tänkte att jag bara Vyer som detta ger ro till själenskulle vila en liten stund efter att ha lagat mat till barnen, men somnade och sov mer eller mindre konstant i 12 timmar! (Vaknade bara någon gång för att natta barnen, sedan gick jag och lade mig igen.) Jag tar det som ett tecken på att kroppen har fått slita rätt bra den senaste veckan.

Och faktiskt så märker jag att något långsamt börjar  hända med min hunger också. Jag är hungrig! Bara en  sån sak! Och när klockan börjar närma sig kl 12.00 och  jag har kört fasta fram till dess, då vill min mage faktiskt  ha mat. Det för mig är en seger, som hela första veckan har fått tvinga i mig maten. Kanske finns det hopp även för mig.

Varannan vecka har jag mina tre barn hos mig, och nu har det blivit en sådan barnvecka. Det blir intressant att se om det blir svårare att hålla sitt tränings- och kostschema när de är hemma. Jag tror inte att det kommer vara någon större skillnad, men möjligtvis kommer jag att vara tröttare den här veckan. Tre barn tar ju trots allt ut sin rätt, och att då lägga på tung träning och ett ganska begränsat kaloriintag på det kan ju medföra att stubinen blir kortare än vanligt. Och för de som eventuellt börjar undra hur jag löser mina morgonpromenader när jag har barnen så smyger jag ut innan de har vaknat. Skulle de mot förmodan vakna så finns äldsta grabben, snart 12 år, hemma och kan i så fall ta hand om dem en liten stund framför teven innan jag kommer hem igen. Gymmet kommer jag att besöka på mina luncher, och på lördagar kommer jag att ta med barnen till barnpassningen på gymmet. Så det ska lösa sig.

Min tatuering som påminner mig om att allt är möjligt

För så är livet för en ensamstående mamma. Man kan  inte klona sig. Men jag vägrar att låta det faktum att jag  är ensam trebarnsmamma begränsa mig. Det finns  lösningar på allt och jag lever efter mottot att allt är  möjligt, det är till och med tatuerat på ryggen på mig som  en stjärna som bryter sig upp ur krackelerad öken.

 

Jag är inte mellanmjölk

Det är lite intressant. Det har gått en vecka sedan jag började den här bloggen men åsikterna har trillat in från första dagen. Så nu tänkte jag skriva ett ganska långt inlägg om den här saken.

I Sverige finns det tydligen fyra ämnen som svenskar har mycket åsikter om: Religion, Politik, Träning och Kost. Kombinerar man dessutom ihop detta med det förhatliga Jante och dess kusin Lagom så har vi en stor kittel av bubblande åsikter.

Inte mellanmjölk

Inte mellanmjölk

Det finns ungefär lika många åsikter som det finns människor på den här jorden. Och den senaste veckan har jag fått ta del av en del av dem. Män som har hört av sig och förfasat sig över mitt nya träningsfokus, jag har fått höra att jag ska vara stolt över mina kurvor. Jag har hört andra som gett mig råd om att jag ska ta det lugnt med träningen, att jag inte ska ha tunga vikter, att jag ska äta vissa saker, att jag inte ska äta det som jag äter nu och jag har också fått höra att jag ska vara försiktig med att lägga ut bilder på mig i träningskläder och bikini eftersom jag har min författarkarriär att tänka på. Jag har fått höra att jag måste unna mig saker ibland också, jag har blivit ifrågasatt varför jag är restriktiv med kolhydrater. Listan kan göras ganska lång.

Jag noterar alla åsikter men i 9 fall av 10 går jag på det jag tror på. I det här fallet är det dessutom inte jag som har bestämt det här träningsupplägget och maten, jag följer vad min PT säger, som dessutom råkar vara känd och hans metoder har åstadkommit makalösa resultat. (Följ länken om ni vill läsa mer.)

http://axonblogg.se/category/klienterreferenser/

Om det inte redan framgått så avskyr jag Jante och har gjort allt för att strypa det tänket. Det begränsar bara och det blir aldrig möjligt att nå sin fulla potential om jag hela tiden ska bry mig om vad folk tycker och tänker om mig. Att vi i Sverige sedan är så förtjusta i att vara ”lagom” att vi till och med har ett eget ord för det, som inte finns på något annat språk, visar hur svårt vi har för folk som sticker ut. Allting ska vara lagom. Du ska vara lagom framgångsrik, lagom duktig, lagom snygg, lagom vältränad, träna lagom mycket, äta lagom med mat. Definitivt inte sticka ut från mängden.

Där platsar inte jag. Har aldrig gjort. Kommer aldrig att göra. Redan när jag föddes tycks det ha varit bestämt av Gud, Ödet eller Slumpen eller vad man nu tror på, att jag tydligen skulle skilja mig från mängden. Jag föddes på skottdagen, den 29 februari – den dag som bara finns vart fjärde år. Jag föddes in i en religiös sekt, fick namnet Jael som ingen någonsin hade hört talas om och folk trodde därför att det var Joel man menade och förväntade sig att jag skulle vara en kille. Jag var lite smårund, hade glasögon och var en plugghäst. Jo, jag stack ut redan från början. Och jag hatade det. Jag ville inget annat än att vara ”normal”, som alla andra. Tills jag någon gång i tonåren insåg att jag skulle gå min egen väg, att det var det som gjorde att jag mådde bra.

Min lilla revolution började med att jag vid 13 års ålder bytte namn till Elisabeth, trots mina föräldrars protester. Några år senare fortsatte jag revolten genom att lämna det strikta och religiösa sammanhang som jag vuxit upp i. Jag var trött på ”vad ska andra tänka”-tänket,  visste att jag inte mådde bra av mentaliteten och det otroliga fyrkantiga sätt att se saker på där.

Och så har jag fortsatt. Jag sticker ut. Jag tar plats. Jag har blivit av med jobb för att jag har stått på mig mot chefer, jag har blivit ovän med folk, jag har varit obekväm. Men jag är jag. Mina böcker handlar om tuffa ämnen som våldtäkter, sekterism, pedofili och hedersvåld. Och min kommande bok Valet sticker verkligen ut och tar plats då det är en erotisk otrohetshistoria. Jag vet att den boken kommer dela in mina läsare i två kategorier. Den ena delen kommer att tycka att boken är fantastisk, den andra delen kommer att förfasa sig. Mina böcker är inte mellanmjölk någonstans och det vill jag inte heller att det ska vara. Lika lite som jag själv är det.

Nej, jag bryr mig inte om vad folk tycker om mig. Alla kommer alltid att ha åsikter om allt. Jag hoppas att folk ska tycka om mig, se mig som en inspirationskälla och upptäcka att jag är en ganska trevlig prick att umgås med. Men tycker man att jag är för mycket, för intensiv, eller inte tillräckligt lagom, ja då får det vara så. Synd för dem, de missar en ganska härlig personlighet.

Så. Jag uppskattar att folk bryr sig om mig. Jag vet att de råd och tips jag får är välmenande. Men jag kommer att fortsätta att gå min egen väg. Vill man inte se mig i träningskläder eller bikini så behöver man inte läsa min blogg. Tycker man att jag tränar för mycket eller äter fel eller är för strikt och inte unnar mig saker, ja det får man gärna tycka. Alla har rätt till sin åsikt. Jag vet vad jag tycker. Och till dem som är oroliga att jag inte kommer ha några kurvor kvar, så kan jag försäkra att de kommer att sitta kvar oavsett. Jag kommer aldrig att bli en pinnsmal tjej, men en vältränad med kurvorna intakta kan jag bli.

Anledningen till att jag skriver den här bloggen är först och främst för min egen skull. Den fungerar som en dagbok, där jag skriver väldigt autentiskt om vad som händer på den här resan. Ibland kommer allt att kännas toppen, ibland kommer det att vara en tung uppförsbacke. Jag hoppas att de som läser min blogg ska komma med hejarop när det går bra och stötta när det går dåligt. Om jag sedan kan inspirera andra så ser jag det som en bonus. Om man är orolig för att jag visar upp en för privat sida av mig själv – som kan vara till nackdel för min författarkarriär – så kan jag bara säga att jag är en helhet. Jag är inte bara författare, lika lite som jag bara är trebarns-mamma eller bara är gymsinstruktör, eller bara konsult, eller bara egen företagare. Jag är en helhet och jag anser att genom att berätta om övriga delar av mitt liv, som exempelvis med den här bloggen, så får folk en bättre bild av mig och lär känna mig lite bättre. Allt som jag lägger ut på sociala medier eller i bloggar kan jag stå för till 110 %. Och ja, jag är vid mina sinnen 🙂

Så. Nu ska jag fortsätta att göra det jag är bäst på. Att vara jag 🙂

Trötten är kropp

Ja, jag är medveten om att det står fel i rubriken, men det är precis så jag känner mig just nu. Huvudet är inte med. Precis när min träningsvärk lagt sig var det dags för en ny omgång styrketräning.

Lite muskler finns det kanske

Lite muskler finns det kanske

Den här gången hade jag lärt mig av mina tidigare  misstag, så nu blev jag ingen sprattlande fisk under  bänkpress-stången 🙂 Men musklerna blev helt slut ändå.

Ibland känner man sig liten...

Ibland känner man sig liten…

Ibland under passet kände jag mig  ganska liten. Stirrade på de där stora  vikterna som låg där, tänkte att det  inom ett halvår är tänkt att jag ska  ha förändrat min kropp enormt. Bara  tanken på de mål som min PT har  satt upp gör att jag får hicka.

Men jag litar på att han vet vad han gör. Jag är definitivt inte den första han hjälper och jag har sett otroliga resultat som hans program har skapat, så jag vet att det går.

Jag får fortfarande kämpa med maten men det går bättre. Jag märker att ju mer jag rör på mig, desto mer hungrig blir jag, och nu efter styrketräningen var det först att hälla i sig en proteinshake och efter det direkt hem och fixa lax med avocado och till det marinerade kidneybönor.

Jag har förresten kommit på ett smart sätt att planera min mat. Jag har skaffat småburkar och i dem har jag nu preppat med grönsaker. Då blir det mycket lättare för mig att bara göra i ordning en liten sallad. Tidigare har jag dragit mig för att göra en sallad eftersom jag oftast har gjort i ordning för mycket och då tvingats slänga en massa istället.

Småburkar är min nya kärlek

Småburkar är min nya kärlek

Med det här nya systemet kan jag bara  fylla på i mina små burkar när innehållet  börjar ta slut. Om man häller på vatten  över isbergssalladen håller den sig  fräsch. Det som syns i mitten är mina  egna marinerade bönor, med rödlök, vinäger och olja, min kolhydratskälla som jag äter till det mesta just nu.

Jag är van vid att äta LCHF men min PT säger att jag måste få i mig lite mer kolhydrater än de jag har ätit hittills, men då har vi hittat en medelväg. Jag vägrar äta pasta och bröd, för det sväller jag bara upp av, men bönor och qinoa och liknande funkar bättre för mig.

Nu värker mina muskler och jag anar att jag kommer att somna ovaggad ikväll. Jag behöver inget vin för att slappna av, det får jag automatiskt efter all träning. I morgon – precis som alla andra mornar – väntar en ny morgonpromenad och därefter ett konditionspass på gymmet. Åh vad mina muskler längtar efter att få slita igen, det var ju så längesedan… 😉