En riktigt skön helg

Jag vaknade kl 10.30 (!) igår. Träningen dagen innan måste verkligen ha tagit skruv i kroppen. Det märkte jag definitivt när jag reste mig, det värkte i muskler som jag inte ens visste att jag hade 🙂

Långpromenad i det friska, kyliga vädret samtidigt som jag lät en köttgryta puttra på låg värme på spisen. Kom hem, åt frukost bestående av ägg, keso, skinka och en celsius-dryck. Därefter åkte jag och handlade sådan mat som jag behöver ha hemma från och med nu.

Mat som jag från och med nu ska ha hemma

Mat som jag från och med nu ska ha hemma

Mycket med protein och grönsaker, men också feta livsmedel som fetaost, halloumi och nötter.

Tanken var att jag skulle dra till gymmet för ett konditionspass, men upptäckte att gymmet stängde tidigare än jag trott, så det fick bli en mils powerwalk ytterligare. Otroligt skönt med den friska luften som bet i kinderna.

Igår kväll satt jag faktiskt på en restaurang bland alla festande människor och skrev på kommande roman och drack endast en cola light. Och det funkade minst lika bra som vin, så kanske har jag kommit över det värsta.

Ute i kylan och promenerar

Ute i kylan och promenerar

Idag har jag inlett med en lång rask promenad igen, ätit  en proteinfylld frukost och ska strax dra till gymmet för  ett konditionspass, det känns mer som det jag är van vid,  så där tror jag inte att jag kommer att stöta på några  speciella nyheter.

Idag ska jag också rapportera mina resultat för första  gången.. Min PT har sagt att jag förutom att väga och  mäta mig också ska ta bilder med jämna mellanrum så  att man kan följa mina framsteg. Så detta är bild för  vecka 1.

Vecka 1

Vecka 1

Upp som en sol … ner som en pannkaka

Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Det börjar långsamt gå upp för mig vad det är jag har gett mig in på.

Har precis kört mitt första styrkepass och man kan väl milt uttrycka det så här, jag kände mig lika förvirrad idag som jag gjorde för 20 år sedan när jag första gången satte foten på ett gym.

Det är alltså dessa jag ska  träna med...

Det är alltså dessa jag ska träna med…

Tog mig bort till de fria vikterna där jag även tidigare har tränat en hel del, skillnaden den här gången var att jag gick direkt på de där vikterna som skrämmer av bara anblicken. Försökte se ut som att jag visste vad jag gjorde, men är ganska säker på att jag misslyckades kapitalt.

Började med att lassa på massor av vikter på en stång för knäböj. Stången låg på en ställning ungefär i midjehöjd. När jag hade lassat på skulle jag så klart försöka lyfta den upp på axlarna. Kunde inte rubba stången en millimeter… Så det var bara att lassa av vikterna igen, placera stången högre upp så att jag sedan kunde smyga in kroppen under och med hjälp av benen lyfta stången från ställningen.

Finn fem fel

Finn fem fel

Så var det dags för bänkpress. Massor med vikt på,        försiktigt lyfta av från hållarna och sedan köra. Första  och andra set gick bra. Tredje set slet jag som ett djur och  när jag hade en repetition kvar tog armarna bara slut.  Jag kunde inte få upp stången en millimeter så den  landade på bröstkorgen, och där låg jag som en  sprattlande fisk som inte kunde komma loss och inte  orkade få bort stången. Dagens hjälte blev en kille som fick  syn på mig i min utsatta position och kom och hjälpte  mig att få bort den från bröstkorgen. Haha, Gud vad fånig jag kände mig. Och jag ska medge att det hände att jag tänkte: ”Vad sjutton gör jag här?” under passet idag. Längesen jag kände mig som en sån fullständig nybörjare på något.

Jag tog mig igenom passet, känner redan av träningsvärken i låren – särskilt som jag inledde dagen klockan fem på morgonen med en lång rask promenad enligt föreskrifterna.

En slagen hjältinna

En slagen hjältinna

Armarna känns som gelé och jag som egentligen hade tänkt att jag skulle sätta mig och skriva på min kommande roman, åkte istället raka vägen hem.

Nu väntar jag på att maten – fläskfilé med rostad sötpotatis – ska bli klart i ugnen. Sötpotatisen hade jag för övrigt stora svårigheter att skära i bitar eftersom armarna var dränerade 🙂

Även idag har jag fått kämpa med maten. Åt kött tillsammans med sallad och bönor på lunchen och blev illamående i timmar efteråt. Jag hoppas att det är en övergångsfas för mängden mat är riktigt jobbigt att hantera.

Nu är jag grötig i huvudet och tung i kroppen. Försöker att inte suktande stirra på vinflaskorna som ligger i vinstället… Det får bli vatten till maten. Jodå, det är också gott. Intalar jag mig…

 

Första dagen av mitt nya liv

Puh!  Har precis ätit en lunch bestående av kycklingfilé, blomkålsbuketter och sallad gjord på grönsaker, bönor och fetaost. Och jag tror att jag storknar! HUR ska jag få i mig sådana här luncher och middagar? Min mage känns sprickfärdig. Att hålla sig borta från kakor och annat har jag inga som helst problem med, men att äta så här mycket mat!!

Nu är mitt ”ätfönster” öppet. Under 8 timmar, från klockan 12.00 till 20.00 på kvällen får jag äta. (Inser också att det innebär att jag måste stoppa i mig rätt mycket mat per tillfälle jag äter, inte äta små portioner…) De övriga 16 h på dygnet är det fasta, då får jag dricka vatten, te o.s.v

Trodde att jag skulle vara väldigt hungrig idag klockan 12, men det var jag inte, så den här lunchen blev extra tung att sätta i sig. Urk.

Bild från min morgonpromenad i morse

I morse var jag uppe och tog min första entimmes-promenad. Sådana ska jag göra varje morgon utan undantag. Utöver det blir det styrketräning 3 ggr / vecka + 2 konditionspass. Det känns däremot betydligt mer genomförbart än den här mängden mat.

Promenaden var underbar. Lite kämpigt att ta sig upp astidigt men väl ute var det kallt, skönt och friskt.

Har nu också inhandlat ännu mer träningskläder, för jag misstänker att det är ungefär vad jag kommer att bo i de närmaste månaderna.

I morgon väntar första styrketräningspasset och jag fruktar träningsvärken från helvetet efteråt… 🙂

 

The Verdict

Just nu är jag lite omskakad. Jag är trots allt instruktör sedan 15 år. Har instruerat hur mycket som helst i pass som Bodypump, Spinning, Core och en herrans massa andra pass. Och har i alla fall trott att jag haft en hyfsad koll på träning.

Och idag har jag insett att jag har gjort precis ALLT fel!

För många repetitioner, för klena vikter, blandat styrketräning med kondition, haft fel teknik (den är helt perfekt utifrån ett Bodypump-perspektiv men helt fel utifrån hur man gör om man styrketränar), tränat för mycket (!) … och som grädde på moset: Ätit alldeles för lite (!!)

Jag har trott att om man tränar mycket och äter lite så ger det resultat. Nähä, så var det visst inte alls.

Här hade jag sett framför mig att han skulle sätta mig på en diet bestående av 1200 kcal/dag och att jag skulle träna varje dag. Nope. Typ tvärtom…

Jag inser att den största utmaningen kommer att bli att ändra min hjärna. Att äta MER för att tappa i vikt blir en extremt märklig ekvation i mitt huvud. Och jag bävar inför den ”diet” han sätter mig på, för jag ska äta så mycket! Fattar inte hur jag ska få i mig allt. Jag som blir tvärmätt efter ett ägg!

Den andra utmaningen blir att programmera om hjärnan när det gäller tekniken och antal repetioner jag ska göra. Det blir att nöta in allt från början igen. Tekniken från Bodypumpen kan jag utantill i sömnen, men inte detta. Och vikterna sen! De han vill att jag ska använda är av den kalibern att jag inte ens sett åt dem på gymmet!

Den tredje utmaningen blir att avstå från vin. Veckans höjdpunkter är när jag sitter med ett glas rött vin och skriver på mina manus, eller när jag tar en after work med vänner. Första veckorna nu är det nolltolerans mot alkohol. Sedan (lagom till min 35-årsdag) får jag lägga till alkohol i måttliga mängder i kosten.

Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot det här.  Fast utmaningar är till för att övervinnas. (Eller: Shit vad har jag gett mig in på??)

Resan börjar

Det har varit hemligt, men nu är det officiellt. Jag är en av 100 utvalda. Som under 5 månader kommer att tränas, drillas av en känd PT och slita hårt för att i början av sommaren vara i mitt livs form – förhoppningsvis.

Jag har alltid älskat att träna, jag har jobbat som instruktör på gym i 15 år, men ändå har jag inte riktigt nått det mål jag har velat. Kanske har jag inte tränat tillräckligt hårt, eller varit så uthållig som krävts.

På många sätt lever jag redan min dröm. Jag är författare till inte mindre än 7 böcker och på bara några år har saker jag inte ens kunnat drömma om tidigare blivit verklighet. Just därför är det också dags att börja leva min dröm på andra områden. Precis som författarskapet vet jag att det kommer att krävas mycket hårt slit, men jag är också övertygad om att jag kan komma långt med beslutsamhet, målmedvetenhet och en stor dos envishet.

2014-07-02 09.35.11

Min kropp idag

Meningen är att jag ska berätta om min resa. Kanske kan den inspirera någon. Jag vill också vara tydlig med att säga att min kropp idag är okej. Den har tjänat mig väl under mina år och burit på tre barn. Jag tycker att det är viktigt att poängtera att jag inte gör det här för att jag tycker att jag är fet eller är missnöjd med mig själv. Däremot finns det möjligheter till förbättringar och jag har en målbild av hur jag vill se ut. Det är den jag tänker försöka sträva mot under de här kommande månaderna.

Jag har en historia av ätstörningar när jag var yngre. Jag har haft en störd relation till mat, som jag har fått jobba med för att försöka bli av med. Det här programmet kommer inte bara att ge mig ett individuellt anpassat träningsschema utan också en anpassad kostplan och regelbunden coachning. Jag ser den här chansen som en enorm möjlighet att under kontrollerade former få koll på min kropp samtidigt som jag kommer att utmana mina egna gränser.

Idag är första invägningen och mätningen. Det är nu det börjar, och jag hoppas att ni hänger med på min resa 🙂

Du är en liten och skraj människa

Du kallar dig ledare. Du vill att folk ska se upp till dig, du vill ha respekt. För det tycker du att du förtjänar, med din fina titel och allt. Allt är frid och fröjd så länge ingen ifrågasätter. Så länge ingen ställer dig mot väggen.

Men så kommer jag. Jag som vill ha svar på frågor, eftersom jag anser att jag har rätt att få vissa svar. Som tycker att vi åtminstone bör kunna ha en öppen dialog. Så jag ställer mina frågor. Jag är obekväm. Ställer på, trycker på de där jobbiga punkterna som du inte gillar. Jag ser dig i ögonen hela tiden. Du svarar luddigt på mina frågor. Slingrar dig. Jag fortsätter att pressa på. Jag betraktar dig som en ledare, en som bör kunna ge mig raka svar. Nej, jag blir inte rädd av din attityd, trots att du höjer rösten. Trots att ditt ansikte antar en alltmer röd ton. Varför ska jag bli det? Du är ledaren, obekväma samtal måste man kunna ha som en sådan.

Så jag backar inte. Jag vrider på reglaget ytterligare. Begär svar. Svar som du uppenbarligen inte har eller inte vill säga. För plötsligt brister det för dig. Du reser dig häftigt upp, slår ut med armen och kommer nära mig. Du skriker åt mig. Ber mig dra åt helvete. Säger att du aldrig vill se mig igen. ”Det är JAG som bestämmer här”, skriker du åt mig. Du kommer närmare, motar ut mig. Ditt ansikte farlig nära mitt. Högröd i ansiktet. Om och om igen ber du mig dra åt helvete. Och om och om igen upprepar du att du är den som bestämmer.

Jag skriker också. För nu är jag förbannad. Tror först att du skämtar. Nog måste en som kallar sig ledare kunna ta när det blir lite obekvämt och ändå behålla lugnet. Men nej. Du vill aldrig se mig igen. Någonsin. ”Sätt aldrig din fot här igen”, säger du mellan sammanpressade tänder. Du låter mig inte komma till tals något mer. Jag väntar på smockan som hänger i luften. Helt säker på att du klipper till mig i vilket ögonblick som helst. Men istället skriker du ett sista ”Dra. Åt. Helvete” innan du demonstrativt vänder dig om och vägrar prata med mig mer.

Jag är så arg att jag kokar. Maktmissbruk. Ja, jag har varit med om det förut, och jag känner igen det. Alltför väl. Men vet du, tack vare mina tidigare upplevelser har min hud blivit pansartjock. Skinnet på näsan är som läder. Man sätter sig inte på mig. Ingen gör det, för sådan skit har jag fått nog av. Jag är som en fjäder. Du kan kanske trycka ner mig för stunden, det kan se ut som att jag är nedtryckt i botten, att jag kommer att stanna där. Men ser du, jag sprätter upp med full styrka och då blir det en sådan rekyl-effekt att jag snarare upplevs som större och starkare än tidigare.

Du är ingen ledare. Du är en jäkligt osäker liten skit, som inte klarar av att bli emotsagd eller ifrågasatt. Du är en fjant. Och det är skrattretande att du betraktar mig som ett hot. Ja, vi är definitivt färdiga med varandra. Inte för att du skrämmer mig. Utan för att du inte är värd att lägga mer energi på.

Jag har en känsla av att det är jag som går stärkt ur detta, medan din osäkerhet läcker igenom överallt. Ja, du har en del att lära om du vill att folk ska betrakta dig som ledare…

 

 

 

 

Underbara Thailand

En ynka dag har jag kvar här i paradiset innan regn, snö, rusk och kyla väntar mig igen.  Jag hade aldrig varit i Thailand förut men det lär definitivt inte vara sista gången jag kommer hit. Det här har nog varit den bästa semestern någonsin!

För er som är nyfikna på Thailand som land eller på hur jag har haft det tänkte jag här skriva lite om mina upplevelser:

1. Vackrare stränder får man leta efter. Sanden är som vitt puder, palmerna lutar sig majestätiskt över stranden, vattnet är turkost och himlen är blå.  Mil efter mil fortsätter stränderna.  

2. Trevligare människor är svårt att hitta. Visserligen förstår de inte mycket engelska och de enklaste förfrågningar kan bli väldigt krångliga.  Men de vill hjälpa till, de lämnar dig ifred om du vill att de ska göra det. De propsar aldrig på något.  Till och med när de blir avvisade gör de det med ett leende på läpparna.

3. Det är tokbilligt här. Eller vad sägs om en timmes massage för ungefär 80:- eller en superstor öl tillsammans med en nygjord enorm vårrulle för 40:- tillsammans? Det enda som är lika dyrt som i Sverige är vinet.  Tydligen måste de betala en rejäl skatt på varor som inte tillverkas i Thailand.

4. Att resa ensam som tjej är möjligen något märkligt men du blir respekterad och lämnad i fred. Thailändarna undrar lite varför man reser själv men finner sig i att skandinaviska kvinnor är jämställda och klarar sig själva.  Aldrig en gång har jag känt mig olustig till mods under resan här.

5. I Thailand är det vänstertrafik som gäller.  Så ska man korsa en gata behöver man se sig för några gånger innan man går över.  Många kör vespa eller liknande här.  De har en egen liten innerfil och på en vespa är det inte ovanligt att se en hel familj sitta uppkurad. Sällan att någon har hjälm.

6. Maten är bland det godaste du kan äta. En helt färsk vårrulle som grillas över öppen eld direkt på stranden, mat som både doftar och smakar av kryddor. Fantastisk mat! Inte en gång har jag blivit besviken.  Däremot valde jag någon gång att beställa ”medium spicy” och fick en maträtt som var så stark att det brann från öronen.  Efter det har jag lärt mig att alltid beställa ”not spicy” och då får man ändå en rejält kryddad rätt. Någon gång beställde jag bröd till maten och de tittade på mig som om jag var ett ufo. Bröd äter man i stort sett inte alls här. Däremot serveras stekta larver och friterade skalbaggar som lösgodis. Jag har valt att avstå från dessa delikatesser…

7. Även om det är skugga tar solen. De första fem dagarna var det ett tjockt molntäcke på himlen.  Jag såg knappt solen och var deppig över att jag åkt hela vägen hit för sol och så möttes jag bara av moln. Jag hade dock fått information om att solen tar genom molnen också och att det var viktigt att smörja in sig oavsett soligt eller molnigt.  Jag gjorde som de sagt även om jag inte trodde på det innerst inne. Min förvåning var därför stor när jag efter några molniga dagar på stranden var brun! Så jag tar tillbaka och erkänner.  Solen bränner som eld här nere.  Och även om det är molnigt blir det aldrig kallt.

8. När det regnar kommer det oftast bara några droppar. Fast när det REGNAR då är det monsun och skyfall. Jag hade vid ett flertal tillfällen varit med om att det började droppa lite från himlen men att det slutade lika snabbt. Så trodde jag även den här gången så när det började komma droppar satt jag kvar och trodde att det skulle vara över. Men den gången hade jag fel. Himlen öppnade sig och det fullkomligt vräkte ner! Jag tog skydd under ett illa medfaret parasoll som jag hittade på stranden. Tänkte att det var en skur som snart skulle gå över. Det ösregnade i två (!) timmar och jag fick stå där under det läckande parasollet. Jag var genomblöt när jag äntligen kom därifrån.

9. Passkontrollen tar evigheter på flygplatsen. När vi landat tog det två timmar innan jag kommit igenom passkontrollen. De skulle stämpla och skriva in uppgifter om varje turist i ett manuellt datasystem. När det blev min tur skulle jag uppge vart jag skulle bo. Jag hade tagit en ospecad resa och visste därför inte vart jag skulle bo. Att förklara det för en thailändare som knappt förstod engelska var en utmaning. Det var nära att jag aldrig kom förbi kontrollanten.

10. Som författare är man van vid att restauranger har eluttag så att man kan ladda telefon och dator. I Thailand finns inte detta så det gällde att planera för mitt skrivande.  Alltid se till att datorn var fulladdad på kvällen när jag skulle skriva. Med lite rutiner funkade allt bra.

Thailand är ett land som tagit sig in i mitt hjärta. Jag kommer definitivt att komma tillbaka. Jag har fått massor med energi och hunnit skriva mycket på min kommande bok. Två helt fantastiska veckor!

 

 

2014 – Ett fantastiskt och smärtsamt år

På årets näst sista dag befinner jag mig på en av Thailands alla makalösa stränder. Vinter och kyla känns otroligt avlägset.  Här ska jag försöka mig på en summering av det gångna året.

2014 är året då jag kom ut med fyra böcker. Det var bara en som var planerad; Mörk Avsikt – den avslutande delen i min trilogi om maktmissbruk.  Men slumpen ville annat.  Jag påbörjade en lathund för mig själv där jag listade över 500 känslor i ett Excel-dokument och hur man kunde gestalta dessa i kroppsspråk och dialog.  I ett kort meddelande på Facebook berättade jag om dessa och en halvtimme senare hade jag förslag från ett förlag att ge ut detta som böcker.  Ett annat förlag lade sig i och ville också ge ut dem. Så från ingenstans uppstod plötsligt tre böcker till.

Under det gångna året har jag jobbat som en tok. Dels med heltidsarbete, dels som gyminstruktör och så allt enormt arbete som ligger bakom böckerna.  Ibland har jag känt att gränsen varit nådd, den där berömda väggen tornade hotfullt upp sig flera gånger.  Men jag har lyckats parera och undvikit den.

Massor med fantastiska saker har hänt under året. Dels mina utgivna böcker, men också att jag skrivit kontrakt på min kommande roman som släpps i April. ”Valet” är titeln och handlar om att de val vi gör i livet får konsekvenser och boken har också tre olika slut. Den är inköpt centralt av Akademibokhandeln och jag ser sååå mycket fram emot att släppa den. Jag har blivit omnämnd i Expressen under rubriken ”Det bästa ur deckarsverige” och jag har mött människor som älskar mina böcker. Bland det bästa minnet är från bokmässan när en tjej fick syn på min namnbricka och blev alldeles till sig. Hon hade läst mina två första böcker och älskat dem.  När hon nu fick den tredje signerad höll hon på att svimma.

I början av året hade jag omkring 600 gillare på Facebook, nu ett år senare har jag över 2000! Jag har fått enormt mycket fina reaktioner på mina böcker och mina gestaltningsbiblar blev snabbt en succé.

Jag har lärt känna så många fantastiska människor som bidrar med så mycket.  Jag älskar er!

Men 2014 har också varit smärtsam.  Jag gick igenom en separation, flyttade till nytt boende, min extrapappa höll på att dö av en köttätande bakterie och jag har insett vilka som är riktiga vänner och vilka som inte är det.

Jag ser enormt mycket fram emot 2015. Dels kommer Valet ut (och kanske ytterligare en bok innan året är slut) och sedan har jag nu börjat få mycket lektörsuppdrag och förfrågningar om jag kan föreläsa.  Jag har en känsla av att nästa år kommer bli fantastiskt bra.  Dessutom har jag nu en skrivarlya i Indien som jag hoppas kunna utnyttja mycket.

Tack alla underbara och fantastiska människor som gjort det här året grymt! Love u so much!

 

 

Svärtan från det förflutna

Som de flesta av er redan känner till så växte jag upp i en religiös sekt. För det mesta tänker jag inte så mycket på det, det var så många år sedan och jag har lämnat det bakom mig, Men den senaste tiden har jag på olika sätt blivit påmind.

Det började med att flera andra författare tog kontakt med mig och frågade vilken sekt det var jag varit med i. När jag avslöjade det visade det sig att de hade samma bakgrund som mig själv. Bara genom den gemensamma utgångspunkten fanns det plötsligt hur mycket som helst att ventilera. Nyligen lärde jag känna en annan person och över ett glas vin fick jag veta att även denne var uppvuxen på exakt samma sätt som jag. Världen som öppnades då var enorm och vi pratade i timmar. 

Jag är för det mesta en väldigt glad och positiv person, jag älskar människor, tycker om att lära känna folk och få veta mer om dem. Men ibland trycker det svarta på från det förflutna. Häromdagen påminde hjärnan mig om något som jag mer eller mindre hade förträngt. Men det var som att mitt undermedvetna ville presentera en nyckel för mig. En som jag letat länge efter.

Jag har under lång tid brottats med känslan av att inte vara värd att älskas. Att jag inte är bra nog, att jag inte duger. Jag har förstått att det har funnits faktorer från min uppväxt som har bidragit till den här känslan. Men nyckeln som presenterades för mig gjorde allt glasklart.

När jag var sjutton hade jag träffat mannen som jag var övertygad om skulle bli min man. Han var min stora kärlek och han tillhörde också sekten. Inom rörelsen var det förbjudet att ha sex innan man gifte sig och när vi slutligen trillade dit trots alla försök att inte göra det ramlade både han och jag ner i en avgrund av självförebråelser och skam. Det jag förträngt från detta var att han plötsligt inte gick att få tag på efteråt. När jag slutligen några veckor senare lyckades, då befann han sig på sjukhus. Hade försökt ta sitt liv.Och han skyllde allt på mig. Det var mitt fel och jag hade förstört hans liv. Han ville aldrig se mig igen. Jag blev fullständigt förkrossad. I ett nafs hade känslan av att inte vara värd att bli älskad fötts. Och den har suttit som en tagg under hela mitt vuxna liv.

Jag märker att när jag skriver plockar jag mycket från mitt eget förflutna men också från känslor som jag själv upplever. Jag har fått höra många gånger att jag lyckas förmedla känslor på ett sätt som verkligen griper tag och folk undrar hur jag bär mig åt för att få fram det så att det känns så äkta att det kryper in under skinnet. Det är nog så att jag har en hel del lagrat.

I min kommande  roman Valet brottas huvudpersonen med liknande känslor. Att inte vara värd att älskas, att vara en bluff, att känna skam och skuld. Precis som mina tidigare romaner har den bitvis varit smärtsam att skriva, men också fantastiskt rolig. Säga vad man vill om min uppväxt och det jag varit med om, men det gör att jag idag kan skapa något bra, jag kan få fram storys som berör och det är min riktigt stora drivkraft för att skriva.

Jag antar att allt det man är med om helt enkelt kan summeras med ett ord: Livet.

Sexuella trakasserier är ALDRIG okej

Jaha. Så hände det då tillslut. Det som jag in i det sista jag hoppades att jag skulle slippa. Men tyvärr.

Igår efterfrågade jag tips på hur ett intressant omslag på min kommande erotiska bok skulle kunna se ut. Det dröjde inte länge förrän jag hade en bild på en eregerad penis i min inkorg.

Sånt här gör mig så förbannad.  Vad är det för idioter som tycker att det här är okej? Han som skickade bilden till mig gjorde sig inte ens besväret att försöka vara anonym. Jag har aldrig träffat människan, men han är en av dem som gillar min författar-sida på Facebook.

Jag får i egenskap av kvinnlig författare en hel del manliga gillare. Jag får meddelanden där män tar kontakt och ger mig komplimanger för mitt utseende.  Så länge det är komplimanger så har jag försökt ha en ödmjuk inställning till det. Tackat vänligt för komplimangen men också försökt att hålla en distans, försökt att agera proffsigt.  Vill att folk ska vara nyfikna på mitt författarskap och mina böcker.

Men att skicka en bild som den jag fick igår är att gå åt helvete för långt.  Det kommer aldrig att vara okej. Aldrig. Någonsin.  Oavsett hur snygg eller sexig någon kan tycka att jag är.  Oavsett vilken slags bok jag har skrivit.

Min erotiska bok är inte ens ute i handeln än. Den släpps först till våren men redan nu händer sånt här.  Vad kommer att hända när den är ute i bokhandel? Blir det vardagsmat att få bilder på kukar då? Ska jag som författare bara acceptera det? Nej. Aldrig. Jag har skrivit den erotiska boken i ett syfte och vill snarare visa att de val vi gör i livet får konsekvenser. Alla mina böcker är bidrag till samhällsdebatten. Jag som författare ska kunna skriva vilka slags böcker jag vill utan att råka ut för detta. Jag försöker bemöta folk med respekt och jag önskar få detsamma tillbaka.

Jag är förbannad. Ledsen. Arg. Och äcklad. Jag hoppas att jag med det här inlägget betonar hur illa jag tycker om det som hänt.