Fördomar och människovärde

Nyss hemkommen från en alldeles underbar semester i Turkiet. Ångesten över att vara hemma i Sverige igen har inte riktigt försvunnit men bleknar förhoppningsvis med tiden. Jag har gjort lite reflektioner. Jag åkte ner alldeles ensam i två veckor och jag fick en hel del välmenande varningar om jag skulle ta det försiktigt, att det kunde vara farligt för en ensam tjej i ett land som Turkiet. Jag kunde bli våldtagen och Gud vet vad. Och jag ska erkänna att jag också hade lite oroliga fjärilar i magen. Men det visade sig vara helt utan substans.  Jag måste säga att jag sällan har bemötts med så mycket respekt som på den här semestern.  Nästan som att turkarna var måna om att slå hål på de fördomar som finns om dem.  På de här två veckorna har jag aldrig blivit utsatt för så mycket som en olämplig eller olustig kommentar.  Komplimanger javisst, men inget klåfingrigt kladdande eller respektlöst beteende.  Jag kunde gå ensam på kvällarna utan att få konstiga förslag, jag blev bemött som en människa, inte ett sexobjekt.  Otroligt skönt och stor eloge till dem! Å andra sidan har jag också sett andra sidor.  Jag bodde på ett jättebra hotell i Fritidsresors regi. Fräscht, otroligt bra service och super på alla sätt. Åtminstone om man är där som turist och inte kommer så nära inpå. Jag lärde känna en som jobbade där och fick en bild av hur de ser på sig själva och vilken hierarki det är. De jobbar enbart mot provision och har en månadslön som motsvarar ungefär 4000 svenska kronor. Dessutom är inte provisionen baserat på vad du själv säljer för utan detta delas upp mellan alla så att alla får samma summa. Du kan alltså inte påverka din lön.  Ett arbetspass kunde vara från sju på morgonen till elva på kvällen och under den tiden får du inte mer än en timmes paus.  Under tiden du jobbar får du inte sitta ner utan ska vara igång och alert så att kunderna -turisterna – är så nöjda som möjligt.  Dessutom pågår det ständig nedtryckning kollegor emellan där man ger sig på varandra verbalt så fort chansen kommer. Jag slås av hur olika man blir behandlad.  Som turist i ett annat land är jag så klart viktig för deras turistnäring. Ju mer nöjd jag är desto mer spenderar jag förmodligen i landet, men samtidigt har de själva inget stort värde i sina egna ögon. Mina reflektioner har än en gång fått mig att inse att det finns fördomar och förnedring överallt.  När jag skrev Mörk Avsikt – sista delen i min trilogi – skrev jag just om fördomar och hur vi ser på oss människor. Om människovärde. Plötsligt känns boken ännu mer aktuell. Tyvärr kanske man ska säga.

Nej, det är ingen självbiografi

Jag tror att de allra, allra flesta författare plockar med egna erfarenheter i sina böcker. Dels för att det är lättare att beskriva och dels för att det blir mer trovärdigt. Sedan är det förmodligen så att inte ens vi författare har en ständigt icke sinande brunn av fantasi att ösa ur.

Men jag börjar också förstå att det är lätt för en läsare att förknippa det som står i böckerna, med själva författaren.  Har nyligen själv läst en bok av en författare som jag har lärt känna en del och när då huvudpersonen i boken hade vissa drag gemensamma med författaren började till och med jag undra hur mycket annat som också var författarens personliga idéer.  Till saken hör att huvudpersonen i boken långt ifrån var en trevlig karaktär.

Mina böcker handlar om den ensamstående mamman Emelie som har ett tungt förflutet men som försöker hantera livet efter bästa förmåga. Hon hamnar i diverse situationer och problem och får göra upp med både det förflutna och nutiden.  Många har sagt till mig att de ser mig framför sig när se läser om Emelie.  Visst, jag har gjort henne blond och blåögd och jag har hämtat en del från mitt liv. Men jag är inte Emelie. Och nej, jag har aldrig tagit droger och jag har aldrig suttit i fängelse. Jodå, jag har fått den frågan. Helt seriöst ställd dessutom.

Häromdagen sade mamma att hon hade läst ut sista delen i min trilogi. Men hon tyckte inte att Emelies mamma var särskilt trevlig.  ”Är det verkligen så du ser mig?” frågade hon. Jag fick dra ett djupt andetag. ”Nej. Jag är inte Emelie och du mamma, är inte Gunilla.”

Det kan tyckas komiskt och man kan skratta åt det. Men det finns också ett allvar i detta. Vad kommer hända när min fjärde bok kommer ut här till våren, som handlar om erotik och otrohet.  Kommer folk automatiskt att tro att jag har gjort allt det där i boken? Eller de kommande böckerna jag kommer skriva, kommer läsare alltid att tro att jag skriver om mitt eget liv? Det kanske till och med blir så illa att jag drar mig för att skriva vissa böcker bara för att jag inte vill att folk ska få för sig saker. Det vill jag inte.

Jag hoppas att mina läsare kan skilja på personen Elisabeth och författaren Elisabeth och att det inte är alls samma sak. Däremot kommer mina böcker säkert alla ha drag av mig, på något sätt. Men exakt vad som är självupplevt och inte kommer jag att ta med mig i graven 😉

 

 

Annan kultur

Jag älskar Turkiet! Det här är min fjärde resa hit och jag blir aldrig besviken.  Som sjuttonåring kom jag hit första gången och kärade ner mig totalt i en turkisk man/pojke som jobbade på samma hotell. Det var inte särskilt populärt hos mina religiösa föräldrar och fick ett trist efterspel, men redan då första gången här visste jag att landet hade en speciell plats i mitt hjärta.

Jag älskar människorna, maten, vädret! Älskar att de skapar egna filer om de vill ta sig fram på vägarna, att de kör som galningar men ändå alltid tycks ha kontroll.  Människorna är vänliga, serviceminded, trevliga och bjuder på sig själva.  När de turkiska männen uppvaktar -för det gör dom – gör de det med finess och stil. Där kan svenska män lära sig mycket. De är genuint intresserade av mig som turist, inte på något sliskigt sätt utan vill veta hur det är i Sverige, vad jag gör och vem jag är.

När folk här – både män och kvinnor – får veta att jag är författare kommer miljoner frågor, de vill gå med i min ”fan-club” på Facebook och de vill att jag översätter böckerna till turkiska.  Bums.

Jag funderar allvarligt på att skaffa en lägenhet här så småningom. Kanske gå ihop ett gäng författare som vill ha en skrivarlya att kunna åka till för att hämta inspiration och komma bort från stress. Jag har dessutom smygstartat med en bok som ska utspela sig här så jag måste åka tillbaka för att göra mycket research.  Nån som vill haka på ? 😉

My Way

Jag avskyr kontroll. Inte att ha kontroll själv, men när andra försöker kontrollera mig.  Då kryper det i hela kroppen och går det riktigt långt lägger jag benen på ryggen och flyr. Kanske beror det på min uppväxt i den religiösa sekten, där jag var kontrollerad både av en församling och en fanatiska pappa, som styrde varje steg jag tog.

Jag klarar därför inte av arbetsplatser där chefen står med ett hököga över mig för att ha koll på vad jag gör. Jag fixar inte relationer där jag upplever att jag blir styrd. Och på sista tiden har det blivit alltmer viktigt att följa min magkänsla. Känns det rätt i magen är det också rätt är min nya devis.

Under min strängt hållna religiösa uppväxt blev jag en mästare på att stänga magkänslan, att anpassa mig till regler och lagar. Till folks tyckanden, till andra människors åsikter. Jag har dessutom en personlighet som värnar om att så många som möjligt ska tycka om mig. Länge trodde jag att det innebar att jag aldrig skulle kunna uttrycka en egen åsikt om den inte stämde överens med andras. Så jag tog hänsyn, anpassade mig. Ville passa in, vara omtyckt och inte göra ”fel”. Tills det stod mig upp i halsen.

Och så fattade jag då det livsomvälvande beslutet att lämna sekten.  Sakta men säkert började jag också uttrycka mina egna åsikter, började lyssna på magen igen.  Till min förvåning upptäckte jag att jag för det mesta vann folks respekt när jag faktiskt stod för något och inte bara följde strömmen. Självklart har det också varit sådana som inte kan tåla att man sticker ut och går sin egen väg.  Men lustigt nog har deras åsikter inte spelat så stor roll.

Numera är det superviktigt att jag gör det jag känner att jag ska göra.  De senaste dagarna har jag fått kommentarer om att de är så imponerande av att jag lever min dröm och att jag verkar ha ett så häftigt liv. Mitt liv är inte alltid häftigt, jag lovar. Jag har nyligen gått igenom tuffa grejer privat och det är inte enkelt.  Men jag följer magen. Den har guidat mig förr och fortsätter att göra det.

Det är en av anledningarna till att jag valde att boka en resa till Turkiet alldeles ensam. För att jag behöver det. För att min mage säger åt mig att göra det. Oavsett vad folk tycker om det. Och det gäller andra områden i mitt liv också. Jag går min egen väg. Det uppskattas inte alltid av omgivningen, det ställer ibland till problem.  Men det är beslut jag står för till 100 %.

Man lever en gång. Varför ska jag leva det livet utifrån hur andra vill att jag ska leva?

Den dag jag begravs vill jag att man ska spela en låt: Frank Sinatras ”My Way”. För det är så jag kommer att leva mitt liv.  På mitt sätt.

 

Den här bloggen är till alla underbara människor i min närhet

Flera händelser den senaste tiden har fått mig att reflektera över vilka fantastiska människor jag har runt mig. Människor som tycks älska mig, som stöttar och finns där oavsett vad som händer. Jag är tacksam över att jag är lyckligt lottad att känna dessa.

För en dryg vecka sedan höll jag min tredje releasefest, för min tredje roman Mörk Avsikt. Den här gången hade jag valt att ha festen på en restaurang i stan där det bjöds på god buffé och dryck. På ett plan skiljde sig den här releasefesten jämfört med de två jag haft för mina tidigare släppta böcker; den här gången kom det mängder med människor jag aldrig träffat förut. Sådana som på olika sätt hittat mig, läst mina första böcker och nu ville komma för att fira att den tredje boken släpptes. Jag känner en ödmjukhet mot dessa människor, som tog av sin kväll för att komma och festa tillsammans med mig. Och en stor tacksamhet. Jag är självklart också underbart glad över alla människor som jag lärt känna under de senaste åren och som jag nu betraktar som mina vänner, som också ville förgylla min fest med sin närvaro. Jag blir genuint glad av att ha alla er omkring mig. 

Det finns underbara människor där man minst anar det. Jag går regelbundet hos en fotvårdssalong och kvinnan som äger den erbjöd sig självmant att sälja mina böcker där. Jag tog dit ett antal böcker och dessa har hon nu sålt slut och ringde nyligen och sade att jag behövde komma över med fler. Hon vill inte ha provision, hon vill bara hjälpa till. Hon är en sådan där genuint snäll människa som jag skulle kunna kyssa av tacksamhet!

I helgen var jag på en pub och signerade böcker och läste högt ur Mörk Avsikt. Där dyker det upp ett gäng ”pantertanter” som de kallar sig själva och de fullkomligt överöser mig med kommentarer om hur de har älskat de två första böckerna och har längtat så efter den tredje boken. Helt underbara människor som jag lätt skulle kunna umgås med hur länge som helst.

Jag är tacksam över alla som gillar mina inlägg som jag skriver på facebook, som hejar på, stöttar, kommer med uppmuntran när det känns tungt. Människor som jag i många fall aldrig träffat IRL men som det ändå känns som att jag känner. 

Och alla som hör av sig till mig, som berättar hur mycket de älskar mina böcker, hur de sprider böckerna vidare till döttrar, systrar, grannar, kollegor och rekommenderar dem till alla de känner.

 

Det är en helt otrolig känsla när man inser att man faktiskt börjar leva sin dröm. Smått overkligt att s många hittar mig och mina böcker och älskar det de läser. Jag är ju bara en vanlig tjej som drömt om att beröra mina läsare med det jag skriver. Tydligen gör jag det. Jag hoppas att jag lyckas förmedla hur mycket alla betyder för mig. <3

 

 

 

 

 

Våga tro på din dröm

Så länge jag kan minnas har jag haft en dröm: att bli författare. Jag älskade att skriva berättelser i skolan, fick alltid högsta betyg i svenska och var helt fascinerad av mormors elektriska skrivmaskin. När jag var tretton år skaffade vi dator och jag skrev och skrev. Lärde mig tangenterna och snart skrev jag snabbare än någon annan. Min snabba fingersättning gav mig extraknäck på gymnasiet när jag fick betalt för att renskriva uppsatser som folk bara skrivit för hand. Kunde tjäna 200 spänn på att renskriva en text som tog mig femton minuter att fixa. Under gymnasiet skrev jag också noveller som jag fick publicerade i tidningar och kunde få upp mot 1000 kronor per novell. Ett fantastiskt extrajobb när man var fattig student.

När jag var 18 hade jag skrivit mitt första manus. Det var trehundra A4-sidor långt och jag skickade in det till de stora drakarna. Fick tillbaka från alla förlag. Refuserad. Så jag lät manuset ligga kvar i de bruna kuverten och påbörjade nästa. Skickade in, fick tillbaka. Refuserad igen.

Så höll det på. Jag tror att jag har omkring 5-6 manus hemma, som fortfarande ligger i sina kuvert, en påminnelse att jag länge har haft en passion, men också att det inte är lätt att komma igenom nålsögat.

För fyra år sedan fick jag en skrivarkurs i 30-årspresent. Den kursen lärde mig massor. Då hade jag ett redan färdigt manus till det som sedan skulle bli Dold Agenda.
Kursen var upplagd på det sättet att vi deltagare skulle läsa varandras texter och komma med kommentarer. Då hade jante börjat få grepp om mig, alla refuserade manus gapade mot mig i bokhyllan. Det blir bara refuserat igen, ingen idé att ens skicka in det, tänkte jag. Att mer eller mindre bli tvingad att låta andra läsa mitt manus var extremt nyttigt. Jag fick värdefulla tips, sög i mig all feedback som en svamp och insåg hur jag kunde göra allt mycket bättre. Så jag arbetade om hela manuset och hade det klart något år senare. Då hade jag jobbat med samma manus i 5 år och var innerligt trött på det.

Trots att jag visste att manuset blivit mycket bättre efter omarbetningen hade jag inte riktigt stake nog att skicka in det till något förlag. Så jag stoppade undan det på datorn och satte istället igång med del 2, Naken Sanning. Just i den vevan råkade jag av en händelse se i tidningen att man sökte manus i en tävling. ”Är du Årets Rookieförfattare?” löd annonsen. Jag skickade in manuset till Dold Agenda och tänkte inte mer på det förrän jag blev uppringd och man berättade för mig att det stod mellan mig och två andra.

Vi tre nominerade skulle delta på bokmässan i Örebro 2012, där vinnaren skulle presenteras på stora scenen. Det var 3 mycket nervösa personer som gick upp på scen den dagen. Där meddelades att jag vunnit alltsammans. Knappt hade jag kommit ner från scenen, så kom en representant från ett förlag fram till mig och ville läsa manuset. Och någon månad senare fick jag beskedet att de ville ge ut min bok.

Nu, ett och ett halvt år senare har jag gett ut Dold Agenda och Naken Sanning och den sista delen i trilogin – Mörk Avsikt – trycks just nu och inom några veckor har jag pinfärska exemplar av den i min hand. 

Men det slutar inte där. I en fantastisk grupp på Facebook – Författare på Facebook – lade jag för några veckor sedan ut en blänkare om att jag hade skrivit ihop en ”gestaltningsbibel”, där jag har listat drygt 500 känslor och sedan skrivit hur man kan gestalta dessa i form av kroppsspråk, ansiktsuttryck och dialoger. Tanken var egentligen bara att jag skulle ha den som en lathund för egen del. En halvtimma efter att inlägget var postat hörde ett förlag av sig och nu kommer det att bli 3 böcker som kommer ut här under hösten.

För att testa mina egna gränser valde jag att i min fjärde roman skriva i en helt annan genre än den jag hittills gjort – denna gång en erotisk otrohetsroman – och till min glädje tas den emot med stort intresse och jag har förlag som är intresserade av den också. Som det ser ut nu blir det utgivning våren 2015.

När jag släppte Naken Sanning hade jag drygt 100 som gillade min författarsida på Facebook. Nu har antalet gillare passerat 900! I stort sett dagligen hör folk av sig som säger att de läst mina böcker, att de älskar dem och härom dagen fick jag höra att mina böcker var de bästa hon läst på flera år.

Nu hör företag plötsligt av sig och vill att jag ska hålla inspirationsföreläsningar, jag deltog på bokmässan i Örebro i år, tillsammans med en sådan känd författare som Anna Jansson. Vem hade kunnat tro det för några år sedan?

Jag är övertygad om att de flesta av oss har någon dröm. Jag vill bara uppmuntra alla att följa sina drömmar. Låt inte jante, dåligt självförtroende, nedvärderande kommentarer eller tankar få er att sluta tro. Det kan bli så att er dröm faktiskt slår in och överträffar era vildaste fantasier 🙂

 

Vad som döljer sig bakom fasaden

”Hur kan du skriva så spännande böcker?” ”Varifrån kommer din inspiration?” Sådana frågor får jag titt som tätt. Svaret är inte konstigare än att jag inspireras från mitt eget liv och kryddar med saker jag läser om eller stöter på i olika sammanhang.

Så för att ni ska lära känna mig  – och min hjärna – lite bättre väljer jag idag att i punktform berätta lite mer om mig själv… 

  1. Jag är mamma till 6. 3 av dem är mänskliga, 3 är i bokform.
  2. Jag växte upp i en religiös sekt, som jag lämnade när jag var 18 år. I och med det vände också familj och vänner mig ryggen.
  3. Jag kommer från Göteborg och göteborgskan finns fortfarande kvar, särskilt om jag är arg eller glad.
  4. När jag inte är författare jobbar jag som projektledare och kundansvarig inom marknadsföring och är dessutom gyminstruktör.
  5. Jag är utbildad civilekonom.
  6. Under gymnasiet var jag skogsmulle, där jag lärde mig allt om överlevnad i skogen, hur man paddlar kajak, åker långfärdsskridskor. Där lärde jag mig också grekiska.
  7. Mitt första jobb var att städa en bank. Mitt mest krävande jobb var när jag var chef över 17 personer.
  8. Jag har varit i 26 länder.
  9. Jag tror fortfarande på en Gud.
  10. Jag har 27 skruvar i min högra arm, efter att jag flög av en stege.
  11. Under mina första år i skolan blev jag mobbad. Jag var rund, hade glasögon och var en plugghäst.
  12. Mitt tilltalsnamn var Jael de första 13 åren i mitt liv, sedan ledsnade jag på att ingen förstod vad jag hette och måttet var rågat när det stod ”Joel” på min medicin. 13 år gammal bytte jag namn till Elisabeth och vägrade svara om någon kallade mig för något annat.
  13. Har jag sagt att jag är envis?
  14. Jag avskyr orättvisor. Och kontroll.
  15. Jag har sprungit en halvmara.
  16. Jag kan gå ner i spagat.
  17. Jag har varit med i en dokusåpa i Kanal 5; 69 grader Nord, där jag bland annat tvingades att hoppa 70 meter fritt fall.
  18. Jag är extremt höjdrädd.
  19. När jag skriver lyssnar jag på instrumental filmmusik. Topp-tre av låtarna är: 503 från filmen Änglar & Demoner, Time från filmen Inception och Ascension från filmen Reign of Vengeance.
  20. Jag lagar god mat och var inbjuden till en audition för Sveriges Mästerkock, men kunde inte delta på grund av ett bröllop.
  21. Det var nära att jag kom med i dokusåpan Robinson.
  22. När jag gick på gymnasiet extraknäckte jag med att skriva noveller till tidningar. Oftast ganska heta …
  23. Min bror, pappa och syster har ADHD. Sannolikheten att jag också har något är väl ganska stor. Kanske är det det jag känner av när jag inte kan ta det lugnt … Om någon föreslår att jag ska vila ut och bara vara kryper det obehagligt i hela kroppen.
  24. Jag har varit modell i en stor tidning. Gjorde reklam för något så sexigt som IT.
  25. Mitt favoritgodis är M&M:s.
  26. När jag var 5 år höll jag på att drunkna i en badbassäng, men blev räddad av en livräddare.
  27. Den bästa film jag sett är Inception.
  28. Vilken den bästa bok jag läst är kan jag inte säga, det finns en uppsjö att välja mellan.
  29. Som liten ville jag bli författare.
  30. Om mindre än en månad släpps min tredje bok!

Ja, där har ni en del av förklaringen till varför min hjärna är som den är 🙂

Känsliga läsare varnas

Att vara författare är enormt roligt. Igår var jag inbjuden till bokmässan i Örebro och höll en föreläsning om hur jag på två år gått från Årets Rookieförfattare till den författare jag är idag och jag deltog också i ett seminarium tillsammans med bland annat Anna Jansson där vi blev intervjuade om hur det är att vara en deckardrottning. 

Men författandet har också sina baksidor. Härom veckan fick jag en privat vänförfrågan från en som följt min författarsida och som precis skaffat mina böcker. Vi blev vänner på facebook, men bara några dagar senare fick jag ett meddelande. Personen i fråga hade börjat läsa mina böcker och reagerade kraftigt på att jag använde ord som kuk och fitta i en öppningsscen där man får följa en våldtäktsmans tankar. Personen tyckte att detta var så bedrövligt så det fanns inga andra val än att avsluta facebook-vänskapen med mig. Jag försökte förklara att i en scen där en våldtäktsman ska tänka och agera, måste jag som författare försöka sätta mig in i dennes huvud. Då måste jag också använda den typen av ord som en sådan person förmodligen använder. Om jag använt förskönande och vackra uttryck skulle det snarare bli komiskt. Men personen valde att bryta facebook-kontakten. Mitt liv har inte påverkats nämnvärt av detta, men jag insåg att det finns människor som hakar upp sig på olika saker och uppenbarligen finns det personer som är känsliga.

Kanske bör jag ha varningstext på mina böcker? ”Känsliga läsare varnas.” Och för säkerhets skull bör jag kanske också ha en förklarande text i slutet av mina böcker: ”Bokens innehåll överensstämmer inte nödvändigtvis med författarens egna värderingar och åsikter. Detta är en fiktiv historia och härmed garanteras att författaren inte är en hemsk människa, möjligen en aning skruvad men inte värre än så.”

Jag har skrivit tre böcker i spänningsgenren, men har också avslutat min fjärde bok, som är en erotisk otrohetsroman. Och det är inte utan att jag undrar hur den kommer att mottas. Vissa läsare kanske kommer att skicka brevbomber till mig? Hej och hå, det blir riktigt intressant. 🙂 Men nej, jag kommer inte att ta särskilt mycket hänsyn till människors åsikter. Vill man inte läsa mina böcker, då gör man inte det. Jag fokuserar på alla de som älskar böckerna trots att de innehåller ”hemska” ord.

Jag har begått mord – på Jante

Jag blir ofta påmind om att vi svenskar har ett särskilt märkligt förhållande till den där konstiga, outvecklande och förminskande Jante. Det märks på jobbet, på facebook, bland vänner och nätverk. Egentligen överallt i vardagen. Och det tycks vara så att författare har utvecklat en särskilt stor Jante-mentalitet. Jag kan för mitt liv inte förstå varför. 

Jag är författare. Jag har gett ut två böcker, den tredje släpps alldeles strax och min fjärde är färdigskriven och klar för redigering. Jag älskar att skriva, jag älskar när läsare hör av sig till mig och öser beröm över böckerna. Jag älskar mina böcker. För att de är mina alster, mina bebisar. På dem har jag spenderat enorma mängder tid, energi och tankeverksamhet. De har vuxit fram ur min fantasi, ur min hjärna, nedskrivet med mina fingrar. Ibland i vånda, det har funnits stunder då jag tvivlat på om de någonsin skulle bli färdiga, när idétorkan varit total. Men böckerna blev klara och just av den anledningen måste jag älska dem.

Det tog mig fem år att skriva min första bok. Jag hade ingen kontakt med något förlag, ingen aning om ifall jag skulle vara bland de lyckligt lottade som fick min bok utgiven. Men jag trotsade Jante från början, vägrade att bli någon ”lagom svensk”. Istället tänkte jag: Jag SKA bli författare. Det var aldrig en fråga om ”om”, utan ”när”. Den inställningen hjälpte mig hela vägen och fick mig att hålla fast vid min dröm. Och mycket riktigt, jag blev författare.

När mina böcker blev ett faktum, när de fanns ute i handeln, då kom nästa fas i författandet; att signera. Jag upptäckte snart att jag älskar signeringar. Det är en otrolig möjlighet att få prata om böckerna, där kan jag fånga läsare som aldrig skulle ha läst mina böcker annars och där får jag en fantastisk möjlighet att sälja mina böcker. Men det är på ett villkor: Att jag ger blanka fasen i Jante. Jag måste tro stenhårt på mina böcker, jag måste tro att alla jag pratar med kommer att älska just min bok. Och jag måste få dem jag pratar med att tro det, så att de köper böckerna. Om inte jag tror på mina egna alster, vem sjutton ska då göra det?

När jag var på bokmässan förra året pratade jag med en författarkollega som precis gett ut en debutroman. Det första kollegan sade till mig, efter att vi presenterat oss för varandra var: ”Fast jag tror ju inte att min bok kommer att sälja särskilt bra.” Jag kom helt av mig, visste inte vad jag skulle säga. Jag ville mest ruska om, få personen att inse att det fanns alla möjligheter i världen att boken skulle sälja. Våga tro!

Jag fick nyligen en fråga från en kvinna som själv skriver och som har som dröm att bli författare. Hon ville veta hur jag fick skrivardisciplin och hur jag lade upp mitt skrivande. Men så kom också frågan: ”När du skrev din första bok, kände du aldrig ’Vem är jag?’ ” Helt ärligt, nej, det gjorde jag inte. Jag har begått ett mord i mitt liv, och det är på Jante. Jag ströp hen långsamt med ett skärp, tills ögonen poppade ut och det bara var en blöt fläck kvar på golvet. Och jag har aldrig haft dåligt samvete för det. Den dag jag slutar tro på mina böcker, eller på min förmåga, då kan jag lika gärna ge upp skrivandet helt. Att vara författare är underbart, men det är motigt ibland också. Det är en tuff bransch med stenhård konkurrens. Varför då göra det ännu tuffare och motarbeta mig själv bara för att nån Fjante-Jante står i vägen? Nej, det är dags för oss svenskar att göra upp med det där monstret en gång för alla. Jag har ett skärp ledigt. Det är bara att låna 🙂

Önskan att vara älskad av alla

För ett drygt år sedan debuterade jag med min första roman och det jag drömt om så länge blev verklighet. Jag var författare! Att det nu fanns en bok som jag skrivit, som andra människor kunde läsa. Känslan var enorm.

Det har hänt en del sedan dess. Jag gav ut mina andra roman 10 månader senare, och om några månader kommer min tredje bok ut. Jag har gått från en författarsida på Facebook som hade omkring 80 gillare för ett år sedan, till 700 som det är nu. Målet är att nå 1000 gillare innan min tredje bok kommer ut.

Många gånger är det fantastiskt att vara författare. När människor som jag inte känner hör av sig och skriver att de älskar mina böcker, att de längtar till nästa, att de inte kunnat lägga dem ifrån sig, att de läst till och med vid spisen när de samtidigt lagat mat, då svämmar hjärtat över av tacksamhet och jag blir lycklig.

Men som författare är man också ganska känslig. Ens böcker är som bebisar, som du har närt, jobbat på, lagt ner mängder med tid och kraft på och ibland krystat fram under stor möda. Men från det att du har en färdig bok i din hand har du också en produkt, en som folk har rätt att tycka precis vad de vill om. Och plötsligt släpper du ut din bebis i den stora världen och får bara beredd på att alla inte kommer att älska den. En del kommer till och med att hata den och tycka att det var det sämsta de har läst.

Jodå, sådana kommentarer har jag också fått. Det är ingenting man basunerar ut eller sätter upp på sin Facebook-vägg och stoltserar med, och tack och lov har jag bara fått två sådana kommentarer totalt sedan jag blev författare. Men konstigt nog har en sådan kommentar förmågan att döda glädjen från alla de hundratals positiva kommentarer jag får. För jag vill ju vara älskad av alla. Men jag inser att det är en utopi och att jag gör bäst i att låta negativa kommentarer rinna av mig och istället fokusera på alla de mängder med positiva kommentarer och hejarop som mina underbara fans strör över mig.

Härom dagen skulle jag dela ut mina böcker till någon och jag bad folk motivera varför de skulle få mina böcker. Det kom in väldigt många motiveringar och jag hade svårt att välja, men gjorde slutligen mitt val. Bland de som gett en motivering fanns en man som även tidigare visat att han var intresserad av mina böcker. Jag övervägde ärligt om han skulle få böckerna den här gången, men valde slutligen några andra. När jag då annonserade vilka jag valt ut, skrev han att han inte längre tänkte gilla min författarsida, och så drog han. Förmodligen blev han irriterad över att han inte fick mina böcker den här gången heller, och trots att det bara handlade om en enda gillare som jag aldrig har träffat i verkliga livet, gjorde det där ont. Insikten att jag hade gjort någon besviken, att han ”tröttnat” på mig. Fånigt kanske, men sant.

Det finns en kvinna i min närhet som fullkomligt hatar mig. Hon anser att jag är hemsk på alla sätt och hon gör sitt bästa för att meddela mig detta med jämna mellanrum och kastar grova anklagelser på mig. Jag väljer att ignorera henne och försöker se att det är hon som har problem och inte jag.

Jag tror att man tvingas bli ganska hårdhudad när man blir författare. Man måste tvinga sig själv att betrakta sina böcker som produkter som är skilda från ens person. Man måste också inse att det finns människor som har svårt att skilja mellan fiktion och verklighet. Bara för att man skriver om hemska saker, eller försöker sätta sig in i hur en psykopat eller pedofil resonerar betyder det inte att jag själv är en hemsk människa som skriver om dessa ämnen.

Det är inte många veckor kvar nu, snart har jag ett rykande färskt exemplar av min tredje bok, Mörk Avsikt, i handen. Och ännu en bebis måste lämna mammas famn. Ännu en bok kommer möta läsare som älskar den och andra som inte är förtjusta. Men det hindrar mig inte från att skriva mer. För jag har fått smak för det här, att kunna ge läsare en läsupplevelse och förhoppningsvis kunna beröra, det är drivkraften. Trots att jag inte är älskad av alla.