Vad vore en författare utan redigering?

Jag har precis läst klart mitt redigerade manus till Mörk Avsikt – den avslutande delen i min trilogi. Texten är nu så gott som klar, den ska vidare en vända ytterligare till min fantastiska redaktör, men de allra största ändringarna är nu gjorda, det som eventuellt är kvar är finputsning.

Det här är min tredje bok och jag måste säga att jag har lärt mig extremt mycket på de redigeringsprocesser jag varit med om hittills. För varje bok upptäcker jag nya saker som behöver korrigeras. Jag upplever att redigeringsrundorna har utvecklat mig som författare. Hela tiden lärt mig nya saker som jag kunnat omsätta i praktiken när jag skrivit vidare på nästa bok. Jag har också insett att mitt förhållningssätt när det gäller redigering har förändrats.

När jag satt tillsammans med min redaktör med manuset till Dold Agenda upplevde jag att jag stred för många formuleringar och meningar. Det var någon slags konstig stolthet som gjorde att jag inte alls ville ändra särskilt mycket i manuset, det blev på något sätt personligt. Så kom redigeringen av Naken Sanning och jag hade mognat lite som författare och hade en mer ödmjuk inställning till texten, även om jag även här inte gick med på alla ändringsförslag. Och nu när vi redigerar Mörk Avsikt kommer jag på mig själv med att bara göra som redaktören säger, i nästan alla fall. Tycker hon att jag ska stryka så stryker jag. Tycker hon att jag ska ändra ordföljd då gör jag det. Mitt ego har långsamt börjat begripa att redaktören är mina böckers bästa vän. Det är hennes små ändringar som plötsligt ger texten ett helt annat flyt, det är hennes val av ord som lyfter allt till en annan nivå.

I och med redigeringen av det här manuset har jag också blivit jobbigt medveten om att jag är kass på prepositioner. Har alltid trott att det heter ”För en stund…” men från och med nu vet jag att det heter ”Under en stund…”. Och dessa kommatecken som jag tycks placera lite fel överallt, ja, det är bara att vara tacksam över att min redaktör kan det där bättre.

Jag kan ärligt säga att jag länge varit nojig över manuset till Mörk Avsikt. Det har varit jobbigt att veta att tredje delen helst ska vara bättre än de två första böckerna och dessutom knyta ihop alla lösa trådar. Men nu när jag har suttit och sträckläst det redigerade manuset i ett svep börjar ett lugn infinna sig. Jag tror att jag har lyckats och tack vare min redaktör har den fått precis det flyt och den spänning jag önskat. Så jag tror att alla ni som väntar på Mörk Avsikt inte kommer att bli besvikna 🙂

Författar-vakuum

Att vara författare betyder mycket disciplin och är likställt vilket annat jobb som helst. Trots att skrivandet är min stora passion, så säger det ibland stopp och motivationen kilar ut genom tårna. Så har det varit den här helgen.

Grått väder och snöblask som ramlar ner från himlen, himlen och marken flyter ihop som en enda grå sörja. En 6-åring som gör sitt bästa för att göra sina föräldrar galna, som beter sig som en mini-tonåring där han slänger i dörrar, svär åt oss, vägrar äta upp maten, vägrar göra något över huvudtaget, trotsar öppet för att testa vårt tålamod. Dessutom en 1-åring som är sjuk och bara vill sitta i mammas knä. Min helg i ett nötskal.

Min tredje bok – den avslutande delen på min trilogi – är just nu under lupp hos redaktören. Så länge jag inte har fått tillbaka några kommentarer på manuset kan jag inte redigera. Istället jobbar jag vidare med min fjärde bok. Där är jag precis vid en milstolpe, en sådan som kräver mycket tankeverksamhet och energi för att det ska bli bra. Och just nu tar det stopp. Hjärnan vill inte. Bara tanken på att skriva det här avslutande stycket tar emot och jag vet att jag har en puckel som jag måste ta mig över.

Så trots att jag borde ha ägnat helgen åt att skriva vidare så har jag inte skrivit en bokstav. Istället har det blivit OS-tittande, facebook-surfande och tagit hand om lillsnuttan. Lagat lite mat, ätit kolhydrater (som jag aldrig brukar äta annars) och suttit långa stunder och bara tittat ut genom fönstret och betraktat snöflingorna som har singlat ner från himlen. Otroligt inte-produktivt. Så icke-jag att jag undrar vad som har hänt.

Kanske befinner jag mig i det där vakuumet som uppstår ibland. Laddar inför den intensiva vår jag har framför mig, redigeringen och sättningen av boken och allt som ska fixas för att jag ska kunna ha boken i handen i juni. Kanske är det kroppen som säger ifrån; att jag måste unna mig själv att ta det lugnt, att världen inte går under även om jag äter kolhydrater och att manuset till min fjärde bok ligger där och väntar tills jag känner mig redo. Men ändå. Jag hoppas att den här limbo-känslan försvinner snart. För jag gillar den inte.

Spridningseffekter

Många människor tycks tro att bara du kommit igenom nålsögat och fått dina bok publicerad kommer resten att sköta sig själv. Då kommer böckerna att sälja och pengarna att ticka in. Nej. Så är det inte.

För de allra, allra flesta författare krävs det extremt mycket arbete i form av marknadsföring, signeringar, events, föreläsningar och liknande för att överhuvudtaget nå ut bland den enorma mängd böcker som finns.

För drygt ett år sedan kom min debutroman, Dold Agenda. Jag hade tur på ett sätt, jag hamnade i mycket media, till och med ett reportage i TV4. Men det gjorde inte att jag kunde luta mig tillbaka och tro att allting skulle sköta sig av sig självt. Det senaste året har jag jobbat riktigt hårt för att mina böcker ska nå läsare. Massor med signeringar, marknadsföring och stenhårt arbete på bokmässan.

Det absolut viktigaste för mig är att mina böcker blir lästa. Oavsett om det är att folk köper dem, lånar dem på biblioteket eller lånar dem av någon bekant som har köpt dem innan. Ibland har jag skänkt bort böcker, som uppskattning till den allt växande skaran som gillar min författarsida på facebook, eller i form av gåvor i goodie-bags som ska delas ut på något event.

Ibland har jag undrat om det ger något. Funderat på om det överhuvudtaget är möjligt att nå ut när bokhandlarna drunknar i böcker. Men nu, när jag jobbat och lobbat för mina böcker i ett drygt år, NU börjar jag märka de spridningseffekter som jag hela tiden längtat efter.

Plötsligt får jag beställningar från människor jag aldrig har träffat, som på något sätt har hört talas om mina böcker och blivit nyfikna. Det dyker in personer på min facebook-sida som säger att de har hört så mycket gott om mina böcker, jag har underbara fans som sprider ryktet om böckerna vidare och pratar med sina bekanta, så nu nyligen var det en frisör till ett fans syster som villa köpa mina böcker. 🙂 Folk börjar prata om böckerna. Allt fler hör nu av sig och säger att de väntar på den sista delen i trilogin.

Jag har den senaste tiden också fått flera förfrågningar om jag kan gästblogga på andras bloggar, om jag vill bli intervjuad och berätta om mitt skrivande, jag har folk som hör av sig till mig för att de vill bolla sin text med mig eller få lektörstips. Det är underbart att få det förtroendet och att det finns folk som tycker att jag har vettiga saker att säga. Och i veckan blev jag invald i Sveriges Författarförbund, vilket också var något av en milstolpe.

Nu håller min fantastiskt duktiga redaktör på att gå igenom manuset till tredje boken, som kommer att heta Mörk Avsikt. Nästa vecka drar redigeringsarbetet igång för mig på allvar och sedan vet jag att jag har några hektiska månader kvar framför mig. Jag ser fram emot när tredje boken landar, och det allra häftigaste är att jag vet att det är MÅNGA där ute som också längtar efter den. Det gör mig varm i hjärtat.

En bra start på 2014

Veckorna sedan jul har rusat förbi, dagarna av välbehövlig ledighet ersattes så småningom med heltidsjobb igen. Rutinerna är tillbaka och allting är som det brukar igen.

Fast inte riktigt. Den här veckan skrev tidningen här ett mycket uppmärksammat reportage om mig, där jag berättade om min uppväxt i en sekt, hur jag tog mig ur det vid 18 års ålder och hur det har påverkat hela mitt liv, då jag förlorade min familj och alla mina vänner i och med mitt beslut.

Jag var inte riktigt beredd på vilken respons den artikeln skulle få. Folk har kontaktat mig på facebook, folk har ringt, mängder med människor på stan och på  andra ställen har kommenterat. Man tycker att jag är stark, att det var en självutlämnande artikel som grep tag i dem. Jag tackar alla från djupet av mitt hjärta för alla värmande ord och all stöttning. Jag anser själv att jag har lämnat det mesta bakom mig, och det som länge var öppna sår är numera bara ärr.

I veckan som gått har jag också tagit emot rekordmånga kommenterar om mina böcker. Människor från alla håll har hört av sig och berättat att de älskade böckerna och har sträckläst dem på några få dagar. Och varje gång – och det menar jag bokstavligt – jag får en sådan kommentar spritter det till i hjärtat och jag blir genuint jätteglad. Jag är så tacksam över att folk tar sig den tiden, att leta upp mig på facebook och att skriva sina fina ord till mig. Det är alla de kommentarerna och all stöttning som gör att jag vågar tro på mig själv, vågar tro att jag faktiskt har skrivit berättelser som folk vill läsa.

Jag slås gång på gång av vilka fantastiska människor jag hela tiden kommer i kontakt med. Underbara, humoristiska och totalhärliga människor som peppar, stöttar, kanske skriver själva, söker råd, söker tips. Jag hittar nya vänner, ser nya möjligheter och börjar ana att det finns mängder med spännande framtidsutsikter framför mig.

Nu är min tredje bok inskickad till förlaget och om allt går enligt plan finns den ute i affärerna i mitten på Juni och då kommer jag att kunna erbjuda hela trilogin på en och samma gång till mina läsare 🙂 Jag skriver nu på min 4:e roman, en bok som är i en helt annan genre och är upplagd på ett nytt sätt. Med en rejäl twist 😉

Har en känsla av att 2014 kommer att bli ett av mina mest intressanta år hittills. Och det är skönt att kunna konstatera att jag har så många följare och stöttande människor runt mig som finns där och håller mig i handen om jag skulle behöva.  Love u all!

2013 – ett händelserikt, utmanande och spännande år

Sitter på tåget på väg till Halmstad där jag ska fira jul. Har spenderat de senaste dagarna ensam i Stockholm, redigerat min sista bok i trilogin samt haft min sista signering innan jul. Alldeles nyss blev jag klar med redigeringen.   Nu ska manuset in till förlaget och den verkliga redigering börja.

När jag blickar tillbaka på det senaste året kan jag inte låta bli att känna mig lite förundrad.  Vid den här tiden förra året hade jag precis gett ut min första roman; Dold Agenda.  Jag var ny i branschen och visste inte mycket. Hade haft några första signeringar och var bara fascinerad av att jag – en helt vanlig tjej – gett ut en bok.  Redan då var i stort sett nummer två; Naken Sanning klar. Förlaget och jag skrev kontrakt redan i Mars på den. Och så började redigeringsprocessen med den. Den kom ut några veckor innan bokmässan och plötsligt hade jag två bokbebisar att ta hand om. Och nu är alltså även den tredje och sista delen klar. Den kommer ut strax innan semestern och det innebär att jag kommer att ha gett ut tre böcker på ett och ett halvt år.

Det här året har fört mig in i en helt ny värld.  Att få läsare, en egen fanclub, få träffa bokhandlare och andra författare.  Vilken grej! Vilken fantastisk möjlighet jag får uppleva! Det är otroligt.  Det är stort och jag nyper mig fortfarande lite i armen.

Men året har också bjudit på tufft motstånd.  Livet har kommit emellan.  Jag har förlorat två vänner som jag älskade, jag har varit på väg att smacka in i väggen med huvudet före då jag försökt kombinera heltidsjobb, gyminstruerandet och familjelivet med signeringar, bokskrivande, bokmässa och allt annat. Tack Gode Gud att jag haft människor i min närhet som stöttat, funnits där och burit upp mig när det blivit för mycket.

Det här året har jag lärt känna massor med nya människor, fått mängder med nya vänner och träffat andra fantastiska författare.  Och jag börjar inse att jag har en läsekrets som älskar mina böcker och som gärna berättar det för mig. Jag har haft alldeles fantastiskt kul på mina signeringar men har också kämpat med känslor av misslyckande, tvivel på att jag duger och osäkerhet på om jag verkligen skriver något att ha.

Det här året har jag skrattat, gråtit, tvivlat, svurit, kämpat, slitit mitt hår, älskat livet, hatat livet och upplevt allt däremellan.  Och jag misstänker att 2014 blir exakt likadant.

En riktig författarvecka

Söndag kväll, uppkrupen i soffan. Blickar tillbaka på de senaste dagarna och inser att jag faktiskt haft en riktig författarvecka. Visst, jag har fortfarande haft mitt heltidsjobb och allt annat som ska göras, men jag tror att om jag enbart jobbade som författare skulle mina veckor se ut ungefär som den som precis varit.

Jag passerade 400 gillare på min författarsida på facebook, jag har fått höra att mina böcker var bland det bästa folk läst, fått veta att jag numera tillhör läsares favoritförfattare, där de i samma mening nämnt riktigt kända författare och liknat mig vid dem. Mina böcker har manat till sträckläsning och sömnlösa nätter då de prioriterat mina böcker framför sömnen. Och varje sådan rapport är fantastisk och gör mig glad från hjärtat.

Under veckan intervjuades jag av lokaltidningen som kommer att göra ett stort reportage om mig och min bakgrund, och hur jag hittat styrka i det jobbiga och nu skrivit en bok som är inspirerad av mina händelser.

Torsdagen var en stor dag, då skrev jag klart min 3:e bok. Jag hade inte riktigt tänkt ut det exakta slutet innan och blev själv förvånad över hur boken slutade 🙂 Jag har varit med om att mina karaktärer väljer att gå sina egna vägar förut, och tydligen ville de även att slutet skulle bli ett annat än jag först tänkt. Nu väntar genomläsning, ändring och petning i detaljer innan deadline den 15 januari, då den ska in till förlaget. Känns väldigt skönt att veta att jag har en månad på mig att läsa igenom ordentligt. Eftersom jag sällan vet exakt hur allting ska gå eller vad som ska hända i boken innan jag skrivit klart den är det också svårt att ha koll på alla detaljer innan boken är klar. Så det är först nu som jag kan kolla boken hela vägen och veta att detaljerna stämmer hela vägen.

I helgen har jag haft en signeringshelg. Först en signering med George Scott under lördagen i Västerås och sedan en i Kumla under söndagen.
Jag har återigen träffat spännande människor, knutit nya kontakter och sålt en massa böcker. Det var rätt coolt att upptäcka att trots att George Scott är väldigt känd i Västerås, gick mina böcker åt lika mycket som hans. Vi sålde båda slut på inhandlat lager och han köpte Naken Sanning som julklapp till en han kände 🙂

 

 

Nästa vecka har jag ytterligare två signeringar, sedan tar jag välbehövlig semester och ska försöka njuta av julen.


Om jag känner mig rätt handlar det inte om att bara ta det lugnt och käka julmat, utan läsa igenom mitt senaste manus, och kanske… kanske påbörja ett nytt. Tanken på att inte ha ett manus att bearbeta gör mig klaustrofobisk, och där vill jag inte hamna. Fler sådana här veckor tack! 🙂

Med livet som inspirationskälla

I veckan träffade jag en person som jag lärt känna det senaste halvåret. Det började med mina böcker, hon älskade dem, och utifrån det grodde en vänskap. När vi nu i veckan tog en afterwork började hon berätta saker om sitt liv som jag inte hade en aning om. Och jag började inse att trots den fullständigt normala ytan finns det en mängd händelser som skapat ärr i henne och att tala om tuff barndom är bara förnamnet. Men hon har också jobbat hårt på att lägga det tuffa bakom sig.

När jag får ett sådant förtroende och folk öppnar sig för mig, då händer två saker: Jag försöker självklart vara en bra vän, som lyssnar, stöttar och visar att jag bryr mig. Men samtidigt börjar det klia i författar-fingrarna. Det finns så många storys som skulle passa otroligt bra i en bok.

Det var så jag själv resonerade när jag skrev mina böcker. Båda är hämtade från delar av mitt eget liv, även om jag varvat det med fantasi.

Jag brukar säga till de som köper min senaste bok, Naken Sanning, att en del av min själ finns i den boken. De första 18 åren av mitt liv växte jag upp i en religiös sekt, och jag fick tidigt inpräntat att om jag inte lydde, gjorde det som krävdes och förväntades av mig, då skulle Gud aldrig älska mig. Om jag gjorde något som inte var tillåtet enligt de regler som fanns, blev jag en ond människa som förtjänade att dö. Under dessa 18 år blev jag mer och mer manipulerad att tro att ingen kunde älska mig om jag inte presterade, om jag inte var perfekt, om jag inte levde upp till alla högt ställda krav. När då verkligheten hann ikapp mig och jag insåg att jag gjorde fel, att jag inte var perfekt och att jag aldrig skulle bli det, då började min bubbla krackelera. Som 18-åring valde jag därför att gå ur, trots att det innebar att jag övergavs av både familj och samtliga vänner jag hade. Jag var tvungen att skapa min egen verklighet, hitta nya vänner och trevande börja leva mitt eget liv.

I Naken sanning har jag valt att beskriva manipulationen och maktmissbruket som finns i en sekt, och bitvis var det ren terapi att få skriva den boken. Det har gått lång tid sedan jag lämnade och jag har byggt upp mitt liv på nytt. Ändå sitter vissa delar kvar, som taggar, som inte är så lätta att bli av med.

Jag stöter hela tiden på människor som har lämnat sina egna helveten bakom sig, som kommer ut starka på andra sidan, som åkt på rejäla smällar, men som ändå reser sig och går vidare. Jag beundrar och älskar dessa människor. Och jag hoppas att det jag själv varit med om, kommer ut som åtminstone spännande historier för mina läsare.

Lokaltidningen här i Örebro kommer i veckan att intervjua mig för ett reportage just om hur jag tog mig ur sekten och hur jag har vänt mina erfarenheter till något positivt. Förhoppningsvis blir det spännande läsning det med 🙂

 

 

 

Att beröra

Den bästa komplimang jag kan få från mina läsare är att mina böcker berör dem. Om jag kan få en läsare att känna hur berättelsen tar tag i dem, engagerar och kanske till och med upprör, då har jag lyckats komma dit jag vill med mitt skrivande. Tanken är att läsaren ska känna med karaktärerna.

Det där att beröra människor fick en djupare dimension i veckan. Jag var på 60-årsfest för en alldeles fantastisk kvinna i helgen. Hon ser inte ut att vara äldre än fyrtiofem, hon är ett energiknippe utan dess like och jag betraktar henne som en riktigt god vän. Det här är en kvinna som får alla människor i hennes omgivning att känna sig sedda, uppskattade och fantastiska. Hon har en förmåga att lyfta upp andra på ett sätt som gör att alla älskar henne. Det märktes också på festen, då vi var närmare nittio personer som alla ville umgås med vår värdinna. Det mest makalösa med denna kvinna är att hon är den här underbara, osjälviska och fantastiska personen trots att hon själv har cancer. Det hade varit lätt att ursäkta sig med att hon behöver tänka på sig själv, att hon inte orkar ge mer. Alla hade förstått. Men hon gör inte det. Hon fortsätter att beröra människor på ett sätt som jag aldrig sett maken till.

På samma fest träffade jag också på ett par som berättade att de har fyra barn, med två års mellanrum mellan varje barn. Dessutom har deras äldsta son autism. Jag kan tycka mitt liv är intensivt, men jag insåg rätt snabbt att jag låg i lä jämfört med dem. Också ett livsöde som grep tag i mig.

2012 blev jag utsedd till Årets Rookieförfattare av Nerikes Allehanda med min bok Dold Agenda. Motiveringen löd bland annat att jag skrivit en berättelse som ”både upprör och berör.” Och när jag fick ta emot priset sade en av jurymedlemmarna att hon inte kunde släppa boken i tankarna, och att handlingen levde kvar i henne långt efter hon läst ut den. Det är dit jag vill komma. När jag får rapporter om hur mina läsare gråter när de kommer till en av slutscenerna i Naken Sanning, då känner jag att jag är på riktigt god väg.

Idag fick jag möjlighet att träffa nya läsare, då jag signerade i Askersund. Trevlig bokhandel, underbara människor, massor med sålda böcker och ett leende som började leka i mungiporna på mig. För det slog mig; jag börjar mer och mer leva min dröm. Mina böcker hittar nya läsare och gång på gång får jag höra att jag har berört dem och att de älskar mina böcker.

Jag tror att jag behåller leendet på läpparna en stund till:)

 

En vecka i en författares liv

När jag signerar böcker och pratar med människor är den vanligaste frågan jag får: ”Lever du som författare på heltid nu?” Och jag svarar: ”Nej, inte ännu. Men förhoppningsvis snart.” Innan den dagen kommer behöver jag leva i nuet, och därför tänkte jag bjuda med er på en resa för att berätta hur min senaste vecka varit.

Måndag: Stiger upp klockan sex, gör mig i ordning för att sedan väcka de tre barnen. Maken har rest tidigt till jobbet i Stockholm dit han pendlar mer eller mindre dagligen. Fixa frukost, se till att barnen får på sig kläder, komma ihåg att ha med frukt till 6-åringen, extra välling till 1-åringens dagis och att 10-åringen har med sig skolväska och tillräckligt varm jacka. Åka iväg, lämna barn på 3 ställen och innan jag är på jobbet har det tagit 45 min. Jobbar som en tok på jobbet, då vi har flera stora projekt som alla har deadlines att passa. På lunchen drar jag iväg till gymmet där jag är instruktör. Håller ett cirkelpass och hinner precis tillbaka till jobbet igen när lunchen är klar. Hinner inte äta, utan får stoppa i mig en avocado samtidigt som jag fortsätter jobba. Jobbar, jobbar, jobbar och så är klockan fem och jag åker hem för att hämta barnen. Hjärnan fokuserar på vilken mat som ska lagas under kvällen. Lillsnuttan är gnällig och enda sättet att hålla henne lugn är att hon får sitta uppkrupen på diskbänken så att hon ser på när jag lagar mat. Försöker äta lite samtidigt som jag matar, servar med dryck och håller uppsikt över matbordet. När maten är uppäten är det inte mycket tid över innan barnen ska nattas och läggas. När de sover går jag ner i källaren, sätter på musik och skriver vidare på min tredje roman. Klockan 23 är jag trött och går och lägger mig. Kan inte somna, utan läser lite i en bok.

Tisdag: Maken iväg tidigt igen. Samma procedur som dagen innan, med undantag från min egen frukost. Lämnar barnen extra tidigt på dagis, tar mig in till stan och sammanstrålar med två kollegor för frukostmöte. Jobbar vidare som en tok, och känner hela tiden hur hjärtat bultar lite för snabbt, och stressen ligger och lurar. På lunchen drar jag iväg till gymmet igen, den här gången håller jag ett spinningpass och både deltagarna och jag är helt slut efteråt. På vägen tillbaka till jobbet kommer jag på att jag glömt 10-åringens valthorn i bilen som han ska ha på sin musiklektion under eftermiddagen. Jag måste gå omvägen förbi p-huset och hämta den. Jobbar vidare, och känner en viss tillfredsställelse när jag sakta men säkert ser att vi börjar nå resultat. Har möte strax efter 16.00 och glömmer helt bort att ta med mig telefonen in till mötet, trots att jag vet att 10-åringen ska ringa för att hämta sitt valthorn. Detta kommer jag på när klockan är 16.40 – när hans lektion egentligen börjar – och jag rusar ut i korridoren, springer ut med valthornet och hinner få fatt i grabben som trott att jag glömt bort honom. Grämer mig över hur usel mamma jag är hela vägen hem. Hämtar barnen, åker och handlar, fixar mat enligt gårdagens procedur. Från och med nu är jag gräsänka i 3 dagar, då maken har alldeles för mycket på jobbet och inte hinner åka hem. När ungarna är i säng orkar jag inte skriva på boken. Tappar upp ett bad och ligger och läser istället. Sedan krockar jag med kudden.

Onsdag: Samma morgonprocedur. Iväg till jobbet, work-mode inställt och grottar ner mig i jobbet. Börjar undra om vi kommer att hinna till de deadlines som är utsatta. I och med att jag är projektledare och ansvarar för projekten är det min skyldighet att göra vad jag kan, så jag kontaktar kunderna och ser om jag kan få dispens på någon dag. Det lyckas och jag pustar tillfälligt ut. Flera andra projekt har deadlines också, och det blir lite tjafs på jobbet om vilka resurser och personer som ska sitta i de olika projekten. Jag måste stå på mig, har inte råd att avvara mer resurser. Lunch igen, dags för 3:e passet på gymmet, den här gången Bodypump. Hinner inte äta lunch någon av dessa dagar, så med ömmande muskler och grötig hjärna försöker jag få i mig lite protein i form av några kokta ägg. Tar mig igenom eftermiddagen och kvällen på samma sätt som dagarna innan.

Torsdag: Upp, fixa i ordning, iväg till jobbet, jobba. Första lunchen på hela veckan som jag inte håller något pass och jag njuter av att kunna äta en lunch utan att stressa. Precis när lunchen är klar och jag ska jobba vidare ringer skolan. 6-åringen har ont i magen och skriker i plågor. Bara att packa ner datorn, rusa iväg till bilen och hämta grabben. Packar ner honom i sängen med en mugg katrinplommonjuice då jag misstänker att han är hård i magen, sätter på en film och sätter mig sedan och fortsätter jobba. Har inte tid att vabba. Grabben somnar i soffan och jag hinner få en del gjort. Hämtar lilltjejen på dagis några timmar senare, hon har precis börjat gå och drar ner hela glaset med katrinplommonjuice över den ljusa mattan och ner över hela sig. Mattan totalförstörd och lilltjejen alldeles superkladdig. Bort med de kletiga kläderna, orkar inte uppröras över mattan. Fixar middag och när barnen sedan sover orkar jag inget annat än att slötitta på tv. Den ljusa mattan är mer brun än vit.

Fredag: Idag ska maken komma hem, och jag ska få min efterlängtade egentid, få skriva lite och bara vara. Detta ger mig ny energi. Grabben tycks vara okej i magen igen, så det bär iväg till skola och dagis som vanligt. På jobbet jobbar vi alla som maniska. På lunchen går jag iväg till Akademibokhandeln i stan, något som jag tänkt göra länge, men som det aldrig funnits tid för. Presenterar mig för den nya butikschefen, nämner mina böcker och att det gick väldigt bra för mig när jag signerade Dold Agenda där förra året. Det gick faktiskt så bra att jag sålde slut deras lager och fick ta till av de böcker jag själv haft med mig. Hon blir intresserad och vill att jag skulle komma förbi med Naken Sanning så ska vi boka in en signering. Tillbaka till jobbet, dags för planeringsmöte. Vi konstaterar krasst att nästa vecka ser lika mardrömslik ut; massa deadlines, mängder med projekt och vi inser alla att det bara är att bita ihop, jobba så fort vi bara förmår och förhoppningsvis få mer lugn så småningom. Jag hinner inte ens bli klar med mötet innan jag får meddelande från ekonomiavdelningen att skolan har ringt igen. Samma visa en gång till. Grabben har så ont i magen så att han kvider, och än en gång får jag kasta mig iväg med dator under armen och hämta en liten kille. Åker till apoteket för att köpa medicin mot hård mage. Preparerar honom, jobbar vidare och åker sedan och hämtar maken vid tåget. Vi säger hej, jag drar in till stan och han drar vidare hem. Äntligen lite egen tid. Får ett underbart meddelande från en läsare som säger att Naken Sanning är en grymt spännande bok och att jag levererat ytterligare en bok i toppklass. Den meningen gör mig självklart riktigt glad! Sätter mig på en restaurang med trevlig after-work-buffé och det känns som att jag pustar ut för första gången på hela veckan. Skriver omkring 10-15 sidor och känner hur energin långsamt fylls på igen. Kommer hem sent och först då har jag möjlighet att hälsa lite på min man.

Lördag: Sover till klockan nio. Stiger upp, vi äter frukost, och maken och jag lägger oss och bara är en stund. Jag somnar om och sover till klockan 12 (!) Vi gör oss i ordning, drar iväg till IKEA, handlar ny matta och har några timmar ihop som familj. Kvällen blir ganska skön, tittande på Så mycket Bättre. Ingen signering den här veckan, dock kommer det nästa vecka.

Söndag: Efter en lugn förmiddag drar vi iväg till Mariebergs köpcentrum, handlar lampa som ska hänga över matsalsbordet. En lampa som vi inte lyckats inhandla på de 4 år vi bott i huset. Vi handlar lite kläder till tjejen och hinner sitta på ett fik en stund, samtidigt som lilltjejen strosar omkring och utforskar världen. Hem, äter kvällsmat, och tar hand om en grinig och snörvlig liten tjej. Nu sover alla små och jag börjar ladda om inför nästa mastodontvecka.

Kanske blir livet lite lugnare när jag bara lever på mina böcker 😉

Perspektiv

Det var ungefär för en vecka sedan som vi överöstes av bilder från Filippinerna där människors tillvaro fullständigt slagits i spillror efter tyfonens härjningar. Många av oss här hemma kände nog att en sådan händelse skapar perspektiv på tillvaron. Här hemma kan vi klaga på mycket och tycka att livet är stressigt eller tufft, men jämfört med en sådan katastrof som de drabbades av där nere är våra liv fantastiska.

Det där med perspektiv har följt mig hela veckan. Ibland upplever jag att det är svårt att prioritera bland heltidsjobb, extrajobb, författande och familj. Allting känns lika viktigt och det kan ibland kännas övermäktigt när tiden inte räcker till. I veckan träffade jag en säljcoach som förlaget jobbar med. Tanken var från början att han skulle ge mig tips kring hur jag kan sälja mina böcker i ännu högre utsträckning än jag redan gör. Men samtalet kom mer att handla om hur jag ska få livet att räcka till i den situation jag har just nu. Och han gav mig mycket bra tips, så att jag kan vila i hur livet ser ut. Jag älskar när det händer saker och är en rastlös själ som inte är överförtjust i helger eftersom det oftast innebär flera oplanerade timmar. Så istället för att stressas av att livet just nu är mer hektiskt än jag kanske klarar av, så fick han mig att se på det med andra ögon. Jag lever min dröm. Jag har ett mål för mitt skrivande. Jag vet vart jag är på väg. Och jag håller massor med bollar i luften. Vilket jag faktiskt tycker om och är bra på. Återigen: Perspektiv.

Skrivandet har gått strålande den här veckan, mycket på grund av den deadline som förlaget nu gett mig för att jag ska kunna ge ut boken innan semestern. Jag var tvungen att ändra om i mina rutiner, hitta mer luckor för mitt skrivande. Och bestämde mig för att skriva varje kväll när barnen gått och lagt sig. Tidigare har jag haft en skrivarkväll i veckan, en helig dag då jag suttit på en restaurang med ett glas vin, ätit lite god mat och bara njutit av skrivprocessen. Visserligen har en sådan kväll oftast resulterat i någonstans mellan 10-20 skrivna sidor. Men i mitt huvud har en story bildats; att jag inte kunde skriva hemma och att jag gärna ville ha något glas vin för att kunna slappna av och öppna upp hjärnan. Mina nya rutiner har fått mig att inse att jag visst kan skriva utan den endaste droppe alkohol i kroppen, och att det går minst lika bra att skriva hemma. Jag kommer fortfarande att ha kvar min lyxdag en dag i veckan eftersom den ger mig så mycket energi, men jag behöver inte begränsa mitt skrivande just till den här dagen. Några timmars skrivande varje dag ger ganska många sidor i slutändan. Och nu börjar jag faktiskt se ljuset i tunneln, tror att jag har omkring 100 sidor kvar i boken innan den är klar.

Veckan avslutades med en alldeles fantastisk signering i Göteborg. Jag har hunnit vara på ett antal signeringar nu och jag måste säga att det finns vissa bokhandlare som definitivt sticker ut som de bättre. I lördags var jag alltså i självaste Nordstan, och enligt mig en av de bäst placerade bokhandlarna i Sverige. Mitt i en enorm galleria, mängder med människor som passerar, både utanför och inne i butiken. Och där blev jag bemött på ett alldeles fantastiskt sätt. Blev otroligt väl bemött, mina böcker skyltades i skyltfönstret i flera dagar innan jag kom dit, man annonserade stort att jag skulle signera och hon som ansvarade för bokhandeln beställde en bok av mig innan så att hon kunde läsa den innan jag kom. Väl på plats fick boken goda vitsord; nu ville hon ha den andra boken, och hela stället andades välkomnande och trivsel. Ansvarig i bokhandeln menade att det är viktigt att vi författare som ännu inte är så kända också får en arena varifrån vi kan sprida våra böcker, och hon ansåg att det var bokhandelns uppgift att välkomna nya författare. En otroligt härlig inställning. Om bara fler bokhandlare resonerade så! 

Mina böcker sålde bra och hon kom fram till mig vid flera tillfällen och utbrast: ”Det här går ju jättebra!” Det känns otroligt härligt att ha etablerat en sån bra relation med en bokhandlare, och hon sade att jag är välkommen tillbaka närhelst jag vill signera igen. Det var häftigt när jag faktiskt stötte på folk som läst min första bok. Då började jag inse att det sakta men säkert sprider sig och att folk så smått börjar få upp ögonen för vem jag är som författare, även om jag vet att jag har mycket hårt arbete framför mig.

Men jag börjar inse att livet är fullt av möjligheter. Sådana ska man ta tillvara, om jag har rätt fokus, driv och just perspektiv så är det bara min fantasi som sätter gränser för vad jag kan prestera. Framtiden känns som en spännande plats. Dit är jag på väg.