Positiv och negativ stress

Det finns en gemensam nämnare som kan knyta ihop den gångna veckan; nämligen stress. Oj, tänker nog många. Vad jobbigt det låter.

Och ja, en del av de grejer som hänt under veckan har definitivt varit stressande i en negativ bemärkelse. Det har blivit fullständigt glasklart att man inte kan älskas av alla och att det finns människor som definitivt inte tycker om mig. Hade det varit för några år sedan hade jag ägnat många timmar åt att grubbla, fundera på vad jag gjort för fel och ältat problemet. Men antingen har jag mognat eller så har jag fått mer skinn på näsan. Så människor som bara har i syfte att trycka ner, förtala eller göra livet surt för en, dessa kommer jag inte att ägna någon som helst energi på. Istället har jag valt att ägna mig åt allt som ger mig energi; skrivandet, träning, härliga kollegor på jobbet, underbara vänner och min fina familj.

Jag har upptäckt hur många fina människor jag har omkring mig. Sådana som bryr sig, som älskar mig för den jag är och som tycker om mig som person. Dessa människor ger mig så härlig energi och gör min vardag så mycket enklare att hantera.

Om vi fortsätter på temat stress så finns det också den positiva stressen. Den som kanske känns en aning jobbig i magen först, men som sedan blir det som triggar en att göra sitt allra bästa. Två sådana saker har också inträffat den här veckan. Först var det förlaget som hörde av sig och undrade när jag kunde ha klart manuset till min sista del i trilogin. Jag tänkte mig att råmanuset skulle vara klart någon gång i februari/mars. Men fick veta att om boken ska kunna ges ut innan semestern, vilket vi satsar på, då måste jag klara en deadline till den 15 januari. Och plötsligt blev allting mycket mer verkligt. En liten nervös klump i magen först, men ju mer jag tänkt på det desto roligare känns det. Och faktiskt ser jag fram emot att jobba mot en deadline. Det är så ”riktiga” författare jobbar, och jag älskar utmaningar. Självklart bestämmer jag mig för att jag ska fixa det.

Den andra ”positiva klumpen i magen” var när jag skulle signera mina böcker i helgen. Denna gång var det på hemmaplan i Örebro. Jag var där i julas och då sålde jag 50 böcker, vilket är rekord för mig och vad jag förstått på både författare och andra bokhandlare ett otroligt bra resultat. Pressen av att veta att de till den här signeringen köpt in 60 böcker gjorde att jag vaknade med en viss ångest i kroppen. Jag gick omkring som en äggsjuk höna hela förmiddagen innan jag kunde ta mig iväg.

Men väl på plats så kunde jag bara konstatera som jag gjort så många gånger förr, att jag älskar signeringar. Jag kommer i kontakt med människor, får prata om mina böcker och säljer böcker. Och det är så fantastiskt kul! Visserligen kände jag mig lite som en panelhöna där jag satt precis i ingången och blickade ut mot alla som passerade utanför i gallerian. Men ett leende, en liten menande blinkning att de ska ta en titt på mina böcker och en skopa humor, så sålde böckerna sig själva. Två timmar gick hur fort som helst. Men jag såg till att få komma tillbaka strax innan jul när de har öppet extra länge. Ser redan fram emot det, även om jag säkert kommer att ha en hyfsat nervös klump i magen då också.

Nu ska jag sätta mig och skriva på manuset till min tredje bok. Kommer att behöva utnyttja alla lediga stunder jag får över om jag ska klara min deadline 🙂

Det som inte dödar härdar

Jag har just sett filmen ”Jakten”, om en man som blir oskyldigt anklagad att vara pedofil och hur ett helt samhälle vänder sig mot honom och där människor låter sina fördomar frodas. Väldigt gripande.

I sista delen av min trilogi, skriver jag precis om fördomar och  där människors förmåga att döma efter tidigare händelser har en central roll. Jag har just passerat den magiska gränsen på 200 sidor och börjar sakta men säkert väva ihop alla trådar som uppstått i de första böckerna. Det känns väldigt bra även om jag vet att det är en lång bit kvar.

I veckan som gått har jag själv fått möta det jag just nu skriver om; fördomar om mig som person och blivit varse att ett epitet redan är satt på mig baserat på händelser från förr. Det gör ont, men man härdar. Jag är otroligt tacksam över de fina vänner och personer i min omgivning som älskar mig oavsett mina fel och brister, och som inte dömer ut mig trots eventuella klavertramp från förr.

Skrivandet är en passion för mig men det är också en slags terapi. I mina böcker blandar jag fiktion med verklighet, och både Dold Agenda och Naken Sanning innehåller spår av mitt riktiga liv, och det kommer också den sista delen i trilogin att göra. Jag tror att när man verkligen grips av ett stycke i en bok, det är i de fall författaren delar med sig lite av sin själ. Och det är jag övertygad om att alla författare gör då och då.

Skrivandet är också ett sätt för mig att sätta punkt. Att blicka framåt. Att se möjligheter. Nu när min dröm är uppfylld och jag kan titulera mig författare, så öppnas nya möjligheter. Jag träffar nya läsare. Får nya bekantskaper. Får höra fler och fler som uppskattar mina böcker. Och det värmer otroligt.

Igår var jag och signerade i Värmdö. Resan dit var strapatsfylld, med försenade tåg, fel bussar och jag som förvirrad försökte hitta rätt. En och en halv timma försent kom jag in på bokhandeln, stressad, svettig och inte det minsta sugen på att signera. Men personerna i bokhandeln var underbara och fick mig att känna mig välkommen. Så jag blev kvar till stängningsdags och fick sålt böcker, pratat med trevliga människor och fick dessutom veta att flera personer läst Dold Agenda och tyckt den var väldigt spännande. Och det är sånt jag lever för. Resan hem blev ännu mer strapatsfylld, där jag missade tåg, av misstag ”plankade” på ett annat tåg där min biljett inte gällde och därför blev tvungen att kliva av i Södertälje för att vänta på ett korrekt tåg… Så det blev en lång dag för att signera böcker, men i slutändan var det värt det ändå.

Och det är kanske det livet handlar om, det kan vara missöden på vägen, man kan hamna fel eller känna sig vilsen, trött eller missmodig. Men det är bara att göra sin grej, och fortsätta med att vara sig själv och göra det man brinner för.

No matter what.

Mentalt självmord?

Har ni någon gång hört talas om Myers Briggs? Det är en välkänd personlighetsindikator som utifrån vissa fakta delar in människor i 16 olika personlighetstyper. Enligt den här metoden är jag en ESFJ-människa, vilket kort står för att jag är en extrovert känslomänniska som tycker om att planera och ha ordning och struktur omkring mig. Mitt mest dominanta behov är att vara omtyckt av andra.

Jag säger inte att detta är en absolut sanning, men i mitt fall stämmer beskrivningen klockrent in på mig. Och så har jag börjat fundera lite kring min personlighet och att jag är författare. Och ibland undrar jag om jag är riktigt klok i huvudet som gett mig in på något så självutlämnande som författarskap.

För som författare blir du ett med dina alster. Om en bok inte älskas är det författaren som indirekt kritiseras. Det är skillnad om Samsung ger ut en mobil som möter ogillande, det är och förblir en produkt. En bok är inte bara en produkt, utan en bit av en författarens själ. Och då är det svårt som författare att värja sig och gå utanför sig själv och kallt betrakta sina böcker som produkter som står för sig själva.

Nu har mina böcker – tack och lov – inte varit utsatt för massiv kritik, utan det verkar snarare som att människor som läser dem faktiskt älskar dem. Men tvivlet på mig själv, på min förmåga, på om mina böcker ska räcka hela vägen, finns där dagligen. Och då mitt mest dominerande behov är att vara omtyckt av andra så är jag medveten om att jag går balansgång på slak lina för förr eller senare kommer dagen då jag inser att jag inte älskas av alla.

Jag frågade ett gäng andra författare om de kände igen sig i min beskrivning där man kastas mellan ytterligheter; ena dagen överlycklig när man får beröm, andra dagen tvivlande på sin egen förmåga. Om böckerna är tillräckligt bra. Och intressant nog svarade alla i stort sett unisont, att den där rädslan och tvivlet alltid finns inom dem också. Kanske är det så för alla konstnärer, men det gjorde mig i alla fall lite tryggare i att jag är långt ifrån ensam med mina känslor och tankar.

Så jag väljer att inte grubbla så mycket över framtiden eller om jag räcker till, utan lyssnar på de människor som är i min närhet. De som skriver till mig att de läser mina böcker, som säger att de älskar böckerna, att de rycks in i berättelserna med en gång och undrar om jag har skrivit länge. Den här veckan har jag fått flera sådana meddelanden och dessutom fått en förfrågan om jag kan tänka mig att agera som mentor åt en person med författardrömmar. Jag tar det självklart som en komplimang och tackar för förtroendet, även om jag samtidigt kan känna: Frågar du mig? Jag är ju bara lilla jag.

Om jag skulle tänka taktiskt, vad som bäst skulle passa min personlighet så borde jag hålla mig så långt borta från något som helst författande, och jobba med sådant där människors åsikter aldrig riskerar att såra mig. Men jag älskar författandet för mycket för att avstå, så jag får väl vara beredd på att jag under tidens gång delvis utsätter mig själv för mentalt självmord. Men då får det vara så, för att sluta skriva, det kan jag inte.

Yrkesskadad?

Alla yrken har nog sina yrkesskador; snickaren upptäcker trasiga lister, hudterapeuten noterar utslag på andra människor, frisören ser att någons hår måste klippas o.s.v. Jag tror att en författares yrkesskada blir att ständigt leta nya uppslag till kommande böcker.

Jag upplever att det är så för mig just nu. Så fort jag gör något så drar min hjärna igång och tänker ut sätt på att placera upplevelsen i någon bok. Om jag går utomhus när det är mörkt och tycker mig höra steg bakom mig, då börjar jag ta mentala anteckningar. Hur känns stressen som uppstår? Hur mår jag? Vad händer i kroppen? Börjar jag gå snabbare? Plockar jag upp telefonen för att ringa ett samtal? Låtsas jag som att jag inte är rädd? Och hela tiden stoppar jag in alla dessa miljontals vardagsgrejer i olika fack som blir redo att plockas fram någon gång när jag behöver informationen.

I helgen har jag varit i Jönköping, egentligen i ett privat sammanhang, men självklart såg jag till att boka in en signering så att jag kunde förena nytta med nöje. Så nu har även Jönköpings-borna fått bekanta sig med mig och mina böcker, och det är fantastiskt kul att komma i kontakt med blivande läsare. Kanske också en yrkesskada, att det aldrig känns helt ok att åka till en stad som man inte är i så ofta, utan att ha med ett gäng böcker och gärna ordna en signering. Men det kanske å andra sidan är en bra grej.

 

I natt drömde jag att mina gamla jobbarkompisar från ett tidigare jobb hade läst min andra bok Naken Sanning, och att de var fly förbannade på mig över saker jag hade skrivit. Jag vaknade med en viss känsla av panik och den där dova känslan i magen levde kvar under förmiddagen. För det finns faktiskt en viss risk att vissa faktiskt skulle reagera just så. Precis som jag tror de flesta författare gör så plockar jag erfarenheter från mitt eget liv, visserligen där jag smockar på med en hel del fantasi, men ändå. Och det gör att jag på vägens gång kanske råkar trampa folk på tårna utan att det har varit min avsikt.

Uppenbarligen har jag kommit till den punkten i min författarkarriär att böckerna och storys finns omkring mig hela tiden, oavsett om jag är vaken eller sover. Antingen är det en yrkesskada, eller så är det rätt och slätt det som kallas passion.

Ibland är det fantastiskt att vara författare

Om jag jämför med förra veckan då känslan av att inte hinna med tog över, så lägger jag den här veckan till historien och konstaterar nöjt att jag på en vecka ha fått över hundra nya personer som gillar min författarsida, och nu så när som på 4 personer nått 300 gillningar! Och det är fantastiskt att det är så många som faktiskt kontaktar mig, skriver kommentarer på mina inlägg och berättar hur mycket de vill vinna mina böcker. Det värmer i hjärtat och får mig att le.

En annan trevlig sak jag upptäckte var att mitt lager av Naken Sanning tog slut hemma, så nu har jag fått beställa nya böcker. Nya beställningar tickar in hela tiden och jag blir bara så glad. Uppenbarligen vill folk läsa 🙂

Veckan har också bjudit på fantastiska recensioner där mina böcker har fått toppbetyg och det är i sådana stunder som jag förstår varför jag velat bli författare under hela mitt liv. Känslan av att det finns människor där ute som läser mina böcker och älskar dem, är fortfarande konstig och jag undrar om jag någonsin vänjer mig, men det skapar ett nöjt leende på läpparna.

Dessutom har jag efter flera veckors skrivkramp äntligen kommit vidare i bok 3, den sista delen i min trilogi. Jag hade länge fastnat vid ett stycke och visste inte hur jag skulle ta handlingen framåt, och hjärnan fortsatte att undermedvetet fundera även när jag inte skrev. Och så sent en kväll så sade det ”poff” i huvudet och plötsligt visste jag hur jag skulle fortsätta. Att sätta sig ner och skriva när det har lossnat är fantastiskt, då rasslar det bara till och ett skönt lugn sprider sig i kroppen.

Nästa vecka ska jag boka in ett antal signeringar, jag har också kontaktat ABF som ansvarar för bokmässan i Örebro i Mars, och det ser ut som att jag kan få möjlighet att hålla i ett seminarium där jag berättar om min författarresa och hur det gick för mig efter att jag blev utsedd till ”Årets Rookieförfattare”. Det vore ju himla häftigt. Fortsättning följer…  🙂

Det glamourösa författarlivet… eller?

Söndag kväll. Hjärnan tom, baken tycks fastgjuten i soffan och ögonen stirrar bara rakt fram. Svårt att fatta att jag för en vecka sedan kom hem fylld med energi från bokmässan.

Vad som har hänt? Vardagen antar jag. Den senaste veckan har den visat sig vara lite mer intensiv än vanligt. Som heltidsarbetande 3-barnsmamma med extraknäck som gyminstruktör, som numera dessutom har gett ut två spänningsromaner, är tid ibland det som definitivt inte finns. Den här veckan har bestått av massor av hämtningar/lämningar på dagis, planering inför grabbens 6-årsdag, mannen bortrest på jobb torsdag-fredag och sedan tjocka släkten här under helgen för födelsedagsfirande, och då passade 1-åringen på att klänga extra på sina föräldrar. Jag har jobbat heltid på mitt vanliga arbete, hållit mina pass på gymmet, varit i Stockholm på en tjänsteresa och haft en signering i Kumla och nu när släkten har åkt hem och lillsnuttan äntligen har somnat då känner jag mig som en ballong som just har pyst ut all luft.

Samtidigt har den här veckan bjudit på underbara författar-stunder. Som när jag fick beundrarmail av någon för mig helt okänd person som tagit kontakt med mig via förlaget, och som ville ha signerade böcker och ett signerat foto, eller när jag fick brevet där det stod att jag var en fantastisk författare och att hon älskade mina böcker, eller när jag läser inlägg på facebook där de precis har läst klart Naken Sanning, och är alldeles tagna och avslutar sitt inlägg med VILKEN BOK! Jag har på en vecka dubblat antalet som gillar min författarsida och jag får ständigt nya beställningar och fixar nya signeringar. Det är så underbart och fantastiskt och för en stund är livet faktiskt glamouröst.

Att balansera alla de saker som mitt liv just nu fylls av, det är det som är utmaningen. Jag vill inte skära ner på nåt, vill kunna säga ja till allt, men någonstans djupt inne i mig börjar en röst säga åt mig att jag kanske måste tvingas välja lite mer… Usch då. Men jag ska inte grunna mer på det ikväll, nu ska jag gnugga ner baken ännu djupare i soffan och försöka varva ner lite innan det är dags för ny arbetsvecka igen.

Bokmässan – vilken upplevelse!

Jaha, så har man då lagt första bokmässan bakom sig. Eller ja, inte riktigt första bokmässan, jag var ju faktiskt där förra året också, då som besökare som skulle insupa atmosfären eftersom jag redan då visste att jag skulle spendera min tid där i år. För ett år sedan var min första bok, Dold Agenda, på gång, men hade inte getts ut än. Jag minns tyvärr min entré på bokmässan alltför väl förra året… jag stövlar in i mina ganska höga klackar, tycker att jag äger världen, känner mig fantastisk, vacker och framgångsrik, kommer ungefär fram till andra montern när jag snubblar på nån grej på golvet och faller handlöst. I nästa sekund ligger jag på golvet med ett gäng nyfikna mässbesökare som stirrar på mig. Man kan väl säga att jag blev ganska snabbt nedplockad på jorden igen. Bokstavligt talat.

I år blev det inga sådana fadäser. I början av mässan valde jag att promenera runt, tittade på den oändligt stora massan med böcker och kände både en överväldigande litenhet och samtidigt en glädje över att få vara där, att jag har två böcker som jag har bidragit med bland alla dessa. Jag lyssnade på seminarier, såg kändisar och träffade mängder med intressanta människor. Jag har fått tips från andra mer etablerade författare, utbytt erfarenheter med sådana som precis har börjat sin författarresa, stått och minglat med förlagsmänniskor, tidningsfolk, journalister och druckit mer vin än jag trodde jag skulle göra. Men framför allt så har jag jobbat stenhårt för att sälja mina böcker, och jag lyckades riktigt bra! Det har varit otroligt spännande att träffa alla läsare, sådana som kom för att köpa Naken Sanning eftersom de hade tyckt om Dold Agenda så mycket, sådana som kom för att köpa Dold Agenda eftersom de blivit rekommenderade av någon annan, och de som aldrig hade hört talas om mig förut, men som fattade tycke för mig och mina böcker och valde att köpa. Fantastiska människor 🙂

Fyra dagar som visserligen gav ömmande fötter, hes röst och en dov huvudvärk på grund av den ganska extrema ljudvolym som faktiskt är där inne. Men också fyra dagar då jag lärde känna nya människor, hittade nya vänner och njöt av mingel, förlagsmiddag och en underbar författarbubbla.

Jag har förstått att detta är det stora i författarvärlden. Det här är författarens julafton. Och jag fick uppleva den på riktigt för första gången. Förmodligen kommer inte den här speciella ”första-gången-känslan” dyka upp på samma sätt nästa år. Så jag ser tillbaka på dessa dagar med en känsla av lycka, glädje och overklighet. Men också en bit tomhet, eftersom mässan gav mig en försmak av hur jag vill att mitt liv ska vara. Alltid.

Alla dessa härliga människor

När jag var 25 arbetade jag som chef på ett callcenterföretag. De flesta av mina medarbetare var omkring 18 år, och detta var deras första jobb. Ofta tyckte jag att jag fick agera mer barnpassare än chef och började tycka att människor var rätt jobbiga och att jag skulle trivas bättre med att jobba med papper och administration.

Lyckligtvis har jag vuxit upp en del sedan dess och mognat, så idag när jag jobbar som projektledare på mitt vanliga heltidsjobb, så tycker jag att människor är intressanta, oavsett om de är kunder eller kollegor.

Och jag måste säga att efter att jag blev författare så har min bild av människor förändrats ytterligare. Som författare blir du ditt eget varumärke – och det är självklart positivt om du har skrivit bra böcker – men det är minst lika viktigt att du bjuder på dig själv och får folk att tycka om dig. Om människor tycker om mig är det större chans att mina böcker blir köpta och lästa också.

Det senaste året har jag tack vare mitt författande kommit i kontakt med underbara människor, antingen när jag signerar böcker, föreläser eller som plötsligt bara dimper ner i min inkorg och berättar hur mycket de uppskattar mina böcker. I min umgängeskrets idag finns den härliga bibliotekarien som promotar mina böcker och ger mig insiderinformation från biblioteken, men som också mer och mer blivit en riktigt vän. Vi har ”tågladyn” som jag lärde känna när jag varit på en signering i Göteborg och som köpte min bok där på tåget. Hon är idag en människa som jag har kontakt med via facebook flera gånger i veckan, och som är en av de mest fantastiska personer jag har träffat; helt underbart rolig och bjuder på sig själv som få. Och så har vi säljaren i Halmstad, som jag tydligen lyckats ”omvända” från en person som aldrig läste böcker, till att han kommer hem och kryper upp i soffan med MINA böcker. Men han har också blivit en vän, en som peppar mig när jag känner prestationsångest, en som lyfter fram olika scener från boken och berättar hur stark hans upplevelse av just den scenen var för honom. Det finns också kvinnan som blev själaglad när hon vann mina böcker i en tävling som jag nyligen annonserade på min facebook-sida. Och min fina granne och vän som nu har promotat mina böcker till hela hennes arbetsplats så att jag har sålt omkring 30 böcker dit, men hon är så mycket mer än en granne, hon är en riktig vän som jag kan anförtro mig till.

Jag är så tacksam över alla dessa underbara människor jag stöter på och som blir så viktiga i mitt liv. Och jag har definitivt ändrat min syn på människor. Människor är fantastiska, i 99 % av alla fall vill man väl, man vill finnas där, för att stötta och bry sig. Jag hoppas att jag genom att vara mig själv också kan komma att betyda något för folk runt omkring mig. Både genom mina böcker och som vän.

Överväldigad, överlycklig men ödmjuk

Naken Sanning kom ut i butikerna den här veckan och strax dök bilder upp på min bok, liggande i bokdiskarna tillsammans med författare som Håkan Nesser. Trots att Naken Sanning är min andra bok, så har jag inte riktigt vant mig vid att se min bok hos bokhandeln, med mitt namn som författare. Det är fortfarande en väldigt mäktig känsla, och ännu mäktigare blir det när jag vet att folk köper hem den boken och läser den.

Jag börjar få en hel del respons på Naken Sanning nu. Folk som skriver till mig på facebook, eller hör av sig på andra sätt och öser beröm över boken. Jag har fått flera kommentarer från folk som sagt att de önskar att de inte behövde göra andra saker, som att städa, laga mat eller borsta tänderna, för de önskar att de kunde sitta och läsa hela tiden. Jag har fått höra att man hellre skippar lördagskvällen ute och hellre går och lägger sig och läser och att det ALDRIG har hänt förut. Och så den underbara historien om den 80-åriga damen som hade läst Dold Agenda och älskade den, så när hon fick se att Naken Sanning kommit ut utbrast hon: ”Åh, den bara måste jag ha!”

Jag får beställningar på boken hela tiden, och jag har vissa ambassadörer i min närhet som är alldeles fantastiska; som exempelvis min härliga granne och vän som tar upp beställningar på jobbet och kommer med ifyllda listor till mig sedan. Eller den bibliotekarie som jag nyligen lärt känna som har läst båda mina böcker och älskar dem, och nu rekommenderar låntagare på biblioteken att läsa dem. Det finns till och med en monter med mina böcker på ett bibliotek här i stan.

I morgon ska jag prata på Varberga bibliotek, vilket passar sig extra bra eftersom huvudpersonen i mina böcker bor i Varberga. Jag är lite nervös, funderar på om någon överhuvudtaget dyker upp, och om det gör det vad jag ska säga. Men jag har hållit föreläsningar förut, och det brukar ge sig ganska väl.

Om en och en halv vecka åker jag ner till Gbg för bokmässan och det ser jag fram emot. Det ska bli fantastiskt kul att umgås med alla författarkollegor och förhoppningsvis få sålt en och annan bok.

Nu har jag ett gäng människor som börjar fråga efter den sista delen i trilogin, och de undrar när den är klar. Och varje gång ilar det till i magen, dels av glädje över att de vill fortsätta ”umgås” med mina böcker, men också av lite skräck, eftersom jag känner att den tredje boken behöver bli åtminstone lika bra som nummer två, gärna snäppet bättre. Och det skapar en nervös klump i mellangärdet. Men jag ska göra allt jag kan för att inte stressa upp mig. Jag ska njuta av framgångarna och allt underbart som händer just nu och lägga tankarna på den tredje boken på hyllan ett tag. Det är ju trots allt 140 sidor skriva på den redan…

När livet hinner ikapp

Jag får ofta frågan: ”Men hur hinner du med allting? Du har heltidsjobb, extrajobb som gyminstruktör, du är trebarnsmamma. När hinner du skriva??” Och vanligtvis brukar jag svara att det mest handlar om disciplin, fokus och fasta rutiner. I mitt fall brukar de fasta rutinerna vara att jag viker varje torsdagskväll till skrivande, då jag sitter fokuserat och skriver under 7-8 timmar.

Men den här veckan hann livet ikapp mig. Det började med att min 5-åring bröt armen i måndags, och att jag då fick spendera ett dygn på sjukhuset. Intrigen i mina böcker var nog det sista jag tänkte på under de timmarna, och det enda jag brydde mig om var att min lilla grabb skulle må så bra som möjligt.

Den här veckan började min man också att jobba igen, efter att ha varit pappaledig det senaste halvåret. Och i och med det har också vår ettåriga dotter skolats in på dagis. Inskolningen har gått jättebra, hon tycks trivas med livet och har anpassat sig till den nya situationen. Men hennes mamma har inte lyckats anpassa sig fullt lika bra… Jag har ännu inte riktigt vant mig vid att vara den som lämnar på dagis och skola, för jag har haft ett halvår då min man har skött allt det där. Och rutinerna med frukost, ta på kläder och borsta tänder på barnen, samtidigt som jag själv ska göra mig i ordning har liksom inte riktigt infunnit sig än. Med resultatet att jag ofta kommer försent till jobbet, med andan i halsen där det tar en halvtimma innan jag varvat ner och skakat av mig stresshormonerna.

Så när torsdagen kom – min heliga skrivarkväll – såg jag fram emot att få sitta med mitt manus, njuta av ensamheten och tystnaden och det fantastiska sällskap som en dator kan utgöra. Men jag var alldeles för uppjagad efter att ha tampats med en trotsig 5-åring (som går på som en ångvält trots gipsad arm) och en trött och grinig lillsnutta som bara ville vara hos mamma efter en lång dag på dagis. Och inspirationen vägrade dyka upp. Jag satt där med min laptop, på en uteservering där jag njöt en ceasarsallad. Såg på människor som gick förbi, läste en bit av manuset som för att hitta tillbaka till flowet igen. Utan att lyckas. När jag suttit där i en timma och inte en enda bokstav tillkommit, stängde jag ner och valde att åka hem.

Så, som svar på eventuella frågor om mitt skrivande: Ibland lyckas det inte.

Det som däremot är desto roligare är att Naken Sanning finns i butikerna på tisdag! Och förlaget jobbar nu för högtryck på att marknadsföra min bok och jag har precis fått veta att ett gäng recensions-ex har gått ut till olika medier, och jag håller tummarna för att det dyker upp recensioner eller artiklar inom kort. Och beställningar på både Naken Sanning och Dold Agenda haglar in till mig och det värmer mitt författarhjärta.

Idag har jag och mannen haft lyxen att få tillbringa några timmar ensamma på stan, samtidigt som barnen var hos några vänner som passade dem. Och det var fantastiskt skönt att bara få möjlighet att prata och vara, utan att bli avbrutna. Missuppfatta mig inte, jag älskar mina barn, men ibland behöver man fylla på. Det upplever jag att jag har gjort idag, så jag hoppas och tror att det kommer att rassla till ordentligt när jag sätter mig och skriver nästa gång!