Delmätning men inte slutmätning

4 månader efter start

4 månader efter start

Vecka 1

Vecka 1

Så var vi framme. I februari när jag började den här träningsresan trodde jag att jag skulle vara framme vid mitt mål nu. Men jag har insett att förändringar tar tid och av någon anledning tar det extra lång tid för mig.

Jag har precis träffat min PT igen. Gjort en ny mätning. Tappat ytterligare ett kilo och 1 % i fettprocent. Totalt tappat 6 kg och 12 % i fett. Helt ok men långt ifrån färdig.

Från början var det tänkt att hela träningsprogrammet skulle vara färdigt nu. Men min PT vill inte släppa mig förrän jag är där jag vill vara. Så resan fortsätter.

Fram tills nu har jag tränat hela kroppen varje gång jag har styrketränat. För att få igång kroppen,  förbränning och allt runt omkring. Nu ska jag istället köra 3-split. Det innebär att jag tränar vissa muskelgrupper per gång istället och lägger detta på ett rullande schema. Så armar/axlar ena gången, mage/ben nästa och rygg/baksida tredje gången.

Detta innebär att jag nu ska pressa varje muskelgrupp mer. Slita hårdare och verkligen ta ut musklerna. Ännu mer än vad jag gjort hittills. Och på det fortsätter jag min warrior – diet fast lägger nu till rejält mycket protein också. Här ska byggas, brännas fett och omforma kroppen ännu mer.  I höst ska jag träffa PT:n igen, och så ska han fortsätta att mäta mig. Tills jag kommer ner dit jag vill vara. Då behöver jag lära mig hur man stannar kvar där.

I morse kom jag i ett par byxor,  storlek 36. Sådana framsteg glädjer mig. Den här resan är långt ifrån slut. Jag börjar hitta verktyg som jag kan använda, jag börjar veta hur jag ska göra för att pressa kroppen. Och jag har fattat vilket extremt arbete det ligger bakom. All respekt till dem som har fitness – kroppar!

Nu ska jag fortsätta nöta på gymmet. Testa den här 3-split varianten och se vad den ger. Om mindre än 2 veckor åker jag till Brasilien och därefter direkt till Turkiet. Blir utomlands en månad. Förhoppningsvis hittar jag gym där borta så att jag kan fortsätta köra på. Så får vi se när jag kommit i den form jag vill ha. Då ska jag skicka ett kort till min PT och tacka för hjälpen ??

Om min kropp var ett barn skulle jag kunna anmälas för misshandel

Varför skäller jag på min kropp när jag borde älska den?

Varför skäller jag på min kropp när jag borde älska den?

Så länge jag kan minnas har jag varit extremt hård mot mig själv. Kraven jag ställer på mig själv skulle jag inte ens kräva av min fiende. Under veckan som gick blev jag intervjuad för två tidningar – varav den ena var för självaste Expressen – och jag har kommit till vissa insikter under de här intervjuerna.

Jag har sedan barnsben fått för mig att jag inte duger. Det kan bero på att jag växte upp i ett strängt religiöst hem, där jag fick lära mig att jag var en syndare och att det fanns en Gud som bedömde och dömde en.

Jag tillåter mig inte att göra fel. Och när det väl händer – för det gör det – då gör jag så mycket fel att det räcker för en hel livstid. Och jag dömer mig själv så hårt, så hårt. Andra kan förlåta mig för mina misstag och dumma beslut jag har fattat genom åren, men jag vare sig förlåter eller glömmer vad jag gjort.

Och det slog mig också i veckan som gick, att jag resonerar precis likadant gentemot min kropp. Jag hittar alltid fel. Har gjort så länge jag kan minnas. För stor, för otränad, för stor rumpa, för konstiga proportioner, för tråkig … Listan kan göras typ hur lång som helst.

Jag hade ett samtal med en PT som också jobbar som mental coach och han gav mig en rejäl tankeställare. Han sade åt mig att jag skulle föreställa att huvudet och kroppen var skilda åt. Att hjärnan och huvudet pratade med kroppen. Så frågade han mig vad huvudet sade till kroppen.

Det var inga snälla saker…

Så fortsatte han att säga att om man matar kroppen med tillräckligt mycket negativ energi så kommer kroppen tillslut att sätta sig på tvären. Om jag hela tiden talar negativt till min kropp – ”du duger inte”, ”du måste bli mer vältränad”, ”du måste gå ner i vikt” o.s.v. då kommer kroppen tillslut svara med: ”Jag duger ju inte i alla fall så varför ska jag göra vad du, Herr Hjärna, säger åt mig?”

Om jag skulle applicera de negativa tankar jag kan tänka om mig själv, och översätta det till att jag skulle säga det till något av mina barn, då skulle SOC behöva komma och ta mina barn ifrån mig för då skulle jag inte betraktas som en bra mamma. Jag skulle ALDRIG säga så elaka saker till någon, och definitivt inte till mina barn, som jag säger till mig själv varje dag.

Snacka om eye-opener…

Jag insåg att jag måste bli lite snällare mot mig själv. Så nu har jag påbörjat en ny övning. Varje dag ställer jag mig framför spegeln och talar om för min kropp hur mycket jag uppskattar den och hur stolt jag är över att ha kommit dit jag är. Och min kropp svarar genom att gå ner i vikt och ler mot mig.

Tappat ytterligare 3 % i fettprocent

Tappat 11 % i fettprocent hittills

Tappat 11 % i fettprocent hittills

Idag var det dags för den andra delmätningen hos min PT i  Stockholm. Och sakta men säkert går det stadigt nedåt.

Den här gången hade jag tappat ytterligare 3 % i fettprocent. Totalt 11 % borta hittills.

Jag märker det själv också. Kläder sitter lösare, jag måste nu använda skärp på nästan alla byxor, till och med mina träningsbyxor börjar nu sitta löst.

Under en vecka har jag nu kört warrior -dieten,  vilket innebär att man fastar på dagen och äter en gång på kvällen.  Jag mår bra, tycker jag har bra med energi,  orkar träna och vara igång utan problem. När kvällen väl kommer smakar maten super.  Nu ska jag köra denna diet fram till midsommar och så ska vi se hur min kropp svarar.

Min PT tycker precis som jag att det är konstigt att jag inte rasar mer i vikt än vad jag gör. Det har ju varit mitt problem så länge jag kan minnas, att trots mycket träning verkar min kropp inte riktigt vilja samarbeta när det gäller att gå ner i vikt. Men om nu inte min kropp är alldeles konstig ska jag gå ner minst 1 kg i veckan på den här warrior – dieten. Vi får se om han har rätt.

Men jag puttrar på i min takt. Det får ta den tid det tar, jag vet mitt mål och vart jag vill vara när jag har nått mitt mål. Det kanske tar ett år att komma dit, ja då får det väl göra det. Oavsett så har jag hittat något jag älskar och passionerat brinner för. En ny livsstil helt enkelt.

Jag ser magrutor!!

På gymmet utan AC där rinner man bort men jobbar också hårdare

På gymmet utan AC där rinner man bort men jobbar också hårdare

Trött men nöjd efter träningspass

Trött men nöjd efter träningspass

Den här veckan är jag i Turkiet och det första jag gjorde när jag bokade resan var att hitta ett gym i närheten av hotellet.  Det har jag flitigt besökt de här dagarna. Det är ingen AC men i övrigt ett helt utrustat gym med både maskiner och fria vikter. Att träna tung styrketräning i ett icke luftkonditionerat gym är otroligt jobbigt. Kroppen får jobba på ett sätt som jag aldrig har varit med om, svetten rinner och jag behöver längre återhämtningspauser mellan varje set. Just på grund av värmen hade jag bara sport-bh och en träningskjol på mig när jag tränade. Och när jag gjorde mina övningar råkade jag titta mig i spegeln och höll på att tappa hakan när jag såg MAGRUTOR. På mig! Än så länge syns de bara när de är under tung belastning och jag måste spänna magen totalt. Men att över huvud taget se dem på min egen mage är helt magiskt! (Haha, ursäkta ordvitsen ?) Mina dagar här nere ser ut som följer: Jag börjar med en två timmar lång powerwalk längs stranden, sedan går jag upp till hotellet, byter om, drar till gymmet, tränar en timma styrketräning, går hem igen, byter om en gång till. Går ner till stranden,  tar det lugnt ett tag (ja jag kan faktiskt ta det lugnt ?) Sedan hem, ibland kör jag ett träningspass till eller en pw beroende på humör och motivation. Ibland simmar jag en halvtimme i poolen. Den stora förändringen från tidigare är att jag nu – på min PT:s inrådan – kör något som kallas warrior – dieten. Den går ut på att du fastar under dagen då du bara dricker kalorifria drycker och mycket vatten, sedan äter du ett stort mål mat på kvällen. Det fina är att jag kan äta precis vad som helst och behöver inte tänka, antalet kalorier jag får i mig överstiger ändå inte mitt dagsbehov. Så i stort sett innebär det att jag kan äta pizza och ändå gå ner i vikt. Ja nu finns det säkert många som reagerar på detta och tycker det är förfärligt. Men min PT äter själv enligt denna diet och det finns mängder med forskning bakom. Det som händer när du kör denna diet är att du ökar förbränningen i kroppen, du sätter igång ett gäng reaktioner i kroppen som främjar muskelbyggande och viktnedgång. Jag tycker äntligen att jag har hittat hem. Jag har svårt att följa massa regler om hur jag får äta och inte. Att fasta under dagen har jag absolut inget problem med,  är inte ens hungrig. När kvällen kommer är det ganska skönt att veta att jag kan äta precis vad jag vill och ändå nå mina mål. (För er som vill veta mer om warrior – dieten kan googla på det så får ni massa info, där har jag själv läst på innan jag började med detta.) Och jag ser resultat. Min kropp börjar bli mer tonad redan och vikten är nedåt igen. Mår hur bra som helst.

Breakdown – breaktrough

Äntligen tillbaka - starkare än någonsin

Äntligen tillbaka – starkare än någonsin

Löpning - underbart!

Löpning – underbart!

I förra veckan kollapsade jag. Kroppen sade ifrån. ”Nej! Nu räcker det! Jag är ingen robot som du kan pressa hur mycket som helst!”

Trots detta försökte jag pressa kroppen lite till,  drog till gymmet och ville omsätta besvikelsen och gråten på insidan till adrenalin som pumpade i musklerna. Jag lyckades köra några övningar tills jag kom till benböj. Lade på 150 kg på stången som jag brukar och skulle precis börja köra. Men då sade kroppen stopp på riktigt. ”Om du lyfter den där stången kommer benen att vika sig och du kommer ligga under en stång som väger 150 kg. Det vill du inte.”

Så jag lydde. Gick in i omklädningsrummet och där kom tårarna. Trötta, ledsna, överväldigade tårar. Och de fortsatte att rinna när jag tog mig hem och när jag väl var hemma kaskadgrät jag i två timmar tills det kändes som att hjärtat skulle gå i bitar.

Egentligen var det inte träningen som kroppen fick nog av. Det var allt sammantaget: tokmycket på jobbet, releasefester av min nya bok, massor med måsten, ta hand om 3 barn varannan vecka och på det en diet och 13 träningspass i veckan. Dessutom en ångest över att jag inte nått de mål jag satt upp för min träning och viktnedgång. Jag hade stått på en platå viktmässigt i en månad.

Under tre dagar orkade jag ingenting. Inga promenader, ingen löpträning, ingen styrketräning. Orkade inte bry mig om vad jag åt. Stängde av känslomässigt. Bara existerade. Ironiskt nog gick jag ner 2 kg under loppet av några dagar. Som om kroppen lagrat en sån stor hög med stress som i sin tur påverkat vikten.  Och när jag väl äntligen tillät mig att bara bara och vila, då först kunde kroppen släppa ifrån.

Efter tre dagar utan någon som helst träning kunde jag sedan ta mig ut och springa. Det blev bara 6 km men känslan av att vara igång igen var underbar.

Igår kunde jag köra första styrketräningen på nästan en vecka och det gick så otroligt bra! Jag var stark, motiverad och sjukt taggad igen. Det kändes verkligen som ett genombrott!

Idag drar jag till Turkiet. Några hundra meter ifrån hotellet ligger ett gym, som jag planerar att besöka ett antal gånger den här veckan. Sedan ska jag springa längs strandpromenaden. Men jag ska också vila. Sola. Skriva. Ta det lugnt.  Och inse att jag inte är en supermänniska. Jag är bara jag. Och jag måste låta min kropp få lite vila ibland också.

En nyttig och dyrköpt lärdom…

Kroppsuppfattning

Vissa saker ska man definitivt inte göra om man vill behålla sitt goda humör. Prova kläder i en provhytt hör dit…

Jag nu - 9 veckor in i programmet

Jag nu – 9 veckor in i programmet

Jag fick för mig att jag skulle prova lite kläder, behöver bland annat ny bikini inför resan till Brasilien i sommar och det är releasefester för min nya bok i nästa vecka och tänkte att jag kanske kunde hitta något snyggt att ha på mig då. Jag kände mig på bra humör, tyckte att jag kände mig både snygg och smal när jag gick omkring där i affären och valde ut kläder.

Känslan försvann rätt snabbt när jag började prova kläderna. Vad är det med provrum egentligen? Vad är det med ljuset? Du ser ut som en blek, fet padda. Varenda skavank hånskrattar åt dig och säger åt dig att du inte är värd något, att du lika gärna kan dra en påse över huvudet och att du kan lägga ner alla dina funderingar på att få en fit kropp.

Det blev inga klädinköp, jag gick och köpte ett par skor istället… Fötterna har ingen tendens att gapskratta mig rakt i ansiktet i alla fall.

Jag har tappat 8 % i i fettprocent på kroppen, jag har minskat närmare 50 cm runt om på kroppen. Jag tycker att det går åt rätt håll, men ändå känner jag mig som en elefant i de där provrummen.

Jag frågade en manlig kollega till mig om han någonsin upplever ångestfyllda stunder inne i provrummen när han provar kläder. Nej, det gjorde han inte. Är det så att vi tjejer har ångest bara för att vi inte ser ut som modellerna? Varför kan en dålig upplevelse i en provhytt förstöra en hel dag för en kvinna, medans en man inte ens upplever att han har en dålig upplevelse i en provhytt…?

Detta fick mig att tänka lite mer på det här med kroppsuppfattning. När jag var 21 skulle jag gifta mig för första gången ordnades en möhippa för mig. Jag har kort från den möhippan sparade i en fotobok hemma. Jag minns att jag tyckte att jag var så stor, att jag var tjock och att jag behövde banta. När jag tittar på de fotona idag ser jag en smal, näst intill mager tjej, där revbenen syntes och nyckelbenen stack fram som på en svältande.

Ursnyggt – tycker jag, men killar verkar inte hålla med

Nu strävar jag efter att få en fitness-kropp, som dagar  som den här (på grund av obehaglig stund i provrum)  känns extremt avlägsen. Det är som att jag kan lägga  ner allt sådant tänk direkt, för att det aldrig kommer  att bli verklighet, vägen dit är för lång.

Samtidigt så har jag pratat med flera killar, sådana  som själva är väldigt vältränade, att de tycker att en  tjej ska ha former. Flera killar har sagt att de tycker  att de är fult när tjejer blir för vältränade, att de ser ut som att de är män, och att det inte är trevligt att ta i en kvinna som inte känns mjuk, utan bara består av muskler. Och jag som tycker att det är bland det snyggaste som finns med en riktigt vältränad tjej (nej, inte bodybuilding, men fitness-tjejer). Det är som att det de olika könen tycker är snyggt skiljer sig så mycket åt. Jag har fått komplimanger från killar nu, som tycker att jag ser fantastisk ut, medan jag själv inte alls är nöjd med hur det är just nu, utan som snarare ser att jag behöver gå ner 15-20 kg innan jag är nöjd.

Varför är det så här?

Min killkompis som jag ska åka till Brasilien med, han visade upp en trend som tydligen är vanlig i Brasilien nu. Antingen är tjejerna toktränade, med magrutor och inte tillstymmelse till fett på kroppen, eller så har tjejerna riktigt stora rumpor och jobbar hårt på att forma sin bakdel så att den ska bli så stor och iögonfallande som möjligt. När han visade mig bilder på dessa tjejer var min första tanke; jaha, det är tjejer som har en rumpa som ser ut som min. Jag sade något om detta, typ att ”Ja men det är ju en sån rumpa som jag har” och han tittade på mig som om jag född på en annan planet. ”Skojar du? Din rumpa är ju hälften så stor som de här!” utbrast han.

Och där blev jag återigen påmind om det här med kroppsuppfattning. Jag tycker att jag har en stor – för stor – rumpa och uppfattar mig själv på ett sätt som tydligen inte stämmer. När jag då upplever att jag får det bekräftat att min rumpa är hemsk – i ett provrum exempelvis – då har jag svårt att tro att det ligger till på något annat sätt.

Ibland önskar jag att jag var man. De verkar ha så himla mycket lättare med allting…

Första delmätningen = tappat 8 % i fettprocent!!

Bodybuilder nästa...?

Bodybuilder nästa…?

Tappat 8 % i fett sedan start!

Tappat 8 % i fett sedan start!

Har varit och träffat min PT i Stockholm. Det var ingen glad Elisabeth som kom dit. Vägde mig i morse för att vara lite förberedd men vågen visade uppåt! Många fula ord från min mun den här morgonen och det var en Elisabeth på sitt sämsta humör som kom till honom idag.

Desto gladare var tjejen som gick därifrån. Jag har tappat 8 PROCENT i fettprocent.  På 2 månader är det riktigt bra. Dessutom har jag tappat centimetrar över hela kroppen. Nådde alla de mål han satte upp på vår första mätning. Sådana  resultat som gav mig hicka och som jag då såg som smått orimliga.

Det enda som haltar är just vikten. Enligt min PT borde jag ha gått ner ungefär 5 kg till under den här perioden jämfört med vad jag har gjort. Han tror att jag tillhör de få procent tjejer som faktiskt bygger muskler och blir stora av styrketräning. Jag har alltså anlag för att bli ordentligt stor om jag tränar riktigt tungt. Jag har en karriär inom bodybuilding om jag vill…

Nu är det inte bodybuilder jag vill bli så just den här nyheten var ganska nedslående. Jag vill ju bli slimmad och smal, inte musklig och stor.

Så nu har han satt in ett åtgärdsprogram som innebär mer konditionsträning och mindre styrka. Först ville han dra ner styrkepassen till bara 2 per vecka och sedan 4 pass kondition men det ville inte jag. Lyckades förhandla om att få köra 3 pass styrka och 3 pass kondition.  Vill verkligen inte nöta en massa på crosstrainern och löpbandet.  Det är styrketräningen som är rolig.

De kommande 5 veckorna ska jag rapportera exakt hur, vad och när jag äter. Hur mycket jag tränar,  vad jag tränar. Hur mycket jag väger från dag till dag. Nu är det strikt som gäller.  Vi ska hitta vad det är som gör att jag får fantastiska resultat när det gäller fettprocent och cm men inte på vågen. Om  5 veckor blir det en ny mätning. Och efter det står ännu mer spännande grejer på schemat som jag vet om men som jag väntar med att avslöja ett tag till.

Själv ska jag försöka smälta att jag kan ha en framtida bodybuildar-karriär om jag vill hoppa på det tåget… ?

När tvivlen kommer är det bra att se på krassa siffror

Nu har jag kört mitt träningsprogram i en och en halv månad. Nyhetens behag har lagt sig lite, å andra sidan har jag fått rutinerna att verkligen sitta. Så fort klockan ringer på morgonen är det upp och studsa som gäller, tanken att ligga kvar i sängen finns överhuvud taget inte i skallen. När jag kommer till gymmet känner jag mig inte längre udda bland de stora vikterna som jag tidigare knappt vågade titta på, utan jobbar vant med att hela tiden bygga på tyngre och tyngre. 2015-04-08 06.05.23

På ett sätt är livet otroligt enkelt just nu. Jag gör det jag har blivit tillsagd att göra, tänker egentligen inte så mycket själv, ifrågasätter inte. Bara kör. Vet att det ger resultat.

Men det är just det där med resultaten. Tycker inte att jag ser dem längre. Kanske är jag blind. Kanske finns de där trots att jag har blivit lite van vid min egen spegelbild. Jag märker på kläder att de sitter både lösare och bättre. Jag ser att mina muskler på armarna blir större och mer framträdande. Men på något sätt blir jag otålig, tycker att jag trots allt har slitit ganska hårt under en period nu och tycker att det borde synas mer. 2015-04-07 12.04.50 2015-04-07 12.04.42

Det är då det är bra att göra summeringar av vad jag faktiskt har åstadkommit hittills, annars är det lätt att bli misspepp och tänka att det inte fungerar.

Så några summeringar i siffror:

  • Jag har gått ner 5 kg
  • Jag har tappat totalt 43 cm runt om på kroppen – varav 13 cm runt midjan
  • Jag har sedan jag började, tränat 96 pass, inkl minst 1 h powerwalk per dag
  • Jag tar idag 140 kg i benböj, 80 kg i marklyft och 22,5 kilo per hantel för biceps
  • Jag äter ca 1700 kcal / dag
  • Jag äter omkring 160 g protein per dag
  • Jag är 35 år och på väg mot mitt livs form

Och om tvivlet fortfarande finns där, då tittar jag på bilder som jag har tagit vecka för vecka. Och då kan till och med jag se att det faktiskt hänt saker.

Vecka 1

Vecka 1

Vecka 7

Vecka 7

Och så får jag inse att en omsvarvning av kroppen tar tid. Herregud, jag har hållit på en dryg månad, vad är det om man jämför med 35 år när jag inte tränat på det här sättet? Ser fram emot ett nytt tungt styrkepass på gymmet idag. Kanske klarar jag att ta 25 kg per hantel för biceps…?

 

 

Inget 1 April-skämt

Armarna surrar, huvudet känns luddigt och benen värker. Har kört två tuffa pass på rad nu och pressat kroppen till max. Älskar känslan av fullkomlig utmattning, det enda problemet är att efteråt blir jag som en amöba i huvudet och kan knappt tänka en tanke.

Jag och mitt andra hem - gymmet

Jag och mitt andra hem – gymmet

Jag har äntligen skaffat handskar, för jag kom till en gräns när det blev nästan omöjligt att lyfta tyngre på marklyften, inte på grund av att ryggen inte fixade tyngden, utan för att mina stackars händer skrek av smärta.

Kontraster. Gymhandskar och fina naglar.

Kontraster. Gymhandskar och fina naglar.

Med handskar får jag inte samma smärta och dessutom ett bättre grepp. En mycket bra investering.

När jag kör tränar på morgonen eller lunchen så gör jag ju det dessutom på fastande mage, där det enda tillåtna jag kan få i mig är aminosyror (sprängfullt med proteiner utan att det är några kcal i) eller celsius-dryck eller vatten. Maten äter jag ju från klockan 12 eller därefter.

Min förbränning måste ha kommit igång ordentligt för nu är jag hungrig som en varg så fort jag vaknar. Kör jag dessutom ett pass så blir det inte mindre hungrigt. Jag uppskattar att min kropp vaknar till liv, jag känner mig lite grann som en fabrik som håller på och producerar muskler, och det är klart att det behövs en del bränsle för att kroppen ska orka köra.

I veckan som var upptäckte jag att det var fantastiskt bra att träna när jag var förbannad. Jag satte rekord i varenda övning, adrenalinet sprutade i mig och jag var starkare än någonsin. Det roliga är att jag har lyckats hålla i dessa vikter även nu efteråt när jag är mer normal i mitt humör. Tror att jag kanske ska ha som strategi att samla på mig lite aggressioner med jämna mellanrum och sedan tokköra på gymmet. 🙂  Tror att det är bra att inse att kroppen faktiskt fixar mycket mer än man tror.

De senaste dagarna har jag fått vara kreativ för att få min träning. Har varit på kundbesök i Umeå med hotellövernattning.

På hotellrummet - gör situps

På hotellrummet – gör situps

Min ursprungliga plan var att ta mig till ett gym och  betala för att få träna lite på morgonen, men det visade  sig att de gym som fanns var obemannade, där endast  medlemmar kunde träna. Så det fick bli löpning i  snöslask så att gympadojorna blev alldeles genomblöta,  och sedan hem till hotellrummet för armhävningar,  benböj och situps mm. Allt går. Allt är möjligt 🙂

Nu över påsk drar jag till Barcelona och då kommer  återigen utmaningen med träningen. Promenader och  löpning blir inga bekymmer, däremot hoppas jag kunna hitta ett gym så att jag kan träna lite där också. Det är vägning och mätning på söndag och den tanken gör mig lite orolig. Tycker att jag har tränat lite för lite och druckit lite mer vin än jag kanske borde ha gjort den senaste veckan…

Det börjar forma till sig

Det börjar forma till sig

Inte lär det väl bli bättre i Barcelona när man frestas av Sangria och Paella…

En rolig sak var att jag häromdagen skulle ut på nattklubb och tog på mig en klänning som visserligen har varit snygg på mig tidigare, men som verkligen har avslöjat varenda liten skavank. Framför allt har jag stört mig på att jag har haft en liten bula på magen, efter graviditeterna, och jag har trott att den var något som jag skulle få leva med, som jag inte skulle kunna bli av med.

Gravidbulan är borta! Yes!

Gravidbulan är borta! Yes!

Men nu när jag tog klänningen på  mig var den lilla bulan borta! Nu är  magen helt platt och jag kan inte annat än jubla! Gud vad  jag älskar det här programmet och hela upplägget. Att  det skulle ta 35 år innan man hittade rätt, det är kanske  tragiskt, men bättre sent än aldrig.

Barcelona, here I come!

Positivt resultat – trots mindre bra vecka

Veckan som har varit har varit allt annat än bra.

Backe i en park i Oslo. Perfekt för intervaller

Backe i en park i Oslo. Perfekt för intervaller

För det första har det varit extremt mycket jobb, tjänsteresa till Norge och grymt mycket att göra så jag har inte hunnit träna så mycket som jag borde ha gjort och har inte heller kunnat sköta min kost på det sätt jag brukar.

Hotellfrukost - hyfsat ok alt

Hotellfrukost – hyfsat ok alt

Har inte alls varit nöjd med min insats den här veckan.

Idag är det återigen dags för mätning och vägning. Den här gången var jag inte särskilt kaxig när jag ställde mig på vågen. Helt övertygad om att det skulle vara plus där just på grund av den dåliga veckan.

Så min glädje var desto större när jag såg att det var ytterligare -1 kg på vågen. Nu har jag alltså tappat fem kilo på lika många veckor trots att jag tycker att jag äter som en häst. Hur ekvationen att äta massor och ändå tappa i vikt går ihop vet jag fortfarande inte men just nu är jag bara lycklig över att det fungerar.

Vecka 5

Vecka 5

Jag tycks ha hamnat på en platå när det gäller cm runt midjan, ligger kvar på -13 cm över midjan men däremot har jag nu börjat tappa på armarna och ännu mer på låten. Så kroppen tar tydligen omsvarvningen i etapper. Så länge vågen går nedåt vet jag i alla fall att något uppenbarligen händer.

Armarna börjar äntligen forma till sig

Armarna börjar äntligen forma till sig

Nu börjar jag närma mig det första delmålet som min PT satte upp på mitt första möte och jag är nu nere på en vikt som jag inte har haft de senaste två åren. Och tickar det på i den här takten kan till och med jag tro att det är möjligt att jag kan nå det slutgiltiga mål som i början gav mig hysteriska skrattanfall eftersom det tycktes så omöjligt.

Snart dags för dagens andra powerwalk och ett efterlängtat styrkepass på gymmet. Jag har nu spräckt 100 kg- gränsen på benböj, riktigt nöjd med mig själv 🙂

100 kg på stången för benböj

100 kg på stången för benböj