Du är en liten och skraj människa

Du kallar dig ledare. Du vill att folk ska se upp till dig, du vill ha respekt. För det tycker du att du förtjänar, med din fina titel och allt. Allt är frid och fröjd så länge ingen ifrågasätter. Så länge ingen ställer dig mot väggen.

Men så kommer jag. Jag som vill ha svar på frågor, eftersom jag anser att jag har rätt att få vissa svar. Som tycker att vi åtminstone bör kunna ha en öppen dialog. Så jag ställer mina frågor. Jag är obekväm. Ställer på, trycker på de där jobbiga punkterna som du inte gillar. Jag ser dig i ögonen hela tiden. Du svarar luddigt på mina frågor. Slingrar dig. Jag fortsätter att pressa på. Jag betraktar dig som en ledare, en som bör kunna ge mig raka svar. Nej, jag blir inte rädd av din attityd, trots att du höjer rösten. Trots att ditt ansikte antar en alltmer röd ton. Varför ska jag bli det? Du är ledaren, obekväma samtal måste man kunna ha som en sådan.

Så jag backar inte. Jag vrider på reglaget ytterligare. Begär svar. Svar som du uppenbarligen inte har eller inte vill säga. För plötsligt brister det för dig. Du reser dig häftigt upp, slår ut med armen och kommer nära mig. Du skriker åt mig. Ber mig dra åt helvete. Säger att du aldrig vill se mig igen. ”Det är JAG som bestämmer här”, skriker du åt mig. Du kommer närmare, motar ut mig. Ditt ansikte farlig nära mitt. Högröd i ansiktet. Om och om igen ber du mig dra åt helvete. Och om och om igen upprepar du att du är den som bestämmer.

Jag skriker också. För nu är jag förbannad. Tror först att du skämtar. Nog måste en som kallar sig ledare kunna ta när det blir lite obekvämt och ändå behålla lugnet. Men nej. Du vill aldrig se mig igen. Någonsin. ”Sätt aldrig din fot här igen”, säger du mellan sammanpressade tänder. Du låter mig inte komma till tals något mer. Jag väntar på smockan som hänger i luften. Helt säker på att du klipper till mig i vilket ögonblick som helst. Men istället skriker du ett sista ”Dra. Åt. Helvete” innan du demonstrativt vänder dig om och vägrar prata med mig mer.

Jag är så arg att jag kokar. Maktmissbruk. Ja, jag har varit med om det förut, och jag känner igen det. Alltför väl. Men vet du, tack vare mina tidigare upplevelser har min hud blivit pansartjock. Skinnet på näsan är som läder. Man sätter sig inte på mig. Ingen gör det, för sådan skit har jag fått nog av. Jag är som en fjäder. Du kan kanske trycka ner mig för stunden, det kan se ut som att jag är nedtryckt i botten, att jag kommer att stanna där. Men ser du, jag sprätter upp med full styrka och då blir det en sådan rekyl-effekt att jag snarare upplevs som större och starkare än tidigare.

Du är ingen ledare. Du är en jäkligt osäker liten skit, som inte klarar av att bli emotsagd eller ifrågasatt. Du är en fjant. Och det är skrattretande att du betraktar mig som ett hot. Ja, vi är definitivt färdiga med varandra. Inte för att du skrämmer mig. Utan för att du inte är värd att lägga mer energi på.

Jag har en känsla av att det är jag som går stärkt ur detta, medan din osäkerhet läcker igenom överallt. Ja, du har en del att lära om du vill att folk ska betrakta dig som ledare…

 

 

 

 

Underbara Thailand

En ynka dag har jag kvar här i paradiset innan regn, snö, rusk och kyla väntar mig igen.  Jag hade aldrig varit i Thailand förut men det lär definitivt inte vara sista gången jag kommer hit. Det här har nog varit den bästa semestern någonsin!

För er som är nyfikna på Thailand som land eller på hur jag har haft det tänkte jag här skriva lite om mina upplevelser:

1. Vackrare stränder får man leta efter. Sanden är som vitt puder, palmerna lutar sig majestätiskt över stranden, vattnet är turkost och himlen är blå.  Mil efter mil fortsätter stränderna.  

2. Trevligare människor är svårt att hitta. Visserligen förstår de inte mycket engelska och de enklaste förfrågningar kan bli väldigt krångliga.  Men de vill hjälpa till, de lämnar dig ifred om du vill att de ska göra det. De propsar aldrig på något.  Till och med när de blir avvisade gör de det med ett leende på läpparna.

3. Det är tokbilligt här. Eller vad sägs om en timmes massage för ungefär 80:- eller en superstor öl tillsammans med en nygjord enorm vårrulle för 40:- tillsammans? Det enda som är lika dyrt som i Sverige är vinet.  Tydligen måste de betala en rejäl skatt på varor som inte tillverkas i Thailand.

4. Att resa ensam som tjej är möjligen något märkligt men du blir respekterad och lämnad i fred. Thailändarna undrar lite varför man reser själv men finner sig i att skandinaviska kvinnor är jämställda och klarar sig själva.  Aldrig en gång har jag känt mig olustig till mods under resan här.

5. I Thailand är det vänstertrafik som gäller.  Så ska man korsa en gata behöver man se sig för några gånger innan man går över.  Många kör vespa eller liknande här.  De har en egen liten innerfil och på en vespa är det inte ovanligt att se en hel familj sitta uppkurad. Sällan att någon har hjälm.

6. Maten är bland det godaste du kan äta. En helt färsk vårrulle som grillas över öppen eld direkt på stranden, mat som både doftar och smakar av kryddor. Fantastisk mat! Inte en gång har jag blivit besviken.  Däremot valde jag någon gång att beställa ”medium spicy” och fick en maträtt som var så stark att det brann från öronen.  Efter det har jag lärt mig att alltid beställa ”not spicy” och då får man ändå en rejält kryddad rätt. Någon gång beställde jag bröd till maten och de tittade på mig som om jag var ett ufo. Bröd äter man i stort sett inte alls här. Däremot serveras stekta larver och friterade skalbaggar som lösgodis. Jag har valt att avstå från dessa delikatesser…

7. Även om det är skugga tar solen. De första fem dagarna var det ett tjockt molntäcke på himlen.  Jag såg knappt solen och var deppig över att jag åkt hela vägen hit för sol och så möttes jag bara av moln. Jag hade dock fått information om att solen tar genom molnen också och att det var viktigt att smörja in sig oavsett soligt eller molnigt.  Jag gjorde som de sagt även om jag inte trodde på det innerst inne. Min förvåning var därför stor när jag efter några molniga dagar på stranden var brun! Så jag tar tillbaka och erkänner.  Solen bränner som eld här nere.  Och även om det är molnigt blir det aldrig kallt.

8. När det regnar kommer det oftast bara några droppar. Fast när det REGNAR då är det monsun och skyfall. Jag hade vid ett flertal tillfällen varit med om att det började droppa lite från himlen men att det slutade lika snabbt. Så trodde jag även den här gången så när det började komma droppar satt jag kvar och trodde att det skulle vara över. Men den gången hade jag fel. Himlen öppnade sig och det fullkomligt vräkte ner! Jag tog skydd under ett illa medfaret parasoll som jag hittade på stranden. Tänkte att det var en skur som snart skulle gå över. Det ösregnade i två (!) timmar och jag fick stå där under det läckande parasollet. Jag var genomblöt när jag äntligen kom därifrån.

9. Passkontrollen tar evigheter på flygplatsen. När vi landat tog det två timmar innan jag kommit igenom passkontrollen. De skulle stämpla och skriva in uppgifter om varje turist i ett manuellt datasystem. När det blev min tur skulle jag uppge vart jag skulle bo. Jag hade tagit en ospecad resa och visste därför inte vart jag skulle bo. Att förklara det för en thailändare som knappt förstod engelska var en utmaning. Det var nära att jag aldrig kom förbi kontrollanten.

10. Som författare är man van vid att restauranger har eluttag så att man kan ladda telefon och dator. I Thailand finns inte detta så det gällde att planera för mitt skrivande.  Alltid se till att datorn var fulladdad på kvällen när jag skulle skriva. Med lite rutiner funkade allt bra.

Thailand är ett land som tagit sig in i mitt hjärta. Jag kommer definitivt att komma tillbaka. Jag har fått massor med energi och hunnit skriva mycket på min kommande bok. Två helt fantastiska veckor!

 

 

2014 – Ett fantastiskt och smärtsamt år

På årets näst sista dag befinner jag mig på en av Thailands alla makalösa stränder. Vinter och kyla känns otroligt avlägset.  Här ska jag försöka mig på en summering av det gångna året.

2014 är året då jag kom ut med fyra böcker. Det var bara en som var planerad; Mörk Avsikt – den avslutande delen i min trilogi om maktmissbruk.  Men slumpen ville annat.  Jag påbörjade en lathund för mig själv där jag listade över 500 känslor i ett Excel-dokument och hur man kunde gestalta dessa i kroppsspråk och dialog.  I ett kort meddelande på Facebook berättade jag om dessa och en halvtimme senare hade jag förslag från ett förlag att ge ut detta som böcker.  Ett annat förlag lade sig i och ville också ge ut dem. Så från ingenstans uppstod plötsligt tre böcker till.

Under det gångna året har jag jobbat som en tok. Dels med heltidsarbete, dels som gyminstruktör och så allt enormt arbete som ligger bakom böckerna.  Ibland har jag känt att gränsen varit nådd, den där berömda väggen tornade hotfullt upp sig flera gånger.  Men jag har lyckats parera och undvikit den.

Massor med fantastiska saker har hänt under året. Dels mina utgivna böcker, men också att jag skrivit kontrakt på min kommande roman som släpps i April. ”Valet” är titeln och handlar om att de val vi gör i livet får konsekvenser och boken har också tre olika slut. Den är inköpt centralt av Akademibokhandeln och jag ser sååå mycket fram emot att släppa den. Jag har blivit omnämnd i Expressen under rubriken ”Det bästa ur deckarsverige” och jag har mött människor som älskar mina böcker. Bland det bästa minnet är från bokmässan när en tjej fick syn på min namnbricka och blev alldeles till sig. Hon hade läst mina två första böcker och älskat dem.  När hon nu fick den tredje signerad höll hon på att svimma.

I början av året hade jag omkring 600 gillare på Facebook, nu ett år senare har jag över 2000! Jag har fått enormt mycket fina reaktioner på mina böcker och mina gestaltningsbiblar blev snabbt en succé.

Jag har lärt känna så många fantastiska människor som bidrar med så mycket.  Jag älskar er!

Men 2014 har också varit smärtsam.  Jag gick igenom en separation, flyttade till nytt boende, min extrapappa höll på att dö av en köttätande bakterie och jag har insett vilka som är riktiga vänner och vilka som inte är det.

Jag ser enormt mycket fram emot 2015. Dels kommer Valet ut (och kanske ytterligare en bok innan året är slut) och sedan har jag nu börjat få mycket lektörsuppdrag och förfrågningar om jag kan föreläsa.  Jag har en känsla av att nästa år kommer bli fantastiskt bra.  Dessutom har jag nu en skrivarlya i Indien som jag hoppas kunna utnyttja mycket.

Tack alla underbara och fantastiska människor som gjort det här året grymt! Love u so much!

 

 

Svärtan från det förflutna

Som de flesta av er redan känner till så växte jag upp i en religiös sekt. För det mesta tänker jag inte så mycket på det, det var så många år sedan och jag har lämnat det bakom mig, Men den senaste tiden har jag på olika sätt blivit påmind.

Det började med att flera andra författare tog kontakt med mig och frågade vilken sekt det var jag varit med i. När jag avslöjade det visade det sig att de hade samma bakgrund som mig själv. Bara genom den gemensamma utgångspunkten fanns det plötsligt hur mycket som helst att ventilera. Nyligen lärde jag känna en annan person och över ett glas vin fick jag veta att även denne var uppvuxen på exakt samma sätt som jag. Världen som öppnades då var enorm och vi pratade i timmar. 

Jag är för det mesta en väldigt glad och positiv person, jag älskar människor, tycker om att lära känna folk och få veta mer om dem. Men ibland trycker det svarta på från det förflutna. Häromdagen påminde hjärnan mig om något som jag mer eller mindre hade förträngt. Men det var som att mitt undermedvetna ville presentera en nyckel för mig. En som jag letat länge efter.

Jag har under lång tid brottats med känslan av att inte vara värd att älskas. Att jag inte är bra nog, att jag inte duger. Jag har förstått att det har funnits faktorer från min uppväxt som har bidragit till den här känslan. Men nyckeln som presenterades för mig gjorde allt glasklart.

När jag var sjutton hade jag träffat mannen som jag var övertygad om skulle bli min man. Han var min stora kärlek och han tillhörde också sekten. Inom rörelsen var det förbjudet att ha sex innan man gifte sig och när vi slutligen trillade dit trots alla försök att inte göra det ramlade både han och jag ner i en avgrund av självförebråelser och skam. Det jag förträngt från detta var att han plötsligt inte gick att få tag på efteråt. När jag slutligen några veckor senare lyckades, då befann han sig på sjukhus. Hade försökt ta sitt liv.Och han skyllde allt på mig. Det var mitt fel och jag hade förstört hans liv. Han ville aldrig se mig igen. Jag blev fullständigt förkrossad. I ett nafs hade känslan av att inte vara värd att bli älskad fötts. Och den har suttit som en tagg under hela mitt vuxna liv.

Jag märker att när jag skriver plockar jag mycket från mitt eget förflutna men också från känslor som jag själv upplever. Jag har fått höra många gånger att jag lyckas förmedla känslor på ett sätt som verkligen griper tag och folk undrar hur jag bär mig åt för att få fram det så att det känns så äkta att det kryper in under skinnet. Det är nog så att jag har en hel del lagrat.

I min kommande  roman Valet brottas huvudpersonen med liknande känslor. Att inte vara värd att älskas, att vara en bluff, att känna skam och skuld. Precis som mina tidigare romaner har den bitvis varit smärtsam att skriva, men också fantastiskt rolig. Säga vad man vill om min uppväxt och det jag varit med om, men det gör att jag idag kan skapa något bra, jag kan få fram storys som berör och det är min riktigt stora drivkraft för att skriva.

Jag antar att allt det man är med om helt enkelt kan summeras med ett ord: Livet.

Sexuella trakasserier är ALDRIG okej

Jaha. Så hände det då tillslut. Det som jag in i det sista jag hoppades att jag skulle slippa. Men tyvärr.

Igår efterfrågade jag tips på hur ett intressant omslag på min kommande erotiska bok skulle kunna se ut. Det dröjde inte länge förrän jag hade en bild på en eregerad penis i min inkorg.

Sånt här gör mig så förbannad.  Vad är det för idioter som tycker att det här är okej? Han som skickade bilden till mig gjorde sig inte ens besväret att försöka vara anonym. Jag har aldrig träffat människan, men han är en av dem som gillar min författar-sida på Facebook.

Jag får i egenskap av kvinnlig författare en hel del manliga gillare. Jag får meddelanden där män tar kontakt och ger mig komplimanger för mitt utseende.  Så länge det är komplimanger så har jag försökt ha en ödmjuk inställning till det. Tackat vänligt för komplimangen men också försökt att hålla en distans, försökt att agera proffsigt.  Vill att folk ska vara nyfikna på mitt författarskap och mina böcker.

Men att skicka en bild som den jag fick igår är att gå åt helvete för långt.  Det kommer aldrig att vara okej. Aldrig. Någonsin.  Oavsett hur snygg eller sexig någon kan tycka att jag är.  Oavsett vilken slags bok jag har skrivit.

Min erotiska bok är inte ens ute i handeln än. Den släpps först till våren men redan nu händer sånt här.  Vad kommer att hända när den är ute i bokhandel? Blir det vardagsmat att få bilder på kukar då? Ska jag som författare bara acceptera det? Nej. Aldrig. Jag har skrivit den erotiska boken i ett syfte och vill snarare visa att de val vi gör i livet får konsekvenser. Alla mina böcker är bidrag till samhällsdebatten. Jag som författare ska kunna skriva vilka slags böcker jag vill utan att råka ut för detta. Jag försöker bemöta folk med respekt och jag önskar få detsamma tillbaka.

Jag är förbannad. Ledsen. Arg. Och äcklad. Jag hoppas att jag med det här inlägget betonar hur illa jag tycker om det som hänt.

 

 

 

Fördomar och människovärde

Nyss hemkommen från en alldeles underbar semester i Turkiet. Ångesten över att vara hemma i Sverige igen har inte riktigt försvunnit men bleknar förhoppningsvis med tiden. Jag har gjort lite reflektioner. Jag åkte ner alldeles ensam i två veckor och jag fick en hel del välmenande varningar om jag skulle ta det försiktigt, att det kunde vara farligt för en ensam tjej i ett land som Turkiet. Jag kunde bli våldtagen och Gud vet vad. Och jag ska erkänna att jag också hade lite oroliga fjärilar i magen. Men det visade sig vara helt utan substans.  Jag måste säga att jag sällan har bemötts med så mycket respekt som på den här semestern.  Nästan som att turkarna var måna om att slå hål på de fördomar som finns om dem.  På de här två veckorna har jag aldrig blivit utsatt för så mycket som en olämplig eller olustig kommentar.  Komplimanger javisst, men inget klåfingrigt kladdande eller respektlöst beteende.  Jag kunde gå ensam på kvällarna utan att få konstiga förslag, jag blev bemött som en människa, inte ett sexobjekt.  Otroligt skönt och stor eloge till dem! Å andra sidan har jag också sett andra sidor.  Jag bodde på ett jättebra hotell i Fritidsresors regi. Fräscht, otroligt bra service och super på alla sätt. Åtminstone om man är där som turist och inte kommer så nära inpå. Jag lärde känna en som jobbade där och fick en bild av hur de ser på sig själva och vilken hierarki det är. De jobbar enbart mot provision och har en månadslön som motsvarar ungefär 4000 svenska kronor. Dessutom är inte provisionen baserat på vad du själv säljer för utan detta delas upp mellan alla så att alla får samma summa. Du kan alltså inte påverka din lön.  Ett arbetspass kunde vara från sju på morgonen till elva på kvällen och under den tiden får du inte mer än en timmes paus.  Under tiden du jobbar får du inte sitta ner utan ska vara igång och alert så att kunderna -turisterna – är så nöjda som möjligt.  Dessutom pågår det ständig nedtryckning kollegor emellan där man ger sig på varandra verbalt så fort chansen kommer. Jag slås av hur olika man blir behandlad.  Som turist i ett annat land är jag så klart viktig för deras turistnäring. Ju mer nöjd jag är desto mer spenderar jag förmodligen i landet, men samtidigt har de själva inget stort värde i sina egna ögon. Mina reflektioner har än en gång fått mig att inse att det finns fördomar och förnedring överallt.  När jag skrev Mörk Avsikt – sista delen i min trilogi – skrev jag just om fördomar och hur vi ser på oss människor. Om människovärde. Plötsligt känns boken ännu mer aktuell. Tyvärr kanske man ska säga.

Nej, det är ingen självbiografi

Jag tror att de allra, allra flesta författare plockar med egna erfarenheter i sina böcker. Dels för att det är lättare att beskriva och dels för att det blir mer trovärdigt. Sedan är det förmodligen så att inte ens vi författare har en ständigt icke sinande brunn av fantasi att ösa ur.

Men jag börjar också förstå att det är lätt för en läsare att förknippa det som står i böckerna, med själva författaren.  Har nyligen själv läst en bok av en författare som jag har lärt känna en del och när då huvudpersonen i boken hade vissa drag gemensamma med författaren började till och med jag undra hur mycket annat som också var författarens personliga idéer.  Till saken hör att huvudpersonen i boken långt ifrån var en trevlig karaktär.

Mina böcker handlar om den ensamstående mamman Emelie som har ett tungt förflutet men som försöker hantera livet efter bästa förmåga. Hon hamnar i diverse situationer och problem och får göra upp med både det förflutna och nutiden.  Många har sagt till mig att de ser mig framför sig när se läser om Emelie.  Visst, jag har gjort henne blond och blåögd och jag har hämtat en del från mitt liv. Men jag är inte Emelie. Och nej, jag har aldrig tagit droger och jag har aldrig suttit i fängelse. Jodå, jag har fått den frågan. Helt seriöst ställd dessutom.

Häromdagen sade mamma att hon hade läst ut sista delen i min trilogi. Men hon tyckte inte att Emelies mamma var särskilt trevlig.  ”Är det verkligen så du ser mig?” frågade hon. Jag fick dra ett djupt andetag. ”Nej. Jag är inte Emelie och du mamma, är inte Gunilla.”

Det kan tyckas komiskt och man kan skratta åt det. Men det finns också ett allvar i detta. Vad kommer hända när min fjärde bok kommer ut här till våren, som handlar om erotik och otrohet.  Kommer folk automatiskt att tro att jag har gjort allt det där i boken? Eller de kommande böckerna jag kommer skriva, kommer läsare alltid att tro att jag skriver om mitt eget liv? Det kanske till och med blir så illa att jag drar mig för att skriva vissa böcker bara för att jag inte vill att folk ska få för sig saker. Det vill jag inte.

Jag hoppas att mina läsare kan skilja på personen Elisabeth och författaren Elisabeth och att det inte är alls samma sak. Däremot kommer mina böcker säkert alla ha drag av mig, på något sätt. Men exakt vad som är självupplevt och inte kommer jag att ta med mig i graven 😉

 

 

Annan kultur

Jag älskar Turkiet! Det här är min fjärde resa hit och jag blir aldrig besviken.  Som sjuttonåring kom jag hit första gången och kärade ner mig totalt i en turkisk man/pojke som jobbade på samma hotell. Det var inte särskilt populärt hos mina religiösa föräldrar och fick ett trist efterspel, men redan då första gången här visste jag att landet hade en speciell plats i mitt hjärta.

Jag älskar människorna, maten, vädret! Älskar att de skapar egna filer om de vill ta sig fram på vägarna, att de kör som galningar men ändå alltid tycks ha kontroll.  Människorna är vänliga, serviceminded, trevliga och bjuder på sig själva.  När de turkiska männen uppvaktar -för det gör dom – gör de det med finess och stil. Där kan svenska män lära sig mycket. De är genuint intresserade av mig som turist, inte på något sliskigt sätt utan vill veta hur det är i Sverige, vad jag gör och vem jag är.

När folk här – både män och kvinnor – får veta att jag är författare kommer miljoner frågor, de vill gå med i min ”fan-club” på Facebook och de vill att jag översätter böckerna till turkiska.  Bums.

Jag funderar allvarligt på att skaffa en lägenhet här så småningom. Kanske gå ihop ett gäng författare som vill ha en skrivarlya att kunna åka till för att hämta inspiration och komma bort från stress. Jag har dessutom smygstartat med en bok som ska utspela sig här så jag måste åka tillbaka för att göra mycket research.  Nån som vill haka på ? 😉

My Way

Jag avskyr kontroll. Inte att ha kontroll själv, men när andra försöker kontrollera mig.  Då kryper det i hela kroppen och går det riktigt långt lägger jag benen på ryggen och flyr. Kanske beror det på min uppväxt i den religiösa sekten, där jag var kontrollerad både av en församling och en fanatiska pappa, som styrde varje steg jag tog.

Jag klarar därför inte av arbetsplatser där chefen står med ett hököga över mig för att ha koll på vad jag gör. Jag fixar inte relationer där jag upplever att jag blir styrd. Och på sista tiden har det blivit alltmer viktigt att följa min magkänsla. Känns det rätt i magen är det också rätt är min nya devis.

Under min strängt hållna religiösa uppväxt blev jag en mästare på att stänga magkänslan, att anpassa mig till regler och lagar. Till folks tyckanden, till andra människors åsikter. Jag har dessutom en personlighet som värnar om att så många som möjligt ska tycka om mig. Länge trodde jag att det innebar att jag aldrig skulle kunna uttrycka en egen åsikt om den inte stämde överens med andras. Så jag tog hänsyn, anpassade mig. Ville passa in, vara omtyckt och inte göra ”fel”. Tills det stod mig upp i halsen.

Och så fattade jag då det livsomvälvande beslutet att lämna sekten.  Sakta men säkert började jag också uttrycka mina egna åsikter, började lyssna på magen igen.  Till min förvåning upptäckte jag att jag för det mesta vann folks respekt när jag faktiskt stod för något och inte bara följde strömmen. Självklart har det också varit sådana som inte kan tåla att man sticker ut och går sin egen väg.  Men lustigt nog har deras åsikter inte spelat så stor roll.

Numera är det superviktigt att jag gör det jag känner att jag ska göra.  De senaste dagarna har jag fått kommentarer om att de är så imponerande av att jag lever min dröm och att jag verkar ha ett så häftigt liv. Mitt liv är inte alltid häftigt, jag lovar. Jag har nyligen gått igenom tuffa grejer privat och det är inte enkelt.  Men jag följer magen. Den har guidat mig förr och fortsätter att göra det.

Det är en av anledningarna till att jag valde att boka en resa till Turkiet alldeles ensam. För att jag behöver det. För att min mage säger åt mig att göra det. Oavsett vad folk tycker om det. Och det gäller andra områden i mitt liv också. Jag går min egen väg. Det uppskattas inte alltid av omgivningen, det ställer ibland till problem.  Men det är beslut jag står för till 100 %.

Man lever en gång. Varför ska jag leva det livet utifrån hur andra vill att jag ska leva?

Den dag jag begravs vill jag att man ska spela en låt: Frank Sinatras ”My Way”. För det är så jag kommer att leva mitt liv.  På mitt sätt.

 

Den här bloggen är till alla underbara människor i min närhet

Flera händelser den senaste tiden har fått mig att reflektera över vilka fantastiska människor jag har runt mig. Människor som tycks älska mig, som stöttar och finns där oavsett vad som händer. Jag är tacksam över att jag är lyckligt lottad att känna dessa.

För en dryg vecka sedan höll jag min tredje releasefest, för min tredje roman Mörk Avsikt. Den här gången hade jag valt att ha festen på en restaurang i stan där det bjöds på god buffé och dryck. På ett plan skiljde sig den här releasefesten jämfört med de två jag haft för mina tidigare släppta böcker; den här gången kom det mängder med människor jag aldrig träffat förut. Sådana som på olika sätt hittat mig, läst mina första böcker och nu ville komma för att fira att den tredje boken släpptes. Jag känner en ödmjukhet mot dessa människor, som tog av sin kväll för att komma och festa tillsammans med mig. Och en stor tacksamhet. Jag är självklart också underbart glad över alla människor som jag lärt känna under de senaste åren och som jag nu betraktar som mina vänner, som också ville förgylla min fest med sin närvaro. Jag blir genuint glad av att ha alla er omkring mig. 

Det finns underbara människor där man minst anar det. Jag går regelbundet hos en fotvårdssalong och kvinnan som äger den erbjöd sig självmant att sälja mina böcker där. Jag tog dit ett antal böcker och dessa har hon nu sålt slut och ringde nyligen och sade att jag behövde komma över med fler. Hon vill inte ha provision, hon vill bara hjälpa till. Hon är en sådan där genuint snäll människa som jag skulle kunna kyssa av tacksamhet!

I helgen var jag på en pub och signerade böcker och läste högt ur Mörk Avsikt. Där dyker det upp ett gäng ”pantertanter” som de kallar sig själva och de fullkomligt överöser mig med kommentarer om hur de har älskat de två första böckerna och har längtat så efter den tredje boken. Helt underbara människor som jag lätt skulle kunna umgås med hur länge som helst.

Jag är tacksam över alla som gillar mina inlägg som jag skriver på facebook, som hejar på, stöttar, kommer med uppmuntran när det känns tungt. Människor som jag i många fall aldrig träffat IRL men som det ändå känns som att jag känner. 

Och alla som hör av sig till mig, som berättar hur mycket de älskar mina böcker, hur de sprider böckerna vidare till döttrar, systrar, grannar, kollegor och rekommenderar dem till alla de känner.

 

Det är en helt otrolig känsla när man inser att man faktiskt börjar leva sin dröm. Smått overkligt att s många hittar mig och mina böcker och älskar det de läser. Jag är ju bara en vanlig tjej som drömt om att beröra mina läsare med det jag skriver. Tydligen gör jag det. Jag hoppas att jag lyckas förmedla hur mycket alla betyder för mig. <3