En riktig författarvecka

Söndag kväll, uppkrupen i soffan. Blickar tillbaka på de senaste dagarna och inser att jag faktiskt haft en riktig författarvecka. Visst, jag har fortfarande haft mitt heltidsjobb och allt annat som ska göras, men jag tror att om jag enbart jobbade som författare skulle mina veckor se ut ungefär som den som precis varit.

Jag passerade 400 gillare på min författarsida på facebook, jag har fått höra att mina böcker var bland det bästa folk läst, fått veta att jag numera tillhör läsares favoritförfattare, där de i samma mening nämnt riktigt kända författare och liknat mig vid dem. Mina böcker har manat till sträckläsning och sömnlösa nätter då de prioriterat mina böcker framför sömnen. Och varje sådan rapport är fantastisk och gör mig glad från hjärtat.

Under veckan intervjuades jag av lokaltidningen som kommer att göra ett stort reportage om mig och min bakgrund, och hur jag hittat styrka i det jobbiga och nu skrivit en bok som är inspirerad av mina händelser.

Torsdagen var en stor dag, då skrev jag klart min 3:e bok. Jag hade inte riktigt tänkt ut det exakta slutet innan och blev själv förvånad över hur boken slutade 🙂 Jag har varit med om att mina karaktärer väljer att gå sina egna vägar förut, och tydligen ville de även att slutet skulle bli ett annat än jag först tänkt. Nu väntar genomläsning, ändring och petning i detaljer innan deadline den 15 januari, då den ska in till förlaget. Känns väldigt skönt att veta att jag har en månad på mig att läsa igenom ordentligt. Eftersom jag sällan vet exakt hur allting ska gå eller vad som ska hända i boken innan jag skrivit klart den är det också svårt att ha koll på alla detaljer innan boken är klar. Så det är först nu som jag kan kolla boken hela vägen och veta att detaljerna stämmer hela vägen.

I helgen har jag haft en signeringshelg. Först en signering med George Scott under lördagen i Västerås och sedan en i Kumla under söndagen.
Jag har återigen träffat spännande människor, knutit nya kontakter och sålt en massa böcker. Det var rätt coolt att upptäcka att trots att George Scott är väldigt känd i Västerås, gick mina böcker åt lika mycket som hans. Vi sålde båda slut på inhandlat lager och han köpte Naken Sanning som julklapp till en han kände 🙂

 

 

Nästa vecka har jag ytterligare två signeringar, sedan tar jag välbehövlig semester och ska försöka njuta av julen.


Om jag känner mig rätt handlar det inte om att bara ta det lugnt och käka julmat, utan läsa igenom mitt senaste manus, och kanske… kanske påbörja ett nytt. Tanken på att inte ha ett manus att bearbeta gör mig klaustrofobisk, och där vill jag inte hamna. Fler sådana här veckor tack! 🙂

Med livet som inspirationskälla

I veckan träffade jag en person som jag lärt känna det senaste halvåret. Det började med mina böcker, hon älskade dem, och utifrån det grodde en vänskap. När vi nu i veckan tog en afterwork började hon berätta saker om sitt liv som jag inte hade en aning om. Och jag började inse att trots den fullständigt normala ytan finns det en mängd händelser som skapat ärr i henne och att tala om tuff barndom är bara förnamnet. Men hon har också jobbat hårt på att lägga det tuffa bakom sig.

När jag får ett sådant förtroende och folk öppnar sig för mig, då händer två saker: Jag försöker självklart vara en bra vän, som lyssnar, stöttar och visar att jag bryr mig. Men samtidigt börjar det klia i författar-fingrarna. Det finns så många storys som skulle passa otroligt bra i en bok.

Det var så jag själv resonerade när jag skrev mina böcker. Båda är hämtade från delar av mitt eget liv, även om jag varvat det med fantasi.

Jag brukar säga till de som köper min senaste bok, Naken Sanning, att en del av min själ finns i den boken. De första 18 åren av mitt liv växte jag upp i en religiös sekt, och jag fick tidigt inpräntat att om jag inte lydde, gjorde det som krävdes och förväntades av mig, då skulle Gud aldrig älska mig. Om jag gjorde något som inte var tillåtet enligt de regler som fanns, blev jag en ond människa som förtjänade att dö. Under dessa 18 år blev jag mer och mer manipulerad att tro att ingen kunde älska mig om jag inte presterade, om jag inte var perfekt, om jag inte levde upp till alla högt ställda krav. När då verkligheten hann ikapp mig och jag insåg att jag gjorde fel, att jag inte var perfekt och att jag aldrig skulle bli det, då började min bubbla krackelera. Som 18-åring valde jag därför att gå ur, trots att det innebar att jag övergavs av både familj och samtliga vänner jag hade. Jag var tvungen att skapa min egen verklighet, hitta nya vänner och trevande börja leva mitt eget liv.

I Naken sanning har jag valt att beskriva manipulationen och maktmissbruket som finns i en sekt, och bitvis var det ren terapi att få skriva den boken. Det har gått lång tid sedan jag lämnade och jag har byggt upp mitt liv på nytt. Ändå sitter vissa delar kvar, som taggar, som inte är så lätta att bli av med.

Jag stöter hela tiden på människor som har lämnat sina egna helveten bakom sig, som kommer ut starka på andra sidan, som åkt på rejäla smällar, men som ändå reser sig och går vidare. Jag beundrar och älskar dessa människor. Och jag hoppas att det jag själv varit med om, kommer ut som åtminstone spännande historier för mina läsare.

Lokaltidningen här i Örebro kommer i veckan att intervjua mig för ett reportage just om hur jag tog mig ur sekten och hur jag har vänt mina erfarenheter till något positivt. Förhoppningsvis blir det spännande läsning det med 🙂

 

 

 

Att beröra

Den bästa komplimang jag kan få från mina läsare är att mina böcker berör dem. Om jag kan få en läsare att känna hur berättelsen tar tag i dem, engagerar och kanske till och med upprör, då har jag lyckats komma dit jag vill med mitt skrivande. Tanken är att läsaren ska känna med karaktärerna.

Det där att beröra människor fick en djupare dimension i veckan. Jag var på 60-årsfest för en alldeles fantastisk kvinna i helgen. Hon ser inte ut att vara äldre än fyrtiofem, hon är ett energiknippe utan dess like och jag betraktar henne som en riktigt god vän. Det här är en kvinna som får alla människor i hennes omgivning att känna sig sedda, uppskattade och fantastiska. Hon har en förmåga att lyfta upp andra på ett sätt som gör att alla älskar henne. Det märktes också på festen, då vi var närmare nittio personer som alla ville umgås med vår värdinna. Det mest makalösa med denna kvinna är att hon är den här underbara, osjälviska och fantastiska personen trots att hon själv har cancer. Det hade varit lätt att ursäkta sig med att hon behöver tänka på sig själv, att hon inte orkar ge mer. Alla hade förstått. Men hon gör inte det. Hon fortsätter att beröra människor på ett sätt som jag aldrig sett maken till.

På samma fest träffade jag också på ett par som berättade att de har fyra barn, med två års mellanrum mellan varje barn. Dessutom har deras äldsta son autism. Jag kan tycka mitt liv är intensivt, men jag insåg rätt snabbt att jag låg i lä jämfört med dem. Också ett livsöde som grep tag i mig.

2012 blev jag utsedd till Årets Rookieförfattare av Nerikes Allehanda med min bok Dold Agenda. Motiveringen löd bland annat att jag skrivit en berättelse som ”både upprör och berör.” Och när jag fick ta emot priset sade en av jurymedlemmarna att hon inte kunde släppa boken i tankarna, och att handlingen levde kvar i henne långt efter hon läst ut den. Det är dit jag vill komma. När jag får rapporter om hur mina läsare gråter när de kommer till en av slutscenerna i Naken Sanning, då känner jag att jag är på riktigt god väg.

Idag fick jag möjlighet att träffa nya läsare, då jag signerade i Askersund. Trevlig bokhandel, underbara människor, massor med sålda böcker och ett leende som började leka i mungiporna på mig. För det slog mig; jag börjar mer och mer leva min dröm. Mina böcker hittar nya läsare och gång på gång får jag höra att jag har berört dem och att de älskar mina böcker.

Jag tror att jag behåller leendet på läpparna en stund till:)

 

En vecka i en författares liv

När jag signerar böcker och pratar med människor är den vanligaste frågan jag får: ”Lever du som författare på heltid nu?” Och jag svarar: ”Nej, inte ännu. Men förhoppningsvis snart.” Innan den dagen kommer behöver jag leva i nuet, och därför tänkte jag bjuda med er på en resa för att berätta hur min senaste vecka varit.

Måndag: Stiger upp klockan sex, gör mig i ordning för att sedan väcka de tre barnen. Maken har rest tidigt till jobbet i Stockholm dit han pendlar mer eller mindre dagligen. Fixa frukost, se till att barnen får på sig kläder, komma ihåg att ha med frukt till 6-åringen, extra välling till 1-åringens dagis och att 10-åringen har med sig skolväska och tillräckligt varm jacka. Åka iväg, lämna barn på 3 ställen och innan jag är på jobbet har det tagit 45 min. Jobbar som en tok på jobbet, då vi har flera stora projekt som alla har deadlines att passa. På lunchen drar jag iväg till gymmet där jag är instruktör. Håller ett cirkelpass och hinner precis tillbaka till jobbet igen när lunchen är klar. Hinner inte äta, utan får stoppa i mig en avocado samtidigt som jag fortsätter jobba. Jobbar, jobbar, jobbar och så är klockan fem och jag åker hem för att hämta barnen. Hjärnan fokuserar på vilken mat som ska lagas under kvällen. Lillsnuttan är gnällig och enda sättet att hålla henne lugn är att hon får sitta uppkrupen på diskbänken så att hon ser på när jag lagar mat. Försöker äta lite samtidigt som jag matar, servar med dryck och håller uppsikt över matbordet. När maten är uppäten är det inte mycket tid över innan barnen ska nattas och läggas. När de sover går jag ner i källaren, sätter på musik och skriver vidare på min tredje roman. Klockan 23 är jag trött och går och lägger mig. Kan inte somna, utan läser lite i en bok.

Tisdag: Maken iväg tidigt igen. Samma procedur som dagen innan, med undantag från min egen frukost. Lämnar barnen extra tidigt på dagis, tar mig in till stan och sammanstrålar med två kollegor för frukostmöte. Jobbar vidare som en tok, och känner hela tiden hur hjärtat bultar lite för snabbt, och stressen ligger och lurar. På lunchen drar jag iväg till gymmet igen, den här gången håller jag ett spinningpass och både deltagarna och jag är helt slut efteråt. På vägen tillbaka till jobbet kommer jag på att jag glömt 10-åringens valthorn i bilen som han ska ha på sin musiklektion under eftermiddagen. Jag måste gå omvägen förbi p-huset och hämta den. Jobbar vidare, och känner en viss tillfredsställelse när jag sakta men säkert ser att vi börjar nå resultat. Har möte strax efter 16.00 och glömmer helt bort att ta med mig telefonen in till mötet, trots att jag vet att 10-åringen ska ringa för att hämta sitt valthorn. Detta kommer jag på när klockan är 16.40 – när hans lektion egentligen börjar – och jag rusar ut i korridoren, springer ut med valthornet och hinner få fatt i grabben som trott att jag glömt bort honom. Grämer mig över hur usel mamma jag är hela vägen hem. Hämtar barnen, åker och handlar, fixar mat enligt gårdagens procedur. Från och med nu är jag gräsänka i 3 dagar, då maken har alldeles för mycket på jobbet och inte hinner åka hem. När ungarna är i säng orkar jag inte skriva på boken. Tappar upp ett bad och ligger och läser istället. Sedan krockar jag med kudden.

Onsdag: Samma morgonprocedur. Iväg till jobbet, work-mode inställt och grottar ner mig i jobbet. Börjar undra om vi kommer att hinna till de deadlines som är utsatta. I och med att jag är projektledare och ansvarar för projekten är det min skyldighet att göra vad jag kan, så jag kontaktar kunderna och ser om jag kan få dispens på någon dag. Det lyckas och jag pustar tillfälligt ut. Flera andra projekt har deadlines också, och det blir lite tjafs på jobbet om vilka resurser och personer som ska sitta i de olika projekten. Jag måste stå på mig, har inte råd att avvara mer resurser. Lunch igen, dags för 3:e passet på gymmet, den här gången Bodypump. Hinner inte äta lunch någon av dessa dagar, så med ömmande muskler och grötig hjärna försöker jag få i mig lite protein i form av några kokta ägg. Tar mig igenom eftermiddagen och kvällen på samma sätt som dagarna innan.

Torsdag: Upp, fixa i ordning, iväg till jobbet, jobba. Första lunchen på hela veckan som jag inte håller något pass och jag njuter av att kunna äta en lunch utan att stressa. Precis när lunchen är klar och jag ska jobba vidare ringer skolan. 6-åringen har ont i magen och skriker i plågor. Bara att packa ner datorn, rusa iväg till bilen och hämta grabben. Packar ner honom i sängen med en mugg katrinplommonjuice då jag misstänker att han är hård i magen, sätter på en film och sätter mig sedan och fortsätter jobba. Har inte tid att vabba. Grabben somnar i soffan och jag hinner få en del gjort. Hämtar lilltjejen på dagis några timmar senare, hon har precis börjat gå och drar ner hela glaset med katrinplommonjuice över den ljusa mattan och ner över hela sig. Mattan totalförstörd och lilltjejen alldeles superkladdig. Bort med de kletiga kläderna, orkar inte uppröras över mattan. Fixar middag och när barnen sedan sover orkar jag inget annat än att slötitta på tv. Den ljusa mattan är mer brun än vit.

Fredag: Idag ska maken komma hem, och jag ska få min efterlängtade egentid, få skriva lite och bara vara. Detta ger mig ny energi. Grabben tycks vara okej i magen igen, så det bär iväg till skola och dagis som vanligt. På jobbet jobbar vi alla som maniska. På lunchen går jag iväg till Akademibokhandeln i stan, något som jag tänkt göra länge, men som det aldrig funnits tid för. Presenterar mig för den nya butikschefen, nämner mina böcker och att det gick väldigt bra för mig när jag signerade Dold Agenda där förra året. Det gick faktiskt så bra att jag sålde slut deras lager och fick ta till av de böcker jag själv haft med mig. Hon blir intresserad och vill att jag skulle komma förbi med Naken Sanning så ska vi boka in en signering. Tillbaka till jobbet, dags för planeringsmöte. Vi konstaterar krasst att nästa vecka ser lika mardrömslik ut; massa deadlines, mängder med projekt och vi inser alla att det bara är att bita ihop, jobba så fort vi bara förmår och förhoppningsvis få mer lugn så småningom. Jag hinner inte ens bli klar med mötet innan jag får meddelande från ekonomiavdelningen att skolan har ringt igen. Samma visa en gång till. Grabben har så ont i magen så att han kvider, och än en gång får jag kasta mig iväg med dator under armen och hämta en liten kille. Åker till apoteket för att köpa medicin mot hård mage. Preparerar honom, jobbar vidare och åker sedan och hämtar maken vid tåget. Vi säger hej, jag drar in till stan och han drar vidare hem. Äntligen lite egen tid. Får ett underbart meddelande från en läsare som säger att Naken Sanning är en grymt spännande bok och att jag levererat ytterligare en bok i toppklass. Den meningen gör mig självklart riktigt glad! Sätter mig på en restaurang med trevlig after-work-buffé och det känns som att jag pustar ut för första gången på hela veckan. Skriver omkring 10-15 sidor och känner hur energin långsamt fylls på igen. Kommer hem sent och först då har jag möjlighet att hälsa lite på min man.

Lördag: Sover till klockan nio. Stiger upp, vi äter frukost, och maken och jag lägger oss och bara är en stund. Jag somnar om och sover till klockan 12 (!) Vi gör oss i ordning, drar iväg till IKEA, handlar ny matta och har några timmar ihop som familj. Kvällen blir ganska skön, tittande på Så mycket Bättre. Ingen signering den här veckan, dock kommer det nästa vecka.

Söndag: Efter en lugn förmiddag drar vi iväg till Mariebergs köpcentrum, handlar lampa som ska hänga över matsalsbordet. En lampa som vi inte lyckats inhandla på de 4 år vi bott i huset. Vi handlar lite kläder till tjejen och hinner sitta på ett fik en stund, samtidigt som lilltjejen strosar omkring och utforskar världen. Hem, äter kvällsmat, och tar hand om en grinig och snörvlig liten tjej. Nu sover alla små och jag börjar ladda om inför nästa mastodontvecka.

Kanske blir livet lite lugnare när jag bara lever på mina böcker 😉

Perspektiv

Det var ungefär för en vecka sedan som vi överöstes av bilder från Filippinerna där människors tillvaro fullständigt slagits i spillror efter tyfonens härjningar. Många av oss här hemma kände nog att en sådan händelse skapar perspektiv på tillvaron. Här hemma kan vi klaga på mycket och tycka att livet är stressigt eller tufft, men jämfört med en sådan katastrof som de drabbades av där nere är våra liv fantastiska.

Det där med perspektiv har följt mig hela veckan. Ibland upplever jag att det är svårt att prioritera bland heltidsjobb, extrajobb, författande och familj. Allting känns lika viktigt och det kan ibland kännas övermäktigt när tiden inte räcker till. I veckan träffade jag en säljcoach som förlaget jobbar med. Tanken var från början att han skulle ge mig tips kring hur jag kan sälja mina böcker i ännu högre utsträckning än jag redan gör. Men samtalet kom mer att handla om hur jag ska få livet att räcka till i den situation jag har just nu. Och han gav mig mycket bra tips, så att jag kan vila i hur livet ser ut. Jag älskar när det händer saker och är en rastlös själ som inte är överförtjust i helger eftersom det oftast innebär flera oplanerade timmar. Så istället för att stressas av att livet just nu är mer hektiskt än jag kanske klarar av, så fick han mig att se på det med andra ögon. Jag lever min dröm. Jag har ett mål för mitt skrivande. Jag vet vart jag är på väg. Och jag håller massor med bollar i luften. Vilket jag faktiskt tycker om och är bra på. Återigen: Perspektiv.

Skrivandet har gått strålande den här veckan, mycket på grund av den deadline som förlaget nu gett mig för att jag ska kunna ge ut boken innan semestern. Jag var tvungen att ändra om i mina rutiner, hitta mer luckor för mitt skrivande. Och bestämde mig för att skriva varje kväll när barnen gått och lagt sig. Tidigare har jag haft en skrivarkväll i veckan, en helig dag då jag suttit på en restaurang med ett glas vin, ätit lite god mat och bara njutit av skrivprocessen. Visserligen har en sådan kväll oftast resulterat i någonstans mellan 10-20 skrivna sidor. Men i mitt huvud har en story bildats; att jag inte kunde skriva hemma och att jag gärna ville ha något glas vin för att kunna slappna av och öppna upp hjärnan. Mina nya rutiner har fått mig att inse att jag visst kan skriva utan den endaste droppe alkohol i kroppen, och att det går minst lika bra att skriva hemma. Jag kommer fortfarande att ha kvar min lyxdag en dag i veckan eftersom den ger mig så mycket energi, men jag behöver inte begränsa mitt skrivande just till den här dagen. Några timmars skrivande varje dag ger ganska många sidor i slutändan. Och nu börjar jag faktiskt se ljuset i tunneln, tror att jag har omkring 100 sidor kvar i boken innan den är klar.

Veckan avslutades med en alldeles fantastisk signering i Göteborg. Jag har hunnit vara på ett antal signeringar nu och jag måste säga att det finns vissa bokhandlare som definitivt sticker ut som de bättre. I lördags var jag alltså i självaste Nordstan, och enligt mig en av de bäst placerade bokhandlarna i Sverige. Mitt i en enorm galleria, mängder med människor som passerar, både utanför och inne i butiken. Och där blev jag bemött på ett alldeles fantastiskt sätt. Blev otroligt väl bemött, mina böcker skyltades i skyltfönstret i flera dagar innan jag kom dit, man annonserade stort att jag skulle signera och hon som ansvarade för bokhandeln beställde en bok av mig innan så att hon kunde läsa den innan jag kom. Väl på plats fick boken goda vitsord; nu ville hon ha den andra boken, och hela stället andades välkomnande och trivsel. Ansvarig i bokhandeln menade att det är viktigt att vi författare som ännu inte är så kända också får en arena varifrån vi kan sprida våra böcker, och hon ansåg att det var bokhandelns uppgift att välkomna nya författare. En otroligt härlig inställning. Om bara fler bokhandlare resonerade så! 

Mina böcker sålde bra och hon kom fram till mig vid flera tillfällen och utbrast: ”Det här går ju jättebra!” Det känns otroligt härligt att ha etablerat en sån bra relation med en bokhandlare, och hon sade att jag är välkommen tillbaka närhelst jag vill signera igen. Det var häftigt när jag faktiskt stötte på folk som läst min första bok. Då började jag inse att det sakta men säkert sprider sig och att folk så smått börjar få upp ögonen för vem jag är som författare, även om jag vet att jag har mycket hårt arbete framför mig.

Men jag börjar inse att livet är fullt av möjligheter. Sådana ska man ta tillvara, om jag har rätt fokus, driv och just perspektiv så är det bara min fantasi som sätter gränser för vad jag kan prestera. Framtiden känns som en spännande plats. Dit är jag på väg.

 

Positiv och negativ stress

Det finns en gemensam nämnare som kan knyta ihop den gångna veckan; nämligen stress. Oj, tänker nog många. Vad jobbigt det låter.

Och ja, en del av de grejer som hänt under veckan har definitivt varit stressande i en negativ bemärkelse. Det har blivit fullständigt glasklart att man inte kan älskas av alla och att det finns människor som definitivt inte tycker om mig. Hade det varit för några år sedan hade jag ägnat många timmar åt att grubbla, fundera på vad jag gjort för fel och ältat problemet. Men antingen har jag mognat eller så har jag fått mer skinn på näsan. Så människor som bara har i syfte att trycka ner, förtala eller göra livet surt för en, dessa kommer jag inte att ägna någon som helst energi på. Istället har jag valt att ägna mig åt allt som ger mig energi; skrivandet, träning, härliga kollegor på jobbet, underbara vänner och min fina familj.

Jag har upptäckt hur många fina människor jag har omkring mig. Sådana som bryr sig, som älskar mig för den jag är och som tycker om mig som person. Dessa människor ger mig så härlig energi och gör min vardag så mycket enklare att hantera.

Om vi fortsätter på temat stress så finns det också den positiva stressen. Den som kanske känns en aning jobbig i magen först, men som sedan blir det som triggar en att göra sitt allra bästa. Två sådana saker har också inträffat den här veckan. Först var det förlaget som hörde av sig och undrade när jag kunde ha klart manuset till min sista del i trilogin. Jag tänkte mig att råmanuset skulle vara klart någon gång i februari/mars. Men fick veta att om boken ska kunna ges ut innan semestern, vilket vi satsar på, då måste jag klara en deadline till den 15 januari. Och plötsligt blev allting mycket mer verkligt. En liten nervös klump i magen först, men ju mer jag tänkt på det desto roligare känns det. Och faktiskt ser jag fram emot att jobba mot en deadline. Det är så ”riktiga” författare jobbar, och jag älskar utmaningar. Självklart bestämmer jag mig för att jag ska fixa det.

Den andra ”positiva klumpen i magen” var när jag skulle signera mina böcker i helgen. Denna gång var det på hemmaplan i Örebro. Jag var där i julas och då sålde jag 50 böcker, vilket är rekord för mig och vad jag förstått på både författare och andra bokhandlare ett otroligt bra resultat. Pressen av att veta att de till den här signeringen köpt in 60 böcker gjorde att jag vaknade med en viss ångest i kroppen. Jag gick omkring som en äggsjuk höna hela förmiddagen innan jag kunde ta mig iväg.

Men väl på plats så kunde jag bara konstatera som jag gjort så många gånger förr, att jag älskar signeringar. Jag kommer i kontakt med människor, får prata om mina böcker och säljer böcker. Och det är så fantastiskt kul! Visserligen kände jag mig lite som en panelhöna där jag satt precis i ingången och blickade ut mot alla som passerade utanför i gallerian. Men ett leende, en liten menande blinkning att de ska ta en titt på mina böcker och en skopa humor, så sålde böckerna sig själva. Två timmar gick hur fort som helst. Men jag såg till att få komma tillbaka strax innan jul när de har öppet extra länge. Ser redan fram emot det, även om jag säkert kommer att ha en hyfsat nervös klump i magen då också.

Nu ska jag sätta mig och skriva på manuset till min tredje bok. Kommer att behöva utnyttja alla lediga stunder jag får över om jag ska klara min deadline 🙂

Det som inte dödar härdar

Jag har just sett filmen ”Jakten”, om en man som blir oskyldigt anklagad att vara pedofil och hur ett helt samhälle vänder sig mot honom och där människor låter sina fördomar frodas. Väldigt gripande.

I sista delen av min trilogi, skriver jag precis om fördomar och  där människors förmåga att döma efter tidigare händelser har en central roll. Jag har just passerat den magiska gränsen på 200 sidor och börjar sakta men säkert väva ihop alla trådar som uppstått i de första böckerna. Det känns väldigt bra även om jag vet att det är en lång bit kvar.

I veckan som gått har jag själv fått möta det jag just nu skriver om; fördomar om mig som person och blivit varse att ett epitet redan är satt på mig baserat på händelser från förr. Det gör ont, men man härdar. Jag är otroligt tacksam över de fina vänner och personer i min omgivning som älskar mig oavsett mina fel och brister, och som inte dömer ut mig trots eventuella klavertramp från förr.

Skrivandet är en passion för mig men det är också en slags terapi. I mina böcker blandar jag fiktion med verklighet, och både Dold Agenda och Naken Sanning innehåller spår av mitt riktiga liv, och det kommer också den sista delen i trilogin att göra. Jag tror att när man verkligen grips av ett stycke i en bok, det är i de fall författaren delar med sig lite av sin själ. Och det är jag övertygad om att alla författare gör då och då.

Skrivandet är också ett sätt för mig att sätta punkt. Att blicka framåt. Att se möjligheter. Nu när min dröm är uppfylld och jag kan titulera mig författare, så öppnas nya möjligheter. Jag träffar nya läsare. Får nya bekantskaper. Får höra fler och fler som uppskattar mina böcker. Och det värmer otroligt.

Igår var jag och signerade i Värmdö. Resan dit var strapatsfylld, med försenade tåg, fel bussar och jag som förvirrad försökte hitta rätt. En och en halv timma försent kom jag in på bokhandeln, stressad, svettig och inte det minsta sugen på att signera. Men personerna i bokhandeln var underbara och fick mig att känna mig välkommen. Så jag blev kvar till stängningsdags och fick sålt böcker, pratat med trevliga människor och fick dessutom veta att flera personer läst Dold Agenda och tyckt den var väldigt spännande. Och det är sånt jag lever för. Resan hem blev ännu mer strapatsfylld, där jag missade tåg, av misstag ”plankade” på ett annat tåg där min biljett inte gällde och därför blev tvungen att kliva av i Södertälje för att vänta på ett korrekt tåg… Så det blev en lång dag för att signera böcker, men i slutändan var det värt det ändå.

Och det är kanske det livet handlar om, det kan vara missöden på vägen, man kan hamna fel eller känna sig vilsen, trött eller missmodig. Men det är bara att göra sin grej, och fortsätta med att vara sig själv och göra det man brinner för.

No matter what.

Mentalt självmord?

Har ni någon gång hört talas om Myers Briggs? Det är en välkänd personlighetsindikator som utifrån vissa fakta delar in människor i 16 olika personlighetstyper. Enligt den här metoden är jag en ESFJ-människa, vilket kort står för att jag är en extrovert känslomänniska som tycker om att planera och ha ordning och struktur omkring mig. Mitt mest dominanta behov är att vara omtyckt av andra.

Jag säger inte att detta är en absolut sanning, men i mitt fall stämmer beskrivningen klockrent in på mig. Och så har jag börjat fundera lite kring min personlighet och att jag är författare. Och ibland undrar jag om jag är riktigt klok i huvudet som gett mig in på något så självutlämnande som författarskap.

För som författare blir du ett med dina alster. Om en bok inte älskas är det författaren som indirekt kritiseras. Det är skillnad om Samsung ger ut en mobil som möter ogillande, det är och förblir en produkt. En bok är inte bara en produkt, utan en bit av en författarens själ. Och då är det svårt som författare att värja sig och gå utanför sig själv och kallt betrakta sina böcker som produkter som står för sig själva.

Nu har mina böcker – tack och lov – inte varit utsatt för massiv kritik, utan det verkar snarare som att människor som läser dem faktiskt älskar dem. Men tvivlet på mig själv, på min förmåga, på om mina böcker ska räcka hela vägen, finns där dagligen. Och då mitt mest dominerande behov är att vara omtyckt av andra så är jag medveten om att jag går balansgång på slak lina för förr eller senare kommer dagen då jag inser att jag inte älskas av alla.

Jag frågade ett gäng andra författare om de kände igen sig i min beskrivning där man kastas mellan ytterligheter; ena dagen överlycklig när man får beröm, andra dagen tvivlande på sin egen förmåga. Om böckerna är tillräckligt bra. Och intressant nog svarade alla i stort sett unisont, att den där rädslan och tvivlet alltid finns inom dem också. Kanske är det så för alla konstnärer, men det gjorde mig i alla fall lite tryggare i att jag är långt ifrån ensam med mina känslor och tankar.

Så jag väljer att inte grubbla så mycket över framtiden eller om jag räcker till, utan lyssnar på de människor som är i min närhet. De som skriver till mig att de läser mina böcker, som säger att de älskar böckerna, att de rycks in i berättelserna med en gång och undrar om jag har skrivit länge. Den här veckan har jag fått flera sådana meddelanden och dessutom fått en förfrågan om jag kan tänka mig att agera som mentor åt en person med författardrömmar. Jag tar det självklart som en komplimang och tackar för förtroendet, även om jag samtidigt kan känna: Frågar du mig? Jag är ju bara lilla jag.

Om jag skulle tänka taktiskt, vad som bäst skulle passa min personlighet så borde jag hålla mig så långt borta från något som helst författande, och jobba med sådant där människors åsikter aldrig riskerar att såra mig. Men jag älskar författandet för mycket för att avstå, så jag får väl vara beredd på att jag under tidens gång delvis utsätter mig själv för mentalt självmord. Men då får det vara så, för att sluta skriva, det kan jag inte.

Yrkesskadad?

Alla yrken har nog sina yrkesskador; snickaren upptäcker trasiga lister, hudterapeuten noterar utslag på andra människor, frisören ser att någons hår måste klippas o.s.v. Jag tror att en författares yrkesskada blir att ständigt leta nya uppslag till kommande böcker.

Jag upplever att det är så för mig just nu. Så fort jag gör något så drar min hjärna igång och tänker ut sätt på att placera upplevelsen i någon bok. Om jag går utomhus när det är mörkt och tycker mig höra steg bakom mig, då börjar jag ta mentala anteckningar. Hur känns stressen som uppstår? Hur mår jag? Vad händer i kroppen? Börjar jag gå snabbare? Plockar jag upp telefonen för att ringa ett samtal? Låtsas jag som att jag inte är rädd? Och hela tiden stoppar jag in alla dessa miljontals vardagsgrejer i olika fack som blir redo att plockas fram någon gång när jag behöver informationen.

I helgen har jag varit i Jönköping, egentligen i ett privat sammanhang, men självklart såg jag till att boka in en signering så att jag kunde förena nytta med nöje. Så nu har även Jönköpings-borna fått bekanta sig med mig och mina böcker, och det är fantastiskt kul att komma i kontakt med blivande läsare. Kanske också en yrkesskada, att det aldrig känns helt ok att åka till en stad som man inte är i så ofta, utan att ha med ett gäng böcker och gärna ordna en signering. Men det kanske å andra sidan är en bra grej.

 

I natt drömde jag att mina gamla jobbarkompisar från ett tidigare jobb hade läst min andra bok Naken Sanning, och att de var fly förbannade på mig över saker jag hade skrivit. Jag vaknade med en viss känsla av panik och den där dova känslan i magen levde kvar under förmiddagen. För det finns faktiskt en viss risk att vissa faktiskt skulle reagera just så. Precis som jag tror de flesta författare gör så plockar jag erfarenheter från mitt eget liv, visserligen där jag smockar på med en hel del fantasi, men ändå. Och det gör att jag på vägens gång kanske råkar trampa folk på tårna utan att det har varit min avsikt.

Uppenbarligen har jag kommit till den punkten i min författarkarriär att böckerna och storys finns omkring mig hela tiden, oavsett om jag är vaken eller sover. Antingen är det en yrkesskada, eller så är det rätt och slätt det som kallas passion.

Ibland är det fantastiskt att vara författare

Om jag jämför med förra veckan då känslan av att inte hinna med tog över, så lägger jag den här veckan till historien och konstaterar nöjt att jag på en vecka ha fått över hundra nya personer som gillar min författarsida, och nu så när som på 4 personer nått 300 gillningar! Och det är fantastiskt att det är så många som faktiskt kontaktar mig, skriver kommentarer på mina inlägg och berättar hur mycket de vill vinna mina böcker. Det värmer i hjärtat och får mig att le.

En annan trevlig sak jag upptäckte var att mitt lager av Naken Sanning tog slut hemma, så nu har jag fått beställa nya böcker. Nya beställningar tickar in hela tiden och jag blir bara så glad. Uppenbarligen vill folk läsa 🙂

Veckan har också bjudit på fantastiska recensioner där mina böcker har fått toppbetyg och det är i sådana stunder som jag förstår varför jag velat bli författare under hela mitt liv. Känslan av att det finns människor där ute som läser mina böcker och älskar dem, är fortfarande konstig och jag undrar om jag någonsin vänjer mig, men det skapar ett nöjt leende på läpparna.

Dessutom har jag efter flera veckors skrivkramp äntligen kommit vidare i bok 3, den sista delen i min trilogi. Jag hade länge fastnat vid ett stycke och visste inte hur jag skulle ta handlingen framåt, och hjärnan fortsatte att undermedvetet fundera även när jag inte skrev. Och så sent en kväll så sade det ”poff” i huvudet och plötsligt visste jag hur jag skulle fortsätta. Att sätta sig ner och skriva när det har lossnat är fantastiskt, då rasslar det bara till och ett skönt lugn sprider sig i kroppen.

Nästa vecka ska jag boka in ett antal signeringar, jag har också kontaktat ABF som ansvarar för bokmässan i Örebro i Mars, och det ser ut som att jag kan få möjlighet att hålla i ett seminarium där jag berättar om min författarresa och hur det gick för mig efter att jag blev utsedd till ”Årets Rookieförfattare”. Det vore ju himla häftigt. Fortsättning följer…  🙂