Våga tro på din dröm

Så länge jag kan minnas har jag haft en dröm: att bli författare. Jag älskade att skriva berättelser i skolan, fick alltid högsta betyg i svenska och var helt fascinerad av mormors elektriska skrivmaskin. När jag var tretton år skaffade vi dator och jag skrev och skrev. Lärde mig tangenterna och snart skrev jag snabbare än någon annan. Min snabba fingersättning gav mig extraknäck på gymnasiet när jag fick betalt för att renskriva uppsatser som folk bara skrivit för hand. Kunde tjäna 200 spänn på att renskriva en text som tog mig femton minuter att fixa. Under gymnasiet skrev jag också noveller som jag fick publicerade i tidningar och kunde få upp mot 1000 kronor per novell. Ett fantastiskt extrajobb när man var fattig student.

När jag var 18 hade jag skrivit mitt första manus. Det var trehundra A4-sidor långt och jag skickade in det till de stora drakarna. Fick tillbaka från alla förlag. Refuserad. Så jag lät manuset ligga kvar i de bruna kuverten och påbörjade nästa. Skickade in, fick tillbaka. Refuserad igen.

Så höll det på. Jag tror att jag har omkring 5-6 manus hemma, som fortfarande ligger i sina kuvert, en påminnelse att jag länge har haft en passion, men också att det inte är lätt att komma igenom nålsögat.

För fyra år sedan fick jag en skrivarkurs i 30-årspresent. Den kursen lärde mig massor. Då hade jag ett redan färdigt manus till det som sedan skulle bli Dold Agenda.
Kursen var upplagd på det sättet att vi deltagare skulle läsa varandras texter och komma med kommentarer. Då hade jante börjat få grepp om mig, alla refuserade manus gapade mot mig i bokhyllan. Det blir bara refuserat igen, ingen idé att ens skicka in det, tänkte jag. Att mer eller mindre bli tvingad att låta andra läsa mitt manus var extremt nyttigt. Jag fick värdefulla tips, sög i mig all feedback som en svamp och insåg hur jag kunde göra allt mycket bättre. Så jag arbetade om hela manuset och hade det klart något år senare. Då hade jag jobbat med samma manus i 5 år och var innerligt trött på det.

Trots att jag visste att manuset blivit mycket bättre efter omarbetningen hade jag inte riktigt stake nog att skicka in det till något förlag. Så jag stoppade undan det på datorn och satte istället igång med del 2, Naken Sanning. Just i den vevan råkade jag av en händelse se i tidningen att man sökte manus i en tävling. ”Är du Årets Rookieförfattare?” löd annonsen. Jag skickade in manuset till Dold Agenda och tänkte inte mer på det förrän jag blev uppringd och man berättade för mig att det stod mellan mig och två andra.

Vi tre nominerade skulle delta på bokmässan i Örebro 2012, där vinnaren skulle presenteras på stora scenen. Det var 3 mycket nervösa personer som gick upp på scen den dagen. Där meddelades att jag vunnit alltsammans. Knappt hade jag kommit ner från scenen, så kom en representant från ett förlag fram till mig och ville läsa manuset. Och någon månad senare fick jag beskedet att de ville ge ut min bok.

Nu, ett och ett halvt år senare har jag gett ut Dold Agenda och Naken Sanning och den sista delen i trilogin – Mörk Avsikt – trycks just nu och inom några veckor har jag pinfärska exemplar av den i min hand. 

Men det slutar inte där. I en fantastisk grupp på Facebook – Författare på Facebook – lade jag för några veckor sedan ut en blänkare om att jag hade skrivit ihop en ”gestaltningsbibel”, där jag har listat drygt 500 känslor och sedan skrivit hur man kan gestalta dessa i form av kroppsspråk, ansiktsuttryck och dialoger. Tanken var egentligen bara att jag skulle ha den som en lathund för egen del. En halvtimma efter att inlägget var postat hörde ett förlag av sig och nu kommer det att bli 3 böcker som kommer ut här under hösten.

För att testa mina egna gränser valde jag att i min fjärde roman skriva i en helt annan genre än den jag hittills gjort – denna gång en erotisk otrohetsroman – och till min glädje tas den emot med stort intresse och jag har förlag som är intresserade av den också. Som det ser ut nu blir det utgivning våren 2015.

När jag släppte Naken Sanning hade jag drygt 100 som gillade min författarsida på Facebook. Nu har antalet gillare passerat 900! I stort sett dagligen hör folk av sig som säger att de läst mina böcker, att de älskar dem och härom dagen fick jag höra att mina böcker var de bästa hon läst på flera år.

Nu hör företag plötsligt av sig och vill att jag ska hålla inspirationsföreläsningar, jag deltog på bokmässan i Örebro i år, tillsammans med en sådan känd författare som Anna Jansson. Vem hade kunnat tro det för några år sedan?

Jag är övertygad om att de flesta av oss har någon dröm. Jag vill bara uppmuntra alla att följa sina drömmar. Låt inte jante, dåligt självförtroende, nedvärderande kommentarer eller tankar få er att sluta tro. Det kan bli så att er dröm faktiskt slår in och överträffar era vildaste fantasier 🙂

 

Vad som döljer sig bakom fasaden

”Hur kan du skriva så spännande böcker?” ”Varifrån kommer din inspiration?” Sådana frågor får jag titt som tätt. Svaret är inte konstigare än att jag inspireras från mitt eget liv och kryddar med saker jag läser om eller stöter på i olika sammanhang.

Så för att ni ska lära känna mig  – och min hjärna – lite bättre väljer jag idag att i punktform berätta lite mer om mig själv… 

  1. Jag är mamma till 6. 3 av dem är mänskliga, 3 är i bokform.
  2. Jag växte upp i en religiös sekt, som jag lämnade när jag var 18 år. I och med det vände också familj och vänner mig ryggen.
  3. Jag kommer från Göteborg och göteborgskan finns fortfarande kvar, särskilt om jag är arg eller glad.
  4. När jag inte är författare jobbar jag som projektledare och kundansvarig inom marknadsföring och är dessutom gyminstruktör.
  5. Jag är utbildad civilekonom.
  6. Under gymnasiet var jag skogsmulle, där jag lärde mig allt om överlevnad i skogen, hur man paddlar kajak, åker långfärdsskridskor. Där lärde jag mig också grekiska.
  7. Mitt första jobb var att städa en bank. Mitt mest krävande jobb var när jag var chef över 17 personer.
  8. Jag har varit i 26 länder.
  9. Jag tror fortfarande på en Gud.
  10. Jag har 27 skruvar i min högra arm, efter att jag flög av en stege.
  11. Under mina första år i skolan blev jag mobbad. Jag var rund, hade glasögon och var en plugghäst.
  12. Mitt tilltalsnamn var Jael de första 13 åren i mitt liv, sedan ledsnade jag på att ingen förstod vad jag hette och måttet var rågat när det stod ”Joel” på min medicin. 13 år gammal bytte jag namn till Elisabeth och vägrade svara om någon kallade mig för något annat.
  13. Har jag sagt att jag är envis?
  14. Jag avskyr orättvisor. Och kontroll.
  15. Jag har sprungit en halvmara.
  16. Jag kan gå ner i spagat.
  17. Jag har varit med i en dokusåpa i Kanal 5; 69 grader Nord, där jag bland annat tvingades att hoppa 70 meter fritt fall.
  18. Jag är extremt höjdrädd.
  19. När jag skriver lyssnar jag på instrumental filmmusik. Topp-tre av låtarna är: 503 från filmen Änglar & Demoner, Time från filmen Inception och Ascension från filmen Reign of Vengeance.
  20. Jag lagar god mat och var inbjuden till en audition för Sveriges Mästerkock, men kunde inte delta på grund av ett bröllop.
  21. Det var nära att jag kom med i dokusåpan Robinson.
  22. När jag gick på gymnasiet extraknäckte jag med att skriva noveller till tidningar. Oftast ganska heta …
  23. Min bror, pappa och syster har ADHD. Sannolikheten att jag också har något är väl ganska stor. Kanske är det det jag känner av när jag inte kan ta det lugnt … Om någon föreslår att jag ska vila ut och bara vara kryper det obehagligt i hela kroppen.
  24. Jag har varit modell i en stor tidning. Gjorde reklam för något så sexigt som IT.
  25. Mitt favoritgodis är M&M:s.
  26. När jag var 5 år höll jag på att drunkna i en badbassäng, men blev räddad av en livräddare.
  27. Den bästa film jag sett är Inception.
  28. Vilken den bästa bok jag läst är kan jag inte säga, det finns en uppsjö att välja mellan.
  29. Som liten ville jag bli författare.
  30. Om mindre än en månad släpps min tredje bok!

Ja, där har ni en del av förklaringen till varför min hjärna är som den är 🙂

Känsliga läsare varnas

Att vara författare är enormt roligt. Igår var jag inbjuden till bokmässan i Örebro och höll en föreläsning om hur jag på två år gått från Årets Rookieförfattare till den författare jag är idag och jag deltog också i ett seminarium tillsammans med bland annat Anna Jansson där vi blev intervjuade om hur det är att vara en deckardrottning. 

Men författandet har också sina baksidor. Härom veckan fick jag en privat vänförfrågan från en som följt min författarsida och som precis skaffat mina böcker. Vi blev vänner på facebook, men bara några dagar senare fick jag ett meddelande. Personen i fråga hade börjat läsa mina böcker och reagerade kraftigt på att jag använde ord som kuk och fitta i en öppningsscen där man får följa en våldtäktsmans tankar. Personen tyckte att detta var så bedrövligt så det fanns inga andra val än att avsluta facebook-vänskapen med mig. Jag försökte förklara att i en scen där en våldtäktsman ska tänka och agera, måste jag som författare försöka sätta mig in i dennes huvud. Då måste jag också använda den typen av ord som en sådan person förmodligen använder. Om jag använt förskönande och vackra uttryck skulle det snarare bli komiskt. Men personen valde att bryta facebook-kontakten. Mitt liv har inte påverkats nämnvärt av detta, men jag insåg att det finns människor som hakar upp sig på olika saker och uppenbarligen finns det personer som är känsliga.

Kanske bör jag ha varningstext på mina böcker? ”Känsliga läsare varnas.” Och för säkerhets skull bör jag kanske också ha en förklarande text i slutet av mina böcker: ”Bokens innehåll överensstämmer inte nödvändigtvis med författarens egna värderingar och åsikter. Detta är en fiktiv historia och härmed garanteras att författaren inte är en hemsk människa, möjligen en aning skruvad men inte värre än så.”

Jag har skrivit tre böcker i spänningsgenren, men har också avslutat min fjärde bok, som är en erotisk otrohetsroman. Och det är inte utan att jag undrar hur den kommer att mottas. Vissa läsare kanske kommer att skicka brevbomber till mig? Hej och hå, det blir riktigt intressant. 🙂 Men nej, jag kommer inte att ta särskilt mycket hänsyn till människors åsikter. Vill man inte läsa mina böcker, då gör man inte det. Jag fokuserar på alla de som älskar böckerna trots att de innehåller ”hemska” ord.

Jag har begått mord – på Jante

Jag blir ofta påmind om att vi svenskar har ett särskilt märkligt förhållande till den där konstiga, outvecklande och förminskande Jante. Det märks på jobbet, på facebook, bland vänner och nätverk. Egentligen överallt i vardagen. Och det tycks vara så att författare har utvecklat en särskilt stor Jante-mentalitet. Jag kan för mitt liv inte förstå varför. 

Jag är författare. Jag har gett ut två böcker, den tredje släpps alldeles strax och min fjärde är färdigskriven och klar för redigering. Jag älskar att skriva, jag älskar när läsare hör av sig till mig och öser beröm över böckerna. Jag älskar mina böcker. För att de är mina alster, mina bebisar. På dem har jag spenderat enorma mängder tid, energi och tankeverksamhet. De har vuxit fram ur min fantasi, ur min hjärna, nedskrivet med mina fingrar. Ibland i vånda, det har funnits stunder då jag tvivlat på om de någonsin skulle bli färdiga, när idétorkan varit total. Men böckerna blev klara och just av den anledningen måste jag älska dem.

Det tog mig fem år att skriva min första bok. Jag hade ingen kontakt med något förlag, ingen aning om ifall jag skulle vara bland de lyckligt lottade som fick min bok utgiven. Men jag trotsade Jante från början, vägrade att bli någon ”lagom svensk”. Istället tänkte jag: Jag SKA bli författare. Det var aldrig en fråga om ”om”, utan ”när”. Den inställningen hjälpte mig hela vägen och fick mig att hålla fast vid min dröm. Och mycket riktigt, jag blev författare.

När mina böcker blev ett faktum, när de fanns ute i handeln, då kom nästa fas i författandet; att signera. Jag upptäckte snart att jag älskar signeringar. Det är en otrolig möjlighet att få prata om böckerna, där kan jag fånga läsare som aldrig skulle ha läst mina böcker annars och där får jag en fantastisk möjlighet att sälja mina böcker. Men det är på ett villkor: Att jag ger blanka fasen i Jante. Jag måste tro stenhårt på mina böcker, jag måste tro att alla jag pratar med kommer att älska just min bok. Och jag måste få dem jag pratar med att tro det, så att de köper böckerna. Om inte jag tror på mina egna alster, vem sjutton ska då göra det?

När jag var på bokmässan förra året pratade jag med en författarkollega som precis gett ut en debutroman. Det första kollegan sade till mig, efter att vi presenterat oss för varandra var: ”Fast jag tror ju inte att min bok kommer att sälja särskilt bra.” Jag kom helt av mig, visste inte vad jag skulle säga. Jag ville mest ruska om, få personen att inse att det fanns alla möjligheter i världen att boken skulle sälja. Våga tro!

Jag fick nyligen en fråga från en kvinna som själv skriver och som har som dröm att bli författare. Hon ville veta hur jag fick skrivardisciplin och hur jag lade upp mitt skrivande. Men så kom också frågan: ”När du skrev din första bok, kände du aldrig ’Vem är jag?’ ” Helt ärligt, nej, det gjorde jag inte. Jag har begått ett mord i mitt liv, och det är på Jante. Jag ströp hen långsamt med ett skärp, tills ögonen poppade ut och det bara var en blöt fläck kvar på golvet. Och jag har aldrig haft dåligt samvete för det. Den dag jag slutar tro på mina böcker, eller på min förmåga, då kan jag lika gärna ge upp skrivandet helt. Att vara författare är underbart, men det är motigt ibland också. Det är en tuff bransch med stenhård konkurrens. Varför då göra det ännu tuffare och motarbeta mig själv bara för att nån Fjante-Jante står i vägen? Nej, det är dags för oss svenskar att göra upp med det där monstret en gång för alla. Jag har ett skärp ledigt. Det är bara att låna 🙂

Önskan att vara älskad av alla

För ett drygt år sedan debuterade jag med min första roman och det jag drömt om så länge blev verklighet. Jag var författare! Att det nu fanns en bok som jag skrivit, som andra människor kunde läsa. Känslan var enorm.

Det har hänt en del sedan dess. Jag gav ut mina andra roman 10 månader senare, och om några månader kommer min tredje bok ut. Jag har gått från en författarsida på Facebook som hade omkring 80 gillare för ett år sedan, till 700 som det är nu. Målet är att nå 1000 gillare innan min tredje bok kommer ut.

Många gånger är det fantastiskt att vara författare. När människor som jag inte känner hör av sig och skriver att de älskar mina böcker, att de längtar till nästa, att de inte kunnat lägga dem ifrån sig, att de läst till och med vid spisen när de samtidigt lagat mat, då svämmar hjärtat över av tacksamhet och jag blir lycklig.

Men som författare är man också ganska känslig. Ens böcker är som bebisar, som du har närt, jobbat på, lagt ner mängder med tid och kraft på och ibland krystat fram under stor möda. Men från det att du har en färdig bok i din hand har du också en produkt, en som folk har rätt att tycka precis vad de vill om. Och plötsligt släpper du ut din bebis i den stora världen och får bara beredd på att alla inte kommer att älska den. En del kommer till och med att hata den och tycka att det var det sämsta de har läst.

Jodå, sådana kommentarer har jag också fått. Det är ingenting man basunerar ut eller sätter upp på sin Facebook-vägg och stoltserar med, och tack och lov har jag bara fått två sådana kommentarer totalt sedan jag blev författare. Men konstigt nog har en sådan kommentar förmågan att döda glädjen från alla de hundratals positiva kommentarer jag får. För jag vill ju vara älskad av alla. Men jag inser att det är en utopi och att jag gör bäst i att låta negativa kommentarer rinna av mig och istället fokusera på alla de mängder med positiva kommentarer och hejarop som mina underbara fans strör över mig.

Härom dagen skulle jag dela ut mina böcker till någon och jag bad folk motivera varför de skulle få mina böcker. Det kom in väldigt många motiveringar och jag hade svårt att välja, men gjorde slutligen mitt val. Bland de som gett en motivering fanns en man som även tidigare visat att han var intresserad av mina böcker. Jag övervägde ärligt om han skulle få böckerna den här gången, men valde slutligen några andra. När jag då annonserade vilka jag valt ut, skrev han att han inte längre tänkte gilla min författarsida, och så drog han. Förmodligen blev han irriterad över att han inte fick mina böcker den här gången heller, och trots att det bara handlade om en enda gillare som jag aldrig har träffat i verkliga livet, gjorde det där ont. Insikten att jag hade gjort någon besviken, att han ”tröttnat” på mig. Fånigt kanske, men sant.

Det finns en kvinna i min närhet som fullkomligt hatar mig. Hon anser att jag är hemsk på alla sätt och hon gör sitt bästa för att meddela mig detta med jämna mellanrum och kastar grova anklagelser på mig. Jag väljer att ignorera henne och försöker se att det är hon som har problem och inte jag.

Jag tror att man tvingas bli ganska hårdhudad när man blir författare. Man måste tvinga sig själv att betrakta sina böcker som produkter som är skilda från ens person. Man måste också inse att det finns människor som har svårt att skilja mellan fiktion och verklighet. Bara för att man skriver om hemska saker, eller försöker sätta sig in i hur en psykopat eller pedofil resonerar betyder det inte att jag själv är en hemsk människa som skriver om dessa ämnen.

Det är inte många veckor kvar nu, snart har jag ett rykande färskt exemplar av min tredje bok, Mörk Avsikt, i handen. Och ännu en bebis måste lämna mammas famn. Ännu en bok kommer möta läsare som älskar den och andra som inte är förtjusta. Men det hindrar mig inte från att skriva mer. För jag har fått smak för det här, att kunna ge läsare en läsupplevelse och förhoppningsvis kunna beröra, det är drivkraften. Trots att jag inte är älskad av alla.

Vad vore en författare utan redigering?

Jag har precis läst klart mitt redigerade manus till Mörk Avsikt – den avslutande delen i min trilogi. Texten är nu så gott som klar, den ska vidare en vända ytterligare till min fantastiska redaktör, men de allra största ändringarna är nu gjorda, det som eventuellt är kvar är finputsning.

Det här är min tredje bok och jag måste säga att jag har lärt mig extremt mycket på de redigeringsprocesser jag varit med om hittills. För varje bok upptäcker jag nya saker som behöver korrigeras. Jag upplever att redigeringsrundorna har utvecklat mig som författare. Hela tiden lärt mig nya saker som jag kunnat omsätta i praktiken när jag skrivit vidare på nästa bok. Jag har också insett att mitt förhållningssätt när det gäller redigering har förändrats.

När jag satt tillsammans med min redaktör med manuset till Dold Agenda upplevde jag att jag stred för många formuleringar och meningar. Det var någon slags konstig stolthet som gjorde att jag inte alls ville ändra särskilt mycket i manuset, det blev på något sätt personligt. Så kom redigeringen av Naken Sanning och jag hade mognat lite som författare och hade en mer ödmjuk inställning till texten, även om jag även här inte gick med på alla ändringsförslag. Och nu när vi redigerar Mörk Avsikt kommer jag på mig själv med att bara göra som redaktören säger, i nästan alla fall. Tycker hon att jag ska stryka så stryker jag. Tycker hon att jag ska ändra ordföljd då gör jag det. Mitt ego har långsamt börjat begripa att redaktören är mina böckers bästa vän. Det är hennes små ändringar som plötsligt ger texten ett helt annat flyt, det är hennes val av ord som lyfter allt till en annan nivå.

I och med redigeringen av det här manuset har jag också blivit jobbigt medveten om att jag är kass på prepositioner. Har alltid trott att det heter ”För en stund…” men från och med nu vet jag att det heter ”Under en stund…”. Och dessa kommatecken som jag tycks placera lite fel överallt, ja, det är bara att vara tacksam över att min redaktör kan det där bättre.

Jag kan ärligt säga att jag länge varit nojig över manuset till Mörk Avsikt. Det har varit jobbigt att veta att tredje delen helst ska vara bättre än de två första böckerna och dessutom knyta ihop alla lösa trådar. Men nu när jag har suttit och sträckläst det redigerade manuset i ett svep börjar ett lugn infinna sig. Jag tror att jag har lyckats och tack vare min redaktör har den fått precis det flyt och den spänning jag önskat. Så jag tror att alla ni som väntar på Mörk Avsikt inte kommer att bli besvikna 🙂

Författar-vakuum

Att vara författare betyder mycket disciplin och är likställt vilket annat jobb som helst. Trots att skrivandet är min stora passion, så säger det ibland stopp och motivationen kilar ut genom tårna. Så har det varit den här helgen.

Grått väder och snöblask som ramlar ner från himlen, himlen och marken flyter ihop som en enda grå sörja. En 6-åring som gör sitt bästa för att göra sina föräldrar galna, som beter sig som en mini-tonåring där han slänger i dörrar, svär åt oss, vägrar äta upp maten, vägrar göra något över huvudtaget, trotsar öppet för att testa vårt tålamod. Dessutom en 1-åring som är sjuk och bara vill sitta i mammas knä. Min helg i ett nötskal.

Min tredje bok – den avslutande delen på min trilogi – är just nu under lupp hos redaktören. Så länge jag inte har fått tillbaka några kommentarer på manuset kan jag inte redigera. Istället jobbar jag vidare med min fjärde bok. Där är jag precis vid en milstolpe, en sådan som kräver mycket tankeverksamhet och energi för att det ska bli bra. Och just nu tar det stopp. Hjärnan vill inte. Bara tanken på att skriva det här avslutande stycket tar emot och jag vet att jag har en puckel som jag måste ta mig över.

Så trots att jag borde ha ägnat helgen åt att skriva vidare så har jag inte skrivit en bokstav. Istället har det blivit OS-tittande, facebook-surfande och tagit hand om lillsnuttan. Lagat lite mat, ätit kolhydrater (som jag aldrig brukar äta annars) och suttit långa stunder och bara tittat ut genom fönstret och betraktat snöflingorna som har singlat ner från himlen. Otroligt inte-produktivt. Så icke-jag att jag undrar vad som har hänt.

Kanske befinner jag mig i det där vakuumet som uppstår ibland. Laddar inför den intensiva vår jag har framför mig, redigeringen och sättningen av boken och allt som ska fixas för att jag ska kunna ha boken i handen i juni. Kanske är det kroppen som säger ifrån; att jag måste unna mig själv att ta det lugnt, att världen inte går under även om jag äter kolhydrater och att manuset till min fjärde bok ligger där och väntar tills jag känner mig redo. Men ändå. Jag hoppas att den här limbo-känslan försvinner snart. För jag gillar den inte.

Spridningseffekter

Många människor tycks tro att bara du kommit igenom nålsögat och fått dina bok publicerad kommer resten att sköta sig själv. Då kommer böckerna att sälja och pengarna att ticka in. Nej. Så är det inte.

För de allra, allra flesta författare krävs det extremt mycket arbete i form av marknadsföring, signeringar, events, föreläsningar och liknande för att överhuvudtaget nå ut bland den enorma mängd böcker som finns.

För drygt ett år sedan kom min debutroman, Dold Agenda. Jag hade tur på ett sätt, jag hamnade i mycket media, till och med ett reportage i TV4. Men det gjorde inte att jag kunde luta mig tillbaka och tro att allting skulle sköta sig av sig självt. Det senaste året har jag jobbat riktigt hårt för att mina böcker ska nå läsare. Massor med signeringar, marknadsföring och stenhårt arbete på bokmässan.

Det absolut viktigaste för mig är att mina böcker blir lästa. Oavsett om det är att folk köper dem, lånar dem på biblioteket eller lånar dem av någon bekant som har köpt dem innan. Ibland har jag skänkt bort böcker, som uppskattning till den allt växande skaran som gillar min författarsida på facebook, eller i form av gåvor i goodie-bags som ska delas ut på något event.

Ibland har jag undrat om det ger något. Funderat på om det överhuvudtaget är möjligt att nå ut när bokhandlarna drunknar i böcker. Men nu, när jag jobbat och lobbat för mina böcker i ett drygt år, NU börjar jag märka de spridningseffekter som jag hela tiden längtat efter.

Plötsligt får jag beställningar från människor jag aldrig har träffat, som på något sätt har hört talas om mina böcker och blivit nyfikna. Det dyker in personer på min facebook-sida som säger att de har hört så mycket gott om mina böcker, jag har underbara fans som sprider ryktet om böckerna vidare och pratar med sina bekanta, så nu nyligen var det en frisör till ett fans syster som villa köpa mina böcker. 🙂 Folk börjar prata om böckerna. Allt fler hör nu av sig och säger att de väntar på den sista delen i trilogin.

Jag har den senaste tiden också fått flera förfrågningar om jag kan gästblogga på andras bloggar, om jag vill bli intervjuad och berätta om mitt skrivande, jag har folk som hör av sig till mig för att de vill bolla sin text med mig eller få lektörstips. Det är underbart att få det förtroendet och att det finns folk som tycker att jag har vettiga saker att säga. Och i veckan blev jag invald i Sveriges Författarförbund, vilket också var något av en milstolpe.

Nu håller min fantastiskt duktiga redaktör på att gå igenom manuset till tredje boken, som kommer att heta Mörk Avsikt. Nästa vecka drar redigeringsarbetet igång för mig på allvar och sedan vet jag att jag har några hektiska månader kvar framför mig. Jag ser fram emot när tredje boken landar, och det allra häftigaste är att jag vet att det är MÅNGA där ute som också längtar efter den. Det gör mig varm i hjärtat.

En bra start på 2014

Veckorna sedan jul har rusat förbi, dagarna av välbehövlig ledighet ersattes så småningom med heltidsjobb igen. Rutinerna är tillbaka och allting är som det brukar igen.

Fast inte riktigt. Den här veckan skrev tidningen här ett mycket uppmärksammat reportage om mig, där jag berättade om min uppväxt i en sekt, hur jag tog mig ur det vid 18 års ålder och hur det har påverkat hela mitt liv, då jag förlorade min familj och alla mina vänner i och med mitt beslut.

Jag var inte riktigt beredd på vilken respons den artikeln skulle få. Folk har kontaktat mig på facebook, folk har ringt, mängder med människor på stan och på  andra ställen har kommenterat. Man tycker att jag är stark, att det var en självutlämnande artikel som grep tag i dem. Jag tackar alla från djupet av mitt hjärta för alla värmande ord och all stöttning. Jag anser själv att jag har lämnat det mesta bakom mig, och det som länge var öppna sår är numera bara ärr.

I veckan som gått har jag också tagit emot rekordmånga kommenterar om mina böcker. Människor från alla håll har hört av sig och berättat att de älskade böckerna och har sträckläst dem på några få dagar. Och varje gång – och det menar jag bokstavligt – jag får en sådan kommentar spritter det till i hjärtat och jag blir genuint jätteglad. Jag är så tacksam över att folk tar sig den tiden, att leta upp mig på facebook och att skriva sina fina ord till mig. Det är alla de kommentarerna och all stöttning som gör att jag vågar tro på mig själv, vågar tro att jag faktiskt har skrivit berättelser som folk vill läsa.

Jag slås gång på gång av vilka fantastiska människor jag hela tiden kommer i kontakt med. Underbara, humoristiska och totalhärliga människor som peppar, stöttar, kanske skriver själva, söker råd, söker tips. Jag hittar nya vänner, ser nya möjligheter och börjar ana att det finns mängder med spännande framtidsutsikter framför mig.

Nu är min tredje bok inskickad till förlaget och om allt går enligt plan finns den ute i affärerna i mitten på Juni och då kommer jag att kunna erbjuda hela trilogin på en och samma gång till mina läsare 🙂 Jag skriver nu på min 4:e roman, en bok som är i en helt annan genre och är upplagd på ett nytt sätt. Med en rejäl twist 😉

Har en känsla av att 2014 kommer att bli ett av mina mest intressanta år hittills. Och det är skönt att kunna konstatera att jag har så många följare och stöttande människor runt mig som finns där och håller mig i handen om jag skulle behöva.  Love u all!

2013 – ett händelserikt, utmanande och spännande år

Sitter på tåget på väg till Halmstad där jag ska fira jul. Har spenderat de senaste dagarna ensam i Stockholm, redigerat min sista bok i trilogin samt haft min sista signering innan jul. Alldeles nyss blev jag klar med redigeringen.   Nu ska manuset in till förlaget och den verkliga redigering börja.

När jag blickar tillbaka på det senaste året kan jag inte låta bli att känna mig lite förundrad.  Vid den här tiden förra året hade jag precis gett ut min första roman; Dold Agenda.  Jag var ny i branschen och visste inte mycket. Hade haft några första signeringar och var bara fascinerad av att jag – en helt vanlig tjej – gett ut en bok.  Redan då var i stort sett nummer två; Naken Sanning klar. Förlaget och jag skrev kontrakt redan i Mars på den. Och så började redigeringsprocessen med den. Den kom ut några veckor innan bokmässan och plötsligt hade jag två bokbebisar att ta hand om. Och nu är alltså även den tredje och sista delen klar. Den kommer ut strax innan semestern och det innebär att jag kommer att ha gett ut tre böcker på ett och ett halvt år.

Det här året har fört mig in i en helt ny värld.  Att få läsare, en egen fanclub, få träffa bokhandlare och andra författare.  Vilken grej! Vilken fantastisk möjlighet jag får uppleva! Det är otroligt.  Det är stort och jag nyper mig fortfarande lite i armen.

Men året har också bjudit på tufft motstånd.  Livet har kommit emellan.  Jag har förlorat två vänner som jag älskade, jag har varit på väg att smacka in i väggen med huvudet före då jag försökt kombinera heltidsjobb, gyminstruerandet och familjelivet med signeringar, bokskrivande, bokmässa och allt annat. Tack Gode Gud att jag haft människor i min närhet som stöttat, funnits där och burit upp mig när det blivit för mycket.

Det här året har jag lärt känna massor med nya människor, fått mängder med nya vänner och träffat andra fantastiska författare.  Och jag börjar inse att jag har en läsekrets som älskar mina böcker och som gärna berättar det för mig. Jag har haft alldeles fantastiskt kul på mina signeringar men har också kämpat med känslor av misslyckande, tvivel på att jag duger och osäkerhet på om jag verkligen skriver något att ha.

Det här året har jag skrattat, gråtit, tvivlat, svurit, kämpat, slitit mitt hår, älskat livet, hatat livet och upplevt allt däremellan.  Och jag misstänker att 2014 blir exakt likadant.